Dom här sommarmorgnarna, helt fantastisks. Sedan vi flyttade från stan finns det vissa saker som skaver. Ibland längtar jag efter våra kaféfrukostar. Hur man sätter sig och ”långäter”, glor på folk och får hela uteserveringshänget fast i morgonrusningen.

Det är så passande att vi byggt ut altanen på baksidan och jag har tagit fasta på det där minnet, Så nu har jag ställt iordning ett litet mini bistro som på morgonen får agera St Pauls kafé och på kvällen Calle P. Här gör jag mig till verkligen, ni ser ju! Körsbär, giffel och kaffe en vanlig onsdag. Nu behöver jag inte sakna Södermalm så mycket, det är bara lite gäster som behövs. Men jag har ju en stammis här, en supersöt också!

Vi firade en klassisk midsommar men med fokus på barnen. En stor och tidig midsommarlunch som jag ordnat. Lite gäster och lek med barnen. Det var fantastiskt med värmen, är inte så vanligt att man kan sitta ute i gassande sol och lyssna på Rönnedahl. Sen gick vi ned till sjön och svalkade oss innan efterrätten. En hel lagom och vacker dag. På ett sätt kan jag längta efter stora fester och massa vänner men det är också något vilsamt i att ta traditioner aningen nedtonat. Det är ofta jag tänker så nummer Covid, att det lär oss att sakta ned och fokusera på att se, lyssna och stanna upp i det lilla- som egentligen är det stora. Ja ni förstår säkert. Ska försöka ta med mig det in i framtiden. Det här året ska verkligen handla om att förvalta. Det finns en tid för allt.

Hoppas ni haft en jättefin midsommarhelg. Kram

Föräldrarledighet.
Ledighet, förälder. 25 timmars och nyfödd, skolförberedande och fritids. Armar som räcker, sträcker sig efter kaffe. Skrubbsår, stress och plåster på såren. Slappa morgnar med kallt kaffe och ben som sparcefter. Hämtning, lämning och hjärtat i halsgropen. Det är så fint med ledighet, det är fantastiska dagar och timmar med båda barnen. Men det kräver sitt. Det behövs påhittighet och utflykter. Det kräver något för en snart sexåring och något för en närhetströstande amningsvägrande tvåmånaders. Jag funderar ibland på hur jag ofta tänkt att ”varför vill man inte vara med sina barn?” när någon klagat över föräldrarledighet och de förkortade timmarna på förskolan för syskonet. Men nu kan jag till viss mån förstå vissa av resonemangen. Jag finns ju inte där på exakt samma sätt som jag gjorde innan syskon, finns inte så som förskolekompisar, pedagoger och förskolemiljö gör. Jag har helt enkelt inte armar eller fantasi för att kompensera det varje dag. Men så jag försöker.

Å andra sidan så blir vi väldigt bra på att göra ingenting ihop. Harry med sitt fantastiska tålamod och uppfinningsrikedom. Vi målar lite, bygger lite, pratar och resonerar mest hela tiden, spelar boll lite, fikar och tittar på film mycket mer än vsnligt.

Det som oroar mig smått är att när han till hösten börjar skolan har han bara tillgång till fritids 10 timmar i veckan för att jag är hemma med syskon. Han kommer behöva bli hämtad halv två varje dag och det är ju där mycket av kamratskapen byggs. Hur i hela fridens namn ska jag kunna kompensera för det? Ni som gjort det förr, ni experter. Har ni bra tips?

Vill ni se hur det går med spaljébygget? Vi hoppas bli klara till midsommarfirandet. Det är så härligt att slippa ha öppet fall där bredvid altandörrarna. Ni får visualisera er när doftkaprifolen vuxit upp där. Magiskt kommer det bli.

Nu till beslutet om färg, ska vi måla vitt eller herrgårdsgrönt?

Hej!

Nu är jag tillbaka i kläder som utlovat. Pyjamas i all ära men det började bli lite väl slappt. Jag kommer i långt i från allt jag har i sommargarderoben men man får labba lite. En topp där en byxa där och så vidare. Jag har ijuför sig alltid svårt med att klä mig när det blir varmt. Gillar inte känslan av att se strandklädd ut när man bor i stan, men å andra sidan har det varit uppemot 30 grader här och det kräver sin avkläddhet.

Hur tänker ni kring sommarkläder- är det er säsong?

Ska vi tala lite om amning? Jag har så många reflektioner kring amning som jag tänker att jag vill skriva av mig.

Så jag har längtat efter den här perioden. Jag minns amningen som en blandning av alla mest intima och känslomässiga utfall samtidigt. Med Harry var det en tid för reflektion och att stanna upp. Jag minns att jag blev så förvånad över hur stark och svag jag var samtidigt. Hur hormonerna golvade en och nästan gav som ett rus när mjölken rann till. Det var inte härligt jämt, det var knöligt, varmt, stökigt och blött mest hela tiden men jag summerade våra 6 månader med vördnad och har alltid förutspråkat amning om någon bett om min åsikt.

Nu kom Eli. Mina bröst gick från A kupa till F. Allt spände och brann och värkte. Mjölken rann till han ammade från första stund och inget behövdes påminnas eller läras igen. Men efter två veckor började han bete sig så märkligt. Han fäktar, viftar, biter, skriker trots att bröstet är precis där, att mjölken rinner och att allt är lugnt, mjukt och omsorgsfullt. Sen dess har jag provat allt. Alltså allt.

Suttit hemma naken i dagar och erbjudit bröst, ammat innan han skriker, ammat mindre för att att inte stressa, preppat med nappen för att hitta greppet igen, amma ut lite innan, byta handgrepp, byta ställning, ligga, stå, gå och så slutligen flaska. Nu är han 7 veckor och jag är helt slut. Över kampen, över att ha vansinnes mycket mjölk men ingen som vill dricka i lugn och ro. Att behöva vara hemma för att få till det, över oron, över att vilja men inte få till det ja lite trött på allt som heter amning.

Mitt i allt fick han enorma utslag som spred sig i ansikte och på öronen. Alla sa det va hormonprickar men jag kände att det här är för mycket, något annat. Efter två besök på BVC fick jag träffa en läkare som höll med. Vi fick kortison och uppmanades att sluta helt med komjölkprotein. Sagt å gjort, utslagen gick ned och sedan försvann men inte amningstjafset. Nu igår gav jag bara upp bröstet. Han tar flaska, han äter som en lugn filbunke och struntar vad som är däri, varesig bröstmjölk eller ersättning. Så nu äter han, sover, är nöjd och glad och reagerar inte alls på mjölk med utslag.

Så…Nu lägger jag ned. För vem håller jag på? Från och med idag blir det flaska och så fasar vi ut den här bröstmjölken lite var dag. Trots att det är som en lättnadens suck kan jag inte utan att känna en viss sorg konstatera att det blev inte som jag tänkt, precis som allt annat med graviditet, barn och familj. När aka man lära sig att ta saker för vad det är och inte bygga upp massa visioner? I vilket fall tror jag det här blir det bästa för alla i fortsättningen. Redan efter två dygn lättar huvudvärken, spännanrna i nacken, locket för öronen och gropen i magtrakten minskar.

Amning hörni, en sådan både vansinnes enkel och samtidigt komplicerad sak. Hur var det för er?