Jag får inte riktigt till det. Våra mornar numera är lite upp och ned. Ingen ställer klockor, men ändå finns det massa tider att passa. John jobbar visserligen hemma men han har morgonmöten som kräver samma närvaro öven om kontorsstolen är placerad i vårt sovrum. Vi ör bra på att hjälpas åt verkligen, men jag är så förvånad över att jag inte hinner någonting. Alltså jag har samma kläder i kanske en vecka för jag hinner inte hitta nått nytt innan nästa dag tornar upp sig. Jag måste säga att hur mysigt bebisbubblan än är så har glömt hur svårt det är att amma, klä på sig, gå på toa, laga frukost och köra bil med någon annan klistrad på kroppen.

Hur kan allt ta sådan tid?

Men främst känns det som jag brottas med idealet att inte bli stressad eller brusa upp, jag vill att det ska vara trevligt. Nu inser jag att jag måste börja med det där micromanegment som jag så länge skjutit i dörren. Det blir till att lägga fram kläder, duka frukostbordet, duscha och packa väskor, fylla kaffemaskinen kvällen innanför annars kommer det aldrig att fungera i längden.

Hur gör ni, delar ni upp morgonen mellan er på något vis, vem lämnar, hämtar, lagar, stjussar, packar och sånt i era familjer?

Nu har jag äntligen fått på honom en solhatt som han inte vill slita av. Såklart från polaren o Pyret, kunde ju räknar ut att dom legenderna förstått hur saker ska sys. Den är i mjukis och Eli bli även urgullig i den vilket är ett plus. Såg att Lindex hade liknande också. Tips tips!

I veckan blev jag bjuden, eller snarare bjöd jag in mig själv på lunch hos en nyfunnen vän. Frida känner ni säker igen från hennes egen blogg här på TWWP men jag kände inte Frida sen innan. För ett tag sen frågade jag om vi inte skulle ses i riktiga livet. Jag gör så ibland för jag tycker att instagram och sociala medier gör att man lätt får nys och härliga personer men man kommer inte längre än att man like:ar eller liknande. Det är roligt att träffa inspirerande eller roliga människor på riktigt. Så det blev så, Frida va ju såklart också en öppen och härlig person som gillar riktigt umgänge så hon bjöd mig på lunch. Eller i ärlighetens namn bjöd hon på en heldagsupplevelse. Fläkt och amningsstation, svalkande tranbäsrsdrinkar, kall gaspacho, pasta och promenad ned till badviken.

Mycket var finr med dagen, vi fick 26 grader varmt och det kändes som att vibratot en flight ned till Mallis, jag var kanske inte beredd på riktigt den värmechoken. Pergolan som de låtit bygga eller som de byggt själv är ett riktigt praktbagge, så tillika att de kapslar in den snåla svergiesommar värmen så bra att det blir stekhett. Egentligen inget alls att klaga på om man inte är en 5 veckor gammal bebis. Men det är helt klart ett superfint och smart bygge då vi vet att sommarkvällar här hemma kan vara rätt svala (ser fram emot att komma tillbaka på en vinkväll i Juli)

Något annat som slog mig var hur fint det är att se ett hem som deras där man verkligenn tagit hand om själen i bygget. Frida berättade om de tidigare ägarna, hur flytten uppifrån landet sett ut och vad som varit målbilden. Deras kök är så fint både att ta på och se på, svårt att porträttera på bild.

Det visade sig att Frida var så varm, öppen och shoshfri som jag förväntat mig och det är inte bara en ny vän jag skaffat mig utan även tre små. Bill Nicole och Stella. Nu ska jag baraa bjuda tillbaka också, undra vilket heldagsprogram jag kan snickra ihop?

I slutet på augusti förra sommaren blev vår trall färdigbyggd på baksidan. Det gjorde att vi aldrig han vara där särskilt mycket då det blev kallt och regnigt på en gång (ni kanske minns?) Nu har dom första sommarkvällarna kommit och vi får skörda lite. Jag har fortfarande inte veställt dynor eller kuddar men det är ok ändå. Ska bli så fint att boa in sig här nu stegvis hela semsestern.

Alltså i veckan gjorde jag något sjukt. Alltså så där sjukt så man i efterhand inte förstår hur knäpp man är. Jag inser att jag på riktigt är lite skadad, men inte på något elakt, läskigt eller livsavgörande sätt men på ett rätt larvigt och analt vis kanske man kan lätt säga. Då är det tur att man har bästa vänner som påpekar att man blivit lite sjuk i huvudet( tack Sofia) Hon gillar ju mig på det där sättet som gör det roligt att utvecklas och skratta (håna) åt sånt som är vridet. För det här är vridet.

Alltså såhär. Jag har alltså i ett bildinlägg bluuurat bort färg. Och alltså inte där det är fult eller med ett filter utan hållt på å färglagt som en fyraåring i bilder för att de ”störde”. Och vad kan det va för vidrigt som du kladdat bort då tänker ni, näää men en vacker rododendron i lila svarar den sjuke då. OCH ett fint sommarnagelack. Det är väl det sjukaste ni läst va? Måste gå i färgterapi. Eller typ chockbehandling – el är nog det enda som funkar.

Inte blev det snyggt heller. Kolla på det här och var goda att skratta. Så nu är det erkänt och ur världen och jag ska läsa trosbönen varje morgon. Hoppas jag…Herregud Julia.

Har ni grejer ni gjort som är / var sådär knäppa bara? Please shere så jag inte behöver känna mig som en ensam galning hela dagen.

Nu är trappan färdig med ledstång och allt. Vilket enormt lyft det blev, går sakta upp och ned nu samtidigt som jag varsamt håller i mig. Det tillockmed doftar nyoljad valnöt.