That’s a Wrap med Julia Frändfors

Tillsammans med Once Upon, den svenska fotobokstjänsten, gör vi serien “That’s a Wrap”. Marcella Mravec, Julia Frändfors och Elin Renck berättar ärligt om året 2024. Med dessa tre årskrönikor vill Once Upon påminna oss om att den polerade instagrambilden inte är hela sanningen, men att hela sanningen och nyanserna får ta plats. Det är trots allt de som formar våra liv och år. Det fina, det fula och det som bara är. Att spara sin egen årsberättelse i en fotobok som du och dina nära kan bläddra i och minnas är ett fantastiskt sätt att hylla livet med alla dess nyanser.

Mellandagarna med en nyfödd bebis och tjock snö över Mälarhöjden, jag fattar ingenting. Sebastian friar till mig och jag tror att han skojar. Att ringen är fake. Den är för fin för att vara äkta. Han är så nervös att han säger mina namn i fel ordning. Mitt liv i romantiska julfilmen peakar. Livet går väldigt långsamt. Vi försöker anpassa oss till vårt nya liv och lära känna som ny familj. Sasha är storebror. Han börjar åka själv till skolan. Bara detta ger mig avgrundsdjup ångest och jag står alldeles för länge och vinkar och ropar vid ytterdörren. Första veckorna följer jag honom till tunnelbanan och sitter på konditoriet utanför beredd med mobilen. Beredd på vad? Det vet jag inte. Florian sover i vagnen. Han sover nästan hela tiden. Varje dag känns som tre. På ett bra sätt. Jag får halsfluss, öroninflammation, corona. Jag ammar varje vaken sekund. Donar, ordnar i huset. Köper möbler. Blir manisk med inredning och BOANDE. Vågar knappt gå ut med bebisen. Orkar inte att han ska börja skrika på restaurang. Vill inte slänga fram patten på röda linjen. Vi håller oss mest hemma i vårt trygga hus. Men det är alldeles underbart och trots alla sjukdomar och amningsnätter känns allting fantastiskt. Jag har inte ens panik inför min 36:e födelsedag? Jag som alltid har den grövsta åldersnojan. Jag är helnöjd. Villa, bebis, fästman. Exakt det jag såg mig själv ha. Lycklig.

Gatorna är torra och jag vågar mig ut med vagnen. Promenerar! Sådär som alla andra gör! Står i hörn och kisar mot solen. En promenad om dagen räcker. Men fortfarande är det mysigt. En gång i veckan jobbar jag och det är lagom. Hjärnan är fortfarande inte vad den en gång varit och visst börjar det stressa mig. Sakta kommer pressen på att vara rolig och kvick och bli sig själv igen. Jag bokar av någon anledning in mig själv på massa random dj-gig (?) som jag i sista sekund avbokar. Vad trodde jag? Att jag skulle ha orken att fkn FESTA? Nonne nonne. Det enda jag vill är att vara hemma. Ont i ryggen och ont i höfterna av allt bärande, guppande, gungande, vyssjande. Vi kommer på den briljanta idéen att köpa en pilatesboll att sitta och gunga på med bebisen när han är orolig. Bollen känns groundbreaking. Florian älskar bollen. Jag älskar bollen.

Vi njuter av huset, nu börjar trädgårdssäsongen. Mamma och jag planterar ut blommorna jag har försått under vintern. Vi plockar ogräs. Aperol i trädgården. Nyper mig fortsatt i armen när jag liksom får sitta på STENTRAPPEN MED MORGONKAFFET, så vuxet och så jävla goals så det inte är klokt. Vi åker på vår första utlandsresa hela familjen och det blir ännu bättre mysigare och härligare än vi någonsin hade kunnat fantisera om. När bebisen sover i vagnen tar jag och Sebbe morgondoppet tillsammans medan Sasha sover vidare. Vi handlar färsk frukt på marknaden och lagar luncher utomhus. Jag läser ut en hel bok och hinner sola och bada och bränna mig, precis som jag ville. Det är så . Underbart. Att. Inte. Vara. Gravid. Vi spelar kort och sitter på terassen tills fladdermössen attackerar. Florian vaknar glad som en solstråle varje morgon. Tänker hela tiden; så sjukt att jag får göra denna resa med MIN FAMILJ? Njuter av varje sekund.

Semestern grusas ganska rejält när vi, helt out of the blue, blir uppsagda från vårt hus där vi enligt kontrakt skulle bo i TRE ÅR. Något hemskt har hänt och vi måste vara ute inom tre månader. Det är otroligt svårt att njuta av sommaren när den största vidrigaste klumpen i magen ständigt är närvarande. Nu börjar en stress och en magkatarr som kanske inte ens helt gått över än. Husvisningar i mögliga hus i Bromma, fula lägenheter i älvsjö, något dödsbo i enskede. Ingenting känns bra. Gråter på nätterna. Så mycket jag krigat för att göra fint i vårt hus. Så hemma som det nu känns. Sliter mitt hår av hur orättvist behandlad jag känner mig och samtidigt vill jag inte gnälla eller tycka synd om mig själv men det är riktigt svårt nu. Jag är arg, förbannad, ledsen. Florian sover sämre och sämre. Bollen är min bästa vän på nätterna. Vi åker till skärgården och bestämmer oss för att ignorera flyttstressen helt i några dagar. Det funkar. På dagarna promenerar vi till badplatsen och sedan går resten av tiden åt till vår favorithobby: planera nästa måltid i detalj. Vi bor i en liten stuga på 40 kvadrat som är helt perfekt för oss. Sugen på att flytta dit permanent. Börjar tänka att jag blivit knäpp av att bo i en treplansvilla på 160 kvadrat. Vad har det gjort med min hjärna? Jag är ju helt sinnessjukt bortskämd nu och kommer aldrig kunna bo sämre än så? Ångrar mig djupt.  Och egentligen BEHÖVER man ju inte 160 kvadrat. 40 kanske räcker?

