That’s a Wrap med Marcella Mravec

Tillsammans med Once Upon, den svenska fotobokstjänsten, gör vi serien “That’s a Wrap”. Marcella Mravec, Julia Frändfors och Elin Renck berättar ärligt om året 2024. Med dessa tre årskrönikor vill Once Upon påminna oss om att den polerade instagrambilden inte är hela sanningen, men att hela sanningen och nyanserna får ta plats. Det är trots allt de som formar våra liv och år. Det fina, det fula och det som bara är. Att spara sin egen årsberättelse i en fotobok som du och dina nära kan bläddra i och minnas är ett fantastiskt sätt att hylla livet med alla dess nyanser.

Trots att min debutroman Rebound inte kommer ut förrän i augusti har Norstedts velat skriva kontrakt på en uppföljare, något som givit mig lika delar hybris och prematur deadlineångest. Eftersom jag 1) inte är en kvällsmänniska och 2) är gravt överkänslig mot alla typer av arbete under helgen, vet jag att det inte går att kombinera livet som heltidsarbetande småbarnsmor med romanskrivande. H&M-gruppen, där jag arbetat i tio år, vill inte bevilja en andra tjänstledighet. Uppsägning är mitt enda alternativ.

Det är inte första gången jag säger tack och hej till en fast tjänst. Men den här gången kunde tajmingen inte vara sämre: min man och jag har lagt våra sista sparslantar på ett sommarhus i Dalmatien, och varje månad skyfflar vi en obscen räntesumma rakt in i bankens helvetesgap. Under veckorna som följer hyllas jag för mitt djärva val. En inspiration, säger bekanta jag möter på gatan. Tänk att våga säga upp sig mitt i livet för att följa sin författardröm? Till och med min chef applåderar mitt beslut. ”Det är klart att du måste göra det här”, säger hon. Jag vet inte om hon verkligen tycker att det är ett bra beslut, eller om hon bara är lättad över att bli av med ett headcount. I övrigt är det roligaste som händer i januari att min femåriga dotter blandar ihop Elton John och John Guidetti (vars namn hon känner till via Masked Singer). Vi har en vindlande konversation innan jag förstår att hon syftar på den glasögonprydde sångaren från England.

Varje dag läser jag en ny krönika i tidningen om hur medelklassen i Stockholms innerstad nu får stå sitt kast. Idioterna som trodde att de kunde gå på Sturehof och shoppa på Net-a-porter. Det är uppenbart att skribenterna syftar på mig och mina väninnor. ”Kan vi inte ses snart?” skriver jag i vår chattgrupp Gubben (passande nog döpt efter en miljardär). ”Kanske inte på Sturehof, men över en pizza?”

Det blir ingen pizza, men vi äter en ramen på Tengu och fantiserar om att möta våren på den franska rivieran.

Vi äter en ramen på Tengu och fantiserar om att möta våren i Sydfrankrike. 

Vi gör det bästa av årets tråkigaste period och tar med oss några vänner till västkusten för att äta skaldjur och promenera i solen. Min dotter tvingar alla att titta på Masked Singer och singelmännen somnar i soffan. Det är en underbar helg. 

Hemma i Stockholm går min dotters drömmar i uppfyllelse, tack vare en vän som råkar vara demonproducent på tv: vi får gå på Mellofinalens genrep. Jag köper ett slags laserstav för två hundra kronor och håller ett tal om att sådana här saker minsann inte hände mig när jag var liten. Min dotter säger att hon redan ser fram emot nästa år. 

Jag har bestämt att romanen ska handla om Stella, en sorgsen champagnearvtagerska som är bästa vän med huvudkaraktären i min första bok. Som med allt skrivande är det underbart i början: jag känner mig nyförälskad i karaktärerna, och gratulerar mig själv till att vara en sådan begåvad författare. Känslan håller i sig i åtminstone tre kapitel.

Eftersom vi fortfarande är dumma i huvudet reser jag, tillsammans med mina väninnor Karolina och Eleonore, till Nice i början av månaden. Mina svärföräldrar är generösa nog att låna ut sin lägenhet, och mina vänner och jag lovar varandra att det blir en budgetresa. Trots en regnig vår på Rivieran är vädret strålande vackert under vår vistelse. Den skenande inflationen i Stockholm har gjort begreppet budget högst relativt och under en lunch på Hôtel Amours strandrestaurang förtjusas vi över de modesta vinpriserna. Vi beställer mer, och efter lunchen springer vi rakt ned i Medelhavet och tar årets första dopp. Livet och rosévinet rusar i blodet.

Glaffbilen, ropar han och hoppar upp och ned. Min dotter tar examen från förskolan. ”Åren går så snabbt”, säger hon, och jag håller med. 

