Julia Hichens

Att omge sig med konst och kultur är lite av ett måste för mig. Att umgås med personer som vill tala om de stora frågorna och samtidigt rycka på axlarna lite, noga titta på detaljer hos människor och ting, utmanas och våga hoppa när något drar tillräckligt hårt. Det är egenskaper som är så otroligt utvecklande för mig och väcker så många känslor. När jag träffar någon som plockar fram det hos mig själv är det inte annat än tacksamhet som bäst beskriver känslan.

Jag har en vän som gör det där, som jag tackat för. Hon är ofattbart träffsäker och underfundigt rolig. Kan ordagrant inte ta i något utan att det blir vackert (vill inte heller). Hon får mig att tänka på nya sätt och vill alltid alltid alltid prata böcker, kost och roliga memes.

Min Pappa refererar alltid till någon studie hans läst för ett antal år sedan, där man synliggör kopplingen mellan barns förmåga till genomtänkt humor och intelligens. Det var kanske tredje gången vi umgicks och jag inte kunde sluta skratta åt hennes storytelling. Då där förstod jag att här, här har jag en vän med just den typ av intelligens min pappa försökt att pekat på.

Jag pratar om Carolina Storm.
För er som inte prenumererar på hennes nyhetsbrev ännu så ser jag mig som gåvobärare nu..

Jag har fyllt jämt. Det har bjudits in till en stor 40 års fest. Så nu har jag fått så många frågor kring vad jag önskar mig. Har svarat, ”Nej men ge er… Jag behöver ingenting. Jag vill att ni kommer på min fest och bara njuter. Det är gåva i sig.” Och menat det.

Men dom ger sig inte, såklart. Det skulle ju inte jag heller göra om det var omvänt. Så det har fått mig att fundera på vad jag tycker om och vad som gör mig glad, i det lilla och det stora.

Så här kommer en lista på vad jag älskar både ytligt och upplevelsemässigt, self-indulgent på alla tänkbara sätt. Men kanske någon av er som ska på bröllop, födelsedag eller kickoff och vill hitta nya saker och ting att fira er själva eller dom ni tycker om med.

Den här listan kommer att vara gångbar för all framtid nu känner jag. Hoppas ni blivit inspirerade till antingen att önska er något eller att skämma bort en vän.

Hej,

Så kommer här ett sensommar bloppis med plagg som förtjänar ägare som använder dem.

Om någon av er blir intresserade så messar ni mig på 0703333180. Eller DM på instagram @juliahichens.

Frakt tillkommer eller så hämtas det ni köpt upp här hos mig.

Ha det fint.
Julia

I början av sommaren lovade jag er att skriva lite om vad jag läser just nu. Det dröjde lite med det inlägget. Förlåt för det men jag var ju faktiskt på semester så vi får ha överseende med mig helt enkelt. Jag tänkte skriva lite om de böcker som stannat kvar i mig. Av helt olika anledningar men ändå värda att send forward.

Det finns få författare som Joan Didion som så vasst och precist kan berätta något centralt för en. med nya ord men som beskriver något du själv alltid tycks ha förstått. Hon får språket att kännas så enkelt men samtidigt så ofattbart ouppnåeligt.

Hon sade i en intervju att hon vill skriva böcker eller noveller som ska gå att läsa i en enda sittning. För att läsaren inte ska behöva byta sinnesstämning. Det passade därför mig perfekt att läsa den på tåget hem från kusthuset. Det är en nattsvart, stundtals smärtsam bok att ta sig igenom. Det är LA på sitt näst värsta vis. Det är scener som för alltid kommer ringa på näthinnan – för att dom blir som filmklipp när jag läser dem. För mig handlade boken om förlust, om golden handcuff effekten på kvinnor, om beroende och det landskap aggression och passivitet kan skapa i oss alla.

