Where i lay my hat

Det finns en sägning om det där med att kunna lägga sin hatt vara som och där ska man kunna känna sig hemma. Jga fungerar inte alls så. Jag tror det har tagit mig nästan hela mitt liv innan jag fick en plats där jag kunde landa – på riktigt lada. Jag har pga skilsmässokid, livet, kärleken, bostadsbristen, ekonomin, kärleken igen 3 ggr, vuxenheten och sen familj flyttat 13 ggr i Stockholm under min livstid. I vår förra lägenhet kände jag mig hemma, men bortskämd samtidigt. Den var som att låna något från Stockholms stads museum förvaltning. Fönsterna var utanför denna värld, golven solvarma, badrummet hotells’kt och planlösningen optimal för en minimalistisk 40 konstsamlare.
Men jag trivdes och vi älskade den platsen men vi visste att vi var på genomresa….

Nu är det en annan sak att komma hem, det är som om jag faktiskt har en plats som enbart är vår. Ända ned i det som är natur. Stenen på gången upp mot brom. Trät som rör sig när det har regnat. det som knarrar är vårt knarr. Jag älskar den här platsen på ett sätt som jag inte känt förr. Är det det som är hela grejen med hus? Att man får en egen plats på någe vis.

Nu har vi också börjat bo in os ordentligt och se exakt hur mycket vi kommer behöva tvätta fönstren även här.