En särskilt vacker förmiddag packar jag ned min laptop i badväskan och tar bussen ut till Saltsjöbadens friluftsbad. Solar naken och skriver på mitt manus. Är det så här det är att vara frilans? tänker jag. (Det är det inte.) 

Den allra sista dagen i maj går jag och mina väninnor till Good Vibes, en eftermiddagsklubb där människor över 35 kan dansa utan att skämmas. Det har knappt börjat skymma när vi tumlar ut några timmar senare, blanka av svett med krampande vader. 

Flyttar kontoret till Saltsjöbadens friluftsbad. Sista kvällen i maj dansar vi in sommaren.

Att jaga vår kroatiska hantverkare Petar som har gått under jorden. Köket i vårt sommarhus skulle ha varit klart i januari, men är fortfarande inte påbörjat när vi reser till Split i början av sommaren. Äsch, tänker jag. Hur jobbigt kan det vara? Det är sommarlov och vädret är vackert. Vi kan köpa pizza på bageriet och äta lunch på stranden. Tyvärr sammanfaller den kökslösa perioden med att mina föräldrar besöker oss i två veckor, och att varje morgon och kväll diska i badrummet (som också råkar sakna dörr) visar sig ha en överraskande negativ inverkan på mitt humör. Eftersom det – med all rätta – inte är socialt accepterat att klaga från sommarlovet i sitt hus vid Medelhavet håller jag god min i mina chattgrupper. Får tyvärr inget diplom.

Veckan innan midsommar stiger temperaturen och jag stirrar på min svettiga panna i den lilla Teams-rutan på datorns skärm. Min agent har bokat in möten med olika produktionsbolag så att de får presentera sin vision för Rebound som film eller tv-serie. Även om jag har lärt mig att tv-branschens nålsöga är ännu mindre än förlagsvärldens känns det svindlande, att vi säljer optionsrättigheterna till min roman innan den ens har kommit ut.

I slutet av månaden får vi äntligen vatten i köket, lagom till att min vän Lisa kommer på besök med sin familj.

Våra vänner Simon och Hanna och deras barn. Vi badar hela dagarna, grillar på eftermiddagarna och går till glassbaren långt efter läggdags. En dag bjuder våra vänner med oss på en båttur. Vi far till en övergiven ö där det kristallklara vattnet är så turkost och långgrunt att det känns som om vi är på Maldiverna. Jag har packat tonfisksallad till oss vuxna (barnen får pizza) och vi dricker sommarens dryck: Ožujsko mixat med Radler. Efter lunchen åker vi vidare, stannar i små vikar och badar från båten. Det är sommarens bästa dag.

Eftersom mitt sommarlov är så långt och så utomlands, tänker jag inte speciellt mycket på min stundande romandebut. Men dagarna innan vi ska resa hem till Sverige kommer ångesten krypande. Tidigare under sommaren har jag läst bestsellern Yellowface, där en författare ljuger om sin identitet och sedermera blir cancelled. Jag ligger vaken och går igenom Rebound i huvudet. Vilka rader kommer att få mig cancelled?

Båttur till en mytomspunnen, öde ö.

Den åttonde augusti släpps min debutroman Rebound, en romantisk komedi om jakten på lycka och framgång. Min svärfar textar och säger att han har köpt de två sista exemplaren på Akademibokhandeln på Västra Hamngatan. Vänner skickar mig bilder från bokhandlare runtom stan. Min bok finns på riktigt! Det är en surrealistisk känsla. Denise Rudberg, vars debuttrilogi varit min stora inspiration, postar om Rebound på Instagram. Ännu mer surrealistiskt.

Min familj och jag åker till Marstrand där jag äter skaldjur, badar i det stormiga havet och inväntar att bli cancelled. Eftersom det inte händer reser jag tillbaka till Stockholm vid gott mod. Min dotter börjar skolan. ”Sommaren gick så fort”, säger jag till henne. Hon håller naturligtvis inte med, när man är fem känns sommarlovet oändligt långt.

Under augustis sista helg åker Karolina, Camilla och jag ut i skärgården där vi tar farväl av sommaren genom att bada bastu, laga kycklinggryta och åka flakmoppe i duggregnet, så fort att det hisnar i magen.

I skärgården, i gränsen mellan sommar och höst.

Men egentligen är det för att kunna åka till svampskogen på lunchrasten. Jag svär över den torra Stockholmssommaren när vårt Karl Johan-ställe gapar tomt, vecka efter vecka. Men plötsligt kommer ett skyfall som får skogen att explodera. Jag lagar pasta och friterad svamp till middag, och fyller min frys med soppar och blodriskor. 

