That’s a Wrap med Elin Renck

Tillsammans med Once Upon, den svenska fotobokstjänsten, gör vi serien “That’s a Wrap”.  Marcella Mravec, Julia Frändfors och Elin Renck berättar ärligt om året 2024. Med dessa tre årskrönikor vill Once Upon påminna oss om att den polerade instagrambilden inte är hela sanningen, men att hela sanningen och nyanserna får ta plats. Det är trots allt de som formar våra liv och år. Det fina, det fula och det som bara är. Att spara sin egen årsberättelse i en fotobok som du och dina nära kan bläddra i och minnas är ett fantastiskt sätt att hylla livet med alla dess nyanser.

2024

1 second ago.

Jag går igenom mina bilder på telefonen och datorn, ser att jag har över åttiotusen sparade. Är det ens normalt?! När jag öppnar bildprogrammet på datorn kan jag riktigt höra hur den måste arbeta, det surrar och brummar. Antar att det är dennes motsvarighet till knaken i mina knän varje gång jag sätter mig på huk. Vet inte exakt hur många av dem som är tagna just 2024, och vet inte heller vilka av dem jag kommer att titta på igen. 2025 kan bli året jag går igenom, raderar, sorterar och städar upp.

Jag vet att någonstans bland alla dessa tusentals bilder med varierande kvalité finns det några guldkorn. Några är sådana jag kanske postar på sociala medier, kanske en sån där när jag och Johan ser otroligt kära och snygga ut. Andra är bilder som skickas till morföräldrar, där alla barnen för en gång skull sitter bredvid varandra och någorlunda tittar in i kameran. Sedan finns det sådana bilder som bara betyder något för mig. Skulle andra titta på dem skulle de troligtvis inte se något speciellt alls.

Men hur var egentligen 2024? Låt oss ta en titt bland den saliga röran.

… som många av oss säkert har sjungit sittandes i en ring iklädda mjukisbyxor och med torkad nyponsoppa runt munnen.

Januaris bilder går alla i samma mörka, gråa färgskala. Det är nariga läppar, statiskt hår av vinterjackor och glansiga ögon som man i efterhand vet var ett tecken på att en feber fanns i kroppen, men inte riktigt slagit ut i full kraft ännu.

Det känns som om vintermånaderna är tiden vi står i köket på helgmornarna och söker på Things to do in New York with kids. För helt ärligt så är jag inte så sugen på att hänga i lekparken under dessa månader, hur bra kläder jag än skulle sätta på mig. Men något måste ju hända och då blir det mycket museum och utställningar. New York är roligt på så sätt för jäklar vad det slås upp olika tidsbegränsade utställningar för familjen. Alla kan iför sig påminna väldigt mycket om varandra och när jag gick igenom bilderna så var det svårt att minns vad som var från vilken.

Jag och Johan blev bjudna på Saturday Night Live vilket var sjukt kul att se, vi fick en rundtur och gå back stage efteråt. Bilden är tagen från scenen, när det fortfarande var publik kvar, och jag ser lika obekväm ut som jag kände mig. Får stresspanik av att gå upp på en scen, även fast det bara är för ett snabbt foto.

Och då hittar man ändå fasttorkat glitterslime på varenda soffkudde i hela huset. Johan och jag åkte nämligen till Berlin filmfestival där Spaceman hade premiär. Det var lite skillnad mot makaroner och falukorv-vardagen hemma. Först fick vi besöka Chanels head office här i New York för att bli klädda. Aldrig förr har jag haft sånt öga på mitt handbagage sen när vi flög. Svettigt att behöva berätta för Chanel att jag råkat tappa bort en låneväska liksom.

När det var dags för premiären och röda mattan slog hjärtat hårt. Men det låter kanske ytligt att säga men det hjälpte att vara uppklädd till tänderna och proffssminkad. Inte bara att för att jag kände mig fin, men det var som att jag bar en rustning som fick mig att våga sträcka på ryggen en aning. Visst, det var lilla Elin från Hökis som stod där och krampaktigt höll Johans hand, men med en halvcentimeter tjockt smink och fancy kläder blev det liksom mer som ett skådespel.

