Belles rives

Det finns få saker som känns så förfördelade som att ha barnvakt och riktigt förkovra sig i konsten: lathet.

Exakt så ”för-firade” vi min 40 års dag på Belles Rives.

Det var länge sedan jag kunde sitta bredvid John och bara hålla handen. Läsa ett stycke, förfäras över amerikansk politik, vara lite oense om min valda semantik när det gäller vägen framåt för Mellanöstern, nå konsensus. Hitta lungan, Skratta åt barnens olikheter. Kyssas, Lyssna klart. Vara tysta. Äta utan att resa sig upp. För att sedan gå ut och sätta sig igen, vika upp hundörat och fortsätta hålla handen med vetskapen om att vi kan börja om där vi lämnade solstolen.

Känner mig så priviligerad på alla plan, som om det inte riktigt går att ta in var vi befinner oss nu. Hur det blev det här livet, året, föräldraskapet, äktenskapet.

Hur allt som jag medvetet tagit tag i sedan förra hösten gett direkt utdelning, att det är varmare, mjukare och tydligare i hela sinnet. Hur saker blir förlåtet, spelar en avgörande roll och samtidigt nu är helt oviktiga. Att det är härligt att bli äldre. Hur alla mina Jag haft sin tid.

Fyrtio visade sig vara noll kris bara ros.