Åker på en stundtals ganska hemsk familjesemester där de gamla konstant ramlar och slår sig. Inser här att det kanske är sista gången vi åker iväg såhär. För ingen orkar. De gamla orkar inte, men framförallt orkar inte jag. När vi kommer hem från semestern skriver vi i all hast på ett kontrakt på ett nybyggt hus i en för mig helt ny stadsdel. Min hjärna är som i en dimma nu av all sömnbrist och stress, hinner inte ens tänka efter två gånger utan vill bara få det klart. Stressen att stå utan boende med två kids tär på mig varje dag. Känner tacksamhet över att vi trillade över det här boendet även om någonting skaver.

Flyttlasset har gått och i samma sekund som jag har låst den nya dörren om mig kommer den starka känslan av obehag. Visst, jag hatar förändring, jag har alltid haft svårt för att flytta, men det här är något annat. Det är en djup djup känsla av vantrivsel som jag på riktigt aldrig tidigare känt i mitt liv. Jag har aldrig varit här tidigare. Jag bor rekordlångt ifrån mina vänner och min familj. Jag hittar INGENSTANS. Det tar 25 minuter bara till en mataffär. Alla hur är obekanta. Tiden går och vi kämpar för att packa upp, kämpar för att göra mysigt. Men någonting med det här huset gör det totalt omöjligt. Så småningom börjar saker bokstavligen att rasa. Dörrar är felmonterade och släpper in iskall luft. Det börjar droppa vatten från taket, stora rör sticker upp ur golvet. En stor garderob rasar ner över min sons säng. Nej, det spökar inte. det är bara uselt byggt. I all stress så har vi alltså … tackat ja till ett fuskbygge? Jag är så, så, så arg på mig själv. Börjar bli bitter. Förstår inte hur jag kan ha varit så dum att jag hamnade här? Upprepar för mig själv att jag får hacka i mig detta. Mörkret som lägger sig … det är inte vackert. Jag blir aktivt olycklig.

Samtidigt sover bebisen mindre än någonsin och blir mer sjuk än någonsin. Känner sakta hur jag börjar bli knäpp. En konstant stress över att leverera på jobbet, vara kvick vara snabb vara kul med två timmars sömn i kroppen. Känner också att jag inte längre minns hur det är att vara … pepp. Det mesta känns becksvart. Varje dag ser likadan ut. Brottas med tankarna på att uppskatta att vara hemma med bebis, vara i nuet, njuta. Han är bara såhär liten en enda gång snart flyttar han hemifrån, samtidigt som jag bara vill ut ut ut, använda min hjärna, jobba, vara SJÄLV. Jag får aldrig vara själv. Och han vägrar vägrar sova. Visst fan var nätterna lättare när jag iallafall trivdes i mitt eget sovrum? Det känns tyngre och tyngre för varje sömnlös natt. Ska det vara såhär nu? Jag scrollar Pinterest på nätterna efter citat som säger att allt går över att allt bara är faser att var sak har sin tid, om att jag kommer sakna detta. Jag upprepar mantran för mig själv om att den här tiden är den bästa i mitt liv.

Jag har börjat hata bollen. Jag sitter och studsar på den satans pilatesbollen, jag tittar ut genom fönstret på den fula utsikten i den fula stadsdelen och jag studsar och studsar och jag sjunger trollmor. När trollmor när trollmor när trollmor. Jag upprepar bara första versen för jag är så fruktansvärt trött på att sjunga aj aj aj aj buff. Jag vägrar sjunga aj aj aj aj buff. Bebisen sover inte. Han vill inte sova, han vill gå upp 03:30. Han skrattar och jollrar. Jag vägrar sjunga aj aj aj buff. Vi går upp. Sitter kolsvarta nätter och leker med klossarna och herr Nilsson. Kaffet i termos. Hela vintern 2024 vantrivs jag och funderar på nästa gång jag ska få sova.

Vi har inga kvällar ihop längre. Vi vågar inte. Någon startar en film men efter 20 minuter kliar det i kroppen av stress för vi vet inte om vi nu gör bort oss, “vi spelar spel med djävulen här”, nervösskrattar jag. “Han kan ju vakna om en timme”. Vi har inga kvällar. Vi plockar fram chark och lägger vin på kylning och lagar komplicerade middagar för vi vill umgås och fortsätta umgås som vanligt men okej vi ska bara natta honom först. Sen somnar han aldrig.

Jag försöker bli tillfreds med tanken på att bo kvar men känner mig mer och mer otrygg. Det är svårt att andas. Motvilligt börjar vi leta andrahandsboende igen, vi måste bara härifrån, flyttlådorna står ju kvar. Nu ska dom packas igen. Snart är det 2025 och vi startar nya året i en ny lägenhet, i en stadsdel jag känner till. Snart kommer kanske den hemska hösten bara vara en rolig snackis på middagar. Snart fyller han ett år, då kanske han sover bättre? Snart kanske jag kan slänga pilatesbollen långt åt helvete.

Vill du likt Julia @friendforce spara dina minnen och skapa din egen årsbok tillsammans med Once Upon. Då klickar du HÄR!

Med koden twwp25 får du 25 % på din fotobok mellan 30 december till och med 15 januari.