I mitten av månaden bjuder min vän Camilla och jag in läsare till ett boksamtal om Rebound på mitt hippa grannställe Bar Europa. Jag oroar mig naturligtvis för att ingen ska dyka upp, men gästlistan fylls på en knapp timma. Baren är smockad med coola, unga tjejer som alla ser ut som Thea, Stella och Abi. Det blir en kväll jag lever på i flera veckor. 

Hög på ruset från Rebounds lyckade lansering skickar jag in mitt nya manus, och reser sedan till Bokmässan, där jag raskt plockas ned på jorden igen. I Norstedts monter sker boksamtalen på löpande band. Mitt namn är felstavat på skärmen ovanför mitt huvud. Jag försöker förgäves göra min röst stark i mässans gytter, men hör hur den dränks i de andra samtalen som pågår runtomkring. Inte för att det spelar någon roll; de flesta har redan gått vidare. 

Vi bjuder in till boksamtal på Bar Europa. Åker till bokmässan, allt jag fick var en selfie på Norstedts förlagsmiddag. 

En flygbiljett och en hel veckas egentid. Den andra oktober reser jag tillbaka till Kroatien för att påbörja arbetet med vad som förhoppningsvis ska bli min tredje roman, och för att umgås med mina väninnor, som flyger in några dagar efter mig. Skrivandet blir lidande av trädgårdsarbete och den sortens småsysslor som inte tycks ta slut i ett sommarhus, men ändå känner jag mer inspirerad än någonsin. Veckan förflyter som i en dröm. Det är tjugotvå grader i luften och tjugofyra i havet, och vi badar, dricker vin på uteserveringar och lagar middag i vårt fortfarande halvfärdiga kök. Det som kändes dumdristigt i våras – att köpa ett hus utomlands och säga upp mig från nio till fem-livet – framstår nu som mitt livs bästa beslut.

Jag hinner inte tillbringa mer än tio dagar i Stockholm innan jag beger mig ut i Europa igen. Min vän Thomas har fyllt femtio, och vi har sedan länge planerat en resa till Neapel för att fira honom. Vanligtvis turas min man och jag om att resa utan barnen, men den här gången har vi ordnat barnvakt och vi kan båda följa med. Det blir tre dagar av det bästa vi vet: pasta och fritti, spritz i plastglas och rövarhistorier till gryningen.

Vi tar ljugarbänken till Neapel.

Den som inleds med Januari börjar året… och avslutas med men oktober och november och december äro grå. ”November är väl inte grå”, muttrar min dotter mellan tänderna. ”Nej, det är klart”, ljuger jag, som själv är född i rika och härliga augusti, ”november är min favoritmånad.” Min lögn belönas: i Stockholm känns det som om vi har fler soltimmar än någonsin. När jag promenerar till Riddarholmen för ett möte med min förläggare bär jag till och med mina mörkaste solglasögon. Skönt, så att de jag möter på vägen inte blir förfärade när de ser paniken i mina ögon. 

Efter nästan två månader på remiss ska mitt manus äntligen få sin dom. Kommer uppföljaren till Rebound att ges ut nästa höst som planerat, eller kommer min förläggare att slå upp ett fönster och strössla ut manussidorna över Riddarfjärden? Förläggaren har bokat ett av de vackraste konferensrummen med utsikt över vattnet. Praktiskt, tänker jag, om man snabbt behöver öppna ett fönster för att sprida ut askan från ett dödförklarat manus.  Nästan två timmar senare andas jag ut. Min förläggare skickar med mig fem a4-sidor med kommentarer och förbättringsförslag, men utgivningsplanen ligger kvar. Uppföljaren till Rebound ska ges ut under 2025.   

Det går ett par veckor innan jag ångrar mig, och önskar att manuset i stället hamnat i Riddarfjärden. De fem sidorna med feedback känns som ett obestigbart berg. För att bryta min skrivkramp byter jag hemmakontoret mot Svedjans bageri och café. Jag äter en bulle och stirrar in i skärmen, väntar på en inspiration som aldrig kommer. 

Några dagar in i december hör jag hur det liksom rasslar till i hjärnan. Jag kan skriva, jag är inte rädd.
En dag besöker vi Galerie Storm, där Karolina har popup med sitt Aetes, en vintagebutik med noggrant utvalda ädla smycken. Liksom jag förverkligar hon en dröm efter 40. Men eftersom hon är (marginellt) mer intelligent än jag har hon kvar sitt dagjobb. Jag provar alla diamantringar.

Dagen före julafton skickar jag in mitt omarbetade manus till förlaget: ett nytt år av högmod och självtvivel kan börja.

Julpyntar och går på Aetes smyckesevent på Galerie Storm. 

Vill du likt Marcella @marcellamravec skapa din egen årsbok tillsammans med Once Upon? Då klickar du HÄR!

Med koden twwp25 får du 25 % på din fotobok från den 30 december till och med den 15  januari.