Det känns som en transportsträcka till den riktiga våren som är som helgen. Den bara är där och går väldigt långsamt. Jack fyllde år vilket är månadens höjdpunkt. 11 år sedan jag blev mamma för första gången! Vi åkte också för att se Spacemans billbord på Times Square, och det var ju coolt.

Vi tvingar ut barnen i skogen, det är ju så härligt att höra naturens alla ljud, havet och fågelkvitter som blandas så vackert med klagosång om ben som är trötta, att någon drack alldeles för mycket av vattnet i flaskan, och dödsskrik orsakade av livsfarliga humlor. Det var ju också solförmörkelse där i april, och jag tänker att Bruno inte kunde vara det enda barnet som glodde storögat rakt in i solen fast han höll skyddsglasögonen i handen, om och om igen?

Sommarkläderna togs fram igen och veks in i en ny garderob. Det blev inte samma panik på mornarna innan skolan om det inte hittades ett par bekväma strumpor som passade på känsliga fötter, för då funkade sandaler. Vi hängde i Prospect Park på helgerna och körde picknick, tog tuben till Coney Island och åt en glass på trappen mitt på en vanlig måndag.

Jag lämnade barn, man och hund hemma och flög till Stockholm för att vara med på min vän Annas möhippa. Jag brukade bli irriterad på min man när han var utomlands och jobbade för att det aldrig fanns en bra tid att ringa varandra, med tidsskillnaden och skit. När han hade en sekund över ska jag precis hämta barn i skolan, och när vi var lediga så hade han gått och lagt sig. Men nu efter min Stockholmsresa förstår jag också att när man är så långt borta från vardagen så är det lite out of sight out of mind i huvudet. Märkte efter en av dagarna att jag gick och la mig med hjärtat fullt av glädje och kärlek till vänner, Stockholmsnatten och hotellsängen och hade helt glömt bort att ringa hem under dagen! Tänkt att jag gör det sen på hotellet, nu är det mitt i frukosten för dem osv. Såklart kom det dåliga samvetet och viskade mig till sömns som en nattvisa, men helt ärligt tror jag inte att någon av barnen brydde sig nämnvärt.

Väl hemma i New York firades fina Allys 40-årsdag, en av mina närmsta vänner här.

Sommarlovet är så nära att man nästan kan röra det. Det är ett par dagar där mot slutet av månaden som är lite stressiga. Oändliga skolaktiviteter i barnens klasser och allt som ska förberedas innan vi flyger till Torekov, typ fixa reseintyg hos veterinären för Rut för att där upptäcka att hon har göttat till sig en aning under året och bli stressad över att hon är för tung för att flyga. Men trots det kan jag känna hur det bubblar inom en, hela sommaren ligger helt orörd framför fötterna.

Jack slutade 5th grade och är där med klar med sista året i elementary school. Så det var sista året alla fyra gick i samma skola, fint och sorgligt på samma gång. Och sen landade vi i Torekov och varje gång undrar jag varför vi inte bor där året om. Men det får bli när jag blir gammal. Barnen springer in i sina rum och kommer sen ut, bärandes på gamla leksaker som de tror att de har saknat. Precis på samma sätt som jag springer in till min garderob och rotar fram gamla kläder som jag tror att jag kommer börja använda.

Jag fyllde nämligen 40 i slutet av den. Otroligt blandade känslor, jag var både peppad och krisade en aning. Men försökte kliva in i den tidiga medelåldern ganska avslappnat ändå, lite löst och ledigt kanske man kan säga. Matcha huden på halsen liksom. Hade fått för mig att jag skulle ha tagit körkort och blivit helt klart med min bok innan jag blev 40. Inget av det blev av, men garanterat närmre målet med det sistnämnda.