Gästen av Emma Cline är kanske en helt perfekt sommarroman om man saknat estetiken i The Affair, Big little lies och Sharp Things. Jag läser den som en stundtals pubertal skildring av en narcissistisk ung kvinna. stämning av förfall, en känsla av en stundande katastrof. Det som gör den mer mångbottnad är att man förstår hur hon som prostituerad (utan att själv identifiera sig alls med det narrativ) redan har varit i katastrof för länge för att ana dess signaler om att allt håller på att tippa. Men vi slipper följa med i alla minnen, vi tittar inte ens särskilt mycket bakåt vilket gör det hela avväpnande på något vis.

Jag tänker många gånger medens jag läser på John Cheever och Bret Easton Ellis, vilket är ett gott betyg. Klart läsvärd.

Jag kan bara följa efter tidigare recensioner och understryka hus DN:s mångåriga USA-korre Martin Gelin har skrivit en utmärkt bok om rasismens USA – Den vita stormen. Rasismens historia och USA:s fall.

Jag nästan drabbades av min historielöshet, jag som ändå anser mig vara väl påläst om Usas historia och politik kände mig nästan andfådd.

Aldrig har en bok känts mer aktuell och nödvändig för att förstå så många politiska skeenden direkt och indirekt just nu. Inte bara de som handlar om Usa utan även alla utrikespolitiska frågor egentligen.

Martin har ett sätt att skriva på som gör den 600 sidor länga boken lättläst. trots all den enorma mängd information som fyller sidorna. Om du vill ha något att samtala kring, läs.

Två sidor in och jag var tvungen att börja om. Sen spenderade jag dagen efter med att Googla Daniel Gustavsson för jag ville veta allt. Hur har jag missat honom? Det är ett språk jag saknat så länge. Det här är riktig litteratur så som jag mins den från skolan. Ett språk som inte går att kopiera. Jag tänker på Bodil Malmsten. Det finns samhällskritik gömd i den här både samtida och historiska roman.

Den är full av raseri och kraft, men mest centralt är havet. Allt leder till havet och jag kan inte lägga den ifrån mig.

Att läsa Lahane är som att titta på en film, det är som ett avsnitt av The Wire men med den där kritiken kring rasism och skuldbeläggande strukturellt genomgående i berättelsen. Det är välskrivet, lättläst och meddragen. Det är kanske bara en tidsfråga innan vi ser denna filmatiseras på Apple+.

Det är ett medley av perfekt sammansätta toner, Boston, det är ohälsosamt varmt i luften, det är året 1974 och en flicka försvinner från de fattigaste av områden. Det är en helt ofiltrerad bok om hur människor kan vara hemska gentemot varandra – både i mikro och makro. organiserad brottslighet och frågan om hur djupt vi måste våga gå och se för att förstå vad människor är beredda att göra gentemot varandra. Men ska vi kunna bekämpa det kan vi inte låtsats som om det inte finns.

Vill du ha solsken, läs inte den här. Vill du ha välskriven krim LÄS

Det finns få saker som känns så förfördelade som att ha barnvakt och riktigt förkovra sig i konsten: lathet.

Exakt så ”för-firade” vi min 40 års dag på Belles Rives.

Det var länge sedan jag kunde sitta bredvid John och bara hålla handen. Läsa ett stycke, förfäras över amerikansk politik, vara lite oense om min valda semantik när det gäller vägen framåt för Mellanöstern, nå konsensus. Hitta lungan, Skratta åt barnens olikheter. Kyssas, Lyssna klart. Vara tysta. Äta utan att resa sig upp. För att sedan gå ut och sätta sig igen, vika upp hundörat och fortsätta hålla handen med vetskapen om att vi kan börja om där vi lämnade solstolen.

Känner mig så priviligerad på alla plan, som om det inte riktigt går att ta in var vi befinner oss nu. Hur det blev det här livet, året, föräldraskapet, äktenskapet.

Hur allt som jag medvetet tagit tag i sedan förra hösten gett direkt utdelning, att det är varmare, mjukare och tydligare i hela sinnet. Hur saker blir förlåtet, spelar en avgörande roll och samtidigt nu är helt oviktiga. Att det är härligt att bli äldre. Hur alla mina Jag haft sin tid.

Fyrtio visade sig vara noll kris bara ros.