Jag blev väldigt bortskämd. Först överraskad med hotellnatt och spa med Anna, Liza och Killa. Jag är så otroligt tacksam och rörd. Fyra mammor som gick loss i Båstad. Johan hade packat min väska och det var med nervösa fingrar som jag öppnade den på hotellet. Men han hade lyckats bra, ingen BH, hårborste eller handväska dock men där emot mina läsglasögon (om jag fick för mig att läsa en bok eller något) och ett storpack tamponger.

I slutet av sommarlovet, när de flesta har lämnat Torekov och ett annat lugn har lagt sig, överraskade Johan mig med en kräftskiva. Så fint uppstyrt och jag slog min första golfboll någonsin. Tack min älskling.

Och då menar jag inte bara att barnen äntligen skulle återgå till att få lite struktur på dagarna, utan att jag också började plugga. Jag gick nämligen en kurs i manusutveckling! Under sommaren slog det mig att det jag älskar mest är ju främst att skriva, men också att lära mig om själva skrivhantverket, så varför inte börja utbilda mig till något inom det området? Så under kursen fick jag arbeta med ofärdiga bokmanus och skriva lektörsutlåtanden, där man hjälper aspirerande författare att styrka sitt manus genom till exempel karaktärsutveckling och dramaturgi. Får se vad som händer i framtiden, men det vore väldigt kul att fortsätta plugga till lektör, och det här kändes som ett bra första steg.

Sen blev jag ännu mer bortskämd med en helg i the Hamptons! Hade aldrig varit där förr och nu vill jag fylla 40 varje år. Tack Ally, Suzy, Miranda, Malin och Elina för en sån jäkla fin helg. Den här sommaren kommer jag bära med mig i 40 år till.

Ja, jag vet att jag nickade instämmande med ett stressat leende på läpparna när den äldre kvinnan på planet för ett par år sedan så fint sa: ’’You know the days are long but the years are short’’ och blickade mot barnen, samtidigt som jag lyfte upp handbagaget i hyllan ovanför och försökte medla om fönsterplatserna, flygplansläge på Ipadsen och exakt allt annat som kan behövas redas ut innan man lyfter. Det kanske var svårt att ta till sig det där och då, men det stämmer verkligen, och jag känner verkligen det just nu. Just nu känns det som om tillvaron har gått upp ett snäpp som jag inte var beredd på. Från att de var så små har nu alla fyra tagit ett jättekliv åt olika håll och jag hänger inte riktigt med.

Och det är som att jag plötsligt ser hur allt är så enormt. Det är svårt att förklara, men när de var mindre så var vi så nära varandra rent fysiskt, som en rörlig högljudd massa som unisont rörde på sig tillsammans, alltid. Jag kunde känna vad de kände och se vad de såg, om jag böjde på benen. Men i takt att de blir äldre och de sakta börjar blicka ut från vår klump, tar några staplande steg åt andra håll, så ser jag hur otroligt stor världen är. Och jag börjar oroa mig för att inte räcka till. Jag är så rädd att jag inte ska känna dem längre. Alltså inte rädd för att inte know them, utan för att jag inte ska feel them om ni förstår hur jag menar.

Till exempel det här året så gick både Jack och Harriet ut på Halloween och trick och treat-ade med kompisar istället för med oss. Och det är ju fantastiskt, men ändå en konstig känsla att i stället följa dem några steg bakom, fick jag följa dem som prickar från deras smart watches på min mobil istället. Och det är ju helt plötsligt något annat. Också fint, men något annat.

Jag nämnde ju högst upp om bilder som inte betyder något för någon annan än mig, och bilden nedan är en sådan. För mig betyder den hela världen. Det var en av de gånger vi kunde spontant gå ut och äta på Sushirestaurangen på hörnan en fredagskväll, hela familjen och allt bara gick så smidigt. Jag satt och tjuvlyssnade på när Bruno och Harriet pratade. Han ställde frågor till henne om hennes ADHD, på ett glatt sexårings vis. Och jag fick höra hur hon pratade om sin ADHD på ett sätt som jag inte hört förut, för hon pratade till honom och inte till mig. Hon svarade på ett sätt som gjorde det möjligt för honom att fortsätta ställa frågor, och jag vet att jag satt och höll andan. Han frågade om hon alltid skulle ha ADHD, och att han önskade att hon inte hade det. Hon sa ’’Well, it’s not like I have a choice…’’ och log. Han fortsatte med att säga att de brukade ju vara vänner, men nu är de inte det längre, och att han saknar det. Allt detta medan livet i restaurangen rörde sig runt omkring oss och de andra två barnen ritade och pratade med Johan. Han syftade på att Harriet nu för tiden vill vara mycket på sitt rum och pyssla med sina grejer. Jag la mig i och sa till honom att Harriet är fortfarande din vän, men hon behöver vara ganska mycket ensam ibland. Harriet fyllde i och sa till honom: “Yeah Bruno, I’m still your friend.”
“Good”, svarade han och fortsatte spetsa sin avokadorulle med sin pinne och bytte samtalsämne. Jag kunde se i gliporna i hennes långa lugg och i skenet av ljusen på bordet att hon log och hennes ögon var glansiga, och det var inte av feber.

Så fint att ändå få vara en del av deras relation som de har utan mig liksom…

I november gick jag återigen igenom Middle School processen, den här gången för Harriet, för i september 2025 är det dags för henne att börja 6:an och byta skola. Jag vet inte hur det fungerar i Sverige nu för tiden, men här känns det som om det blir en panikartat stämning bland alla föräldrar, det är en saftig process som kräver mycket av dem. Vet inte hur många open houses och informationsmöten jag har gått på, men det började likna ett deltidsjobb. Jag gjorde ju dock detta förra året, då för Jack, så jag hade mycket gratis. Men nu var det för Harriet och de är så två extremt olika personer med så olika behov. Det skulle gått bra för Jack vilken skola han än hamnade på tror jag. Men jag har legat vaken på natten och oroat mig för Harriet. Tankarna gick till om vi skulle välja de skolor som har en stark konst-inriktning, eftersom det är det som hon älskar. Men som jag fått höra har otroligt mycket läxor, typ mer än en timme varje kväll. Och läxor är hennes nemesis. Efter en hel dag i skolan har hon inte energi till det. I hennes nuvarande underbara skola har hon ett eget upplägg att göra läxorna på helgen, vilket fungerar toppen för oss, men kraven är högre i middle school. Eller om vi skulle välja en “vanlig” skola som är lite mer mjukare i kanterna, och kanske har mer förståelse för hennes ADHD, men inte har så mycket konst.

Efter mycket om och men hittade vi tillslut en skola som verkar passa in någorlunda bra på de viktigaste kriterierna, och det var med en enorm utandning jag tryckte på skicka in-knappen på ansökan.

I år gick vi inte till Aquavit på julafton för att äta jullunch som vi brukar göra varje år. Vi kände helt enkelt att vi inte orkade. Hur mysigt jag och Johan än tycker att det är, så är det fyra andra i familjen som sitter på nålar och bara lyckas få i sig en enda prinskorv från den svindyra buffén. De vill bara åka hem och öppna julklappar, och det kan man ju förstå. Det vill vi ju alla innerst inne. Och det blev otroligt fint här hemma också, bara familjen, bara det viktigaste.

Jag och Johan körde Aquavit med Ally och Erik istället. En lunch innan jul, barnfritt.

Är det årets stressigaste ögonblick, att klä julgranen?

December får sluta cirkeln för 2024.

Har du likt Elin @e.renck en historia om ditt år i mobilen och också är sugen på skapa din egen årsbok tillsammans med Once Upon. Då klickar du HÄR!

Med koden twwp25 får du 25 % på din fotobok från den 30 december till och med den 15 januari.