Bodymind

I veckan tog jag mig tillfället att titta på första avsnittet av Mia Skäringers serie på Svts vid namn Kroppshets. Jag tvekar alltid lite extra när jag ska titta på program om ätstörnnigar och kroppsfokus , då jag själv spenderat minst 10 år in och ut ur både instutioner, terapisoffor och seminarium kopplade till just frågan – kropp.

Jag var 11 år när jag blev medveten om att andra vuxna runtomkring mig (som sade sig vilja mitt bästa) kommenterade mängden jag åt. Jag var 11 när jag blev varse att man jämförde mig gentemot mina syskon och deras fysik – publikt. Jag var 11 när mina föräldrar skilde sig och när livet kändes rotlöst. Jag var 25 när jag första gången hittade mark igen.

Jag var 13 när jag slutade äta – först som ett led i en intensiv sommar där moppar, kyssar och folköl blev substitut för allt men sen för att jag märke att det försatte mig i ett annat sinnestillstånd när jag var hungrig. Jag kände mig konstant i en kamp som jag själv kunde kontrollera. Jag kunde styra utfallet och upplevelsen helt och fullt. Ingen annan påverkade hur resultatet föll ut. Jag blev snabbt svårt ätstörd. Det känns alltid svårt att benämna det som ätstörning då det inte på något sätt hade med mat att göra, med det var precis så att det samtidigt hade allt med mat att göra.

Jag avstod bara till en början, avstod och gick in i min sorg. Många år har jag brottats med vad sorgen berodde på, vad var kärnan till att skaffa sig ett problem som kom att sluka allt. Vad gjorde att jag behövde bestraffa och skuldbelägga mig själv på det sättet. Varför var självhatet enormt och kritiken gentemot det som jag nu ser tillbaka på som en genialiskt, kulturellt besinnad, snabbtänkt och vacker tjej så överväldigande? Varför kunde jag inte ge mig själv chansen att vara lycklig och vad var hålet som fyllde mitt inre ett resultat av? Idag vet jag ju allt om det där hålet och jag kan också förstå exakt varför det lede till alla de där självdestruktiva besluten som kantade min vardag. Men då – då var allt som en fälla. Ett mantra och en självuppfyllande profetia.

Jag hade behövt bli behandla bättre. Punkt. Jag hade behövt bli hållen, vaggad, tröstad och respekterad. Jag hade behövt vuxna som orkade och förmådde mer. Jag hade kanske behövt en plats, ett rot, ett rum som inte flyttades runt mellan vindar, delade sovrum, öppna dörrar eller nya sambobyten. Men främst hade jag behövt bli lyssnad på och inte lämnad.

Den rädslan över att bli lämnad finns fortfarande kvar även om den ter sig på annat sätt idag. Jag vet också att jag klarar mig på egen hand och att jag är kapabel till att bekräfta mig själv.

När jag var 17 år blev jag  inskriven på Serafen i sthlm som arbetar med att kognitivt behandla ätstörningar på ett relationsbaserat sätt , då så vände det. Jag hann bara gå där i något år innan min terapeut Berit (älskar henne fortfarande som en släkting) skrev ut mig. Hon sa att jag redan visste allt, redan hade alla metoder och lösningar klarar för mig. Jag var smart, jag var fin, jag var medveten – jag var bara tvungen att använda mig av de kompetenserna precis så sa hon annars skulle jag ta död på mig själv. Det viktigaste var att hon bekräftade också att jag hade blivt behandlad som skit, att det som hänt inte skulle ha fått hända och att det är okej att sörja det – men man måste bestämma om man ska vara kvar i det där och av vilken anledning.

Igår när jag såg Mia skäringers program tänkte jag på hur likt mitt beteende mönstret av återkommande självskadebeteenden var hennes då hon beskrev sina val av relationer, flackighet och självmedicinering.  Jag hajade också till på det där med att folk runtomkring reagerade så mycket snabbare än de som stod en närmst. Det är alltid svårt att tänka tillbaka på de där åren – för jag hatar dem, skäms över dem, vill ofta göra om dom. Ibland önskar jag att mitt liv kunnat varit snällare de där åren för att så mycket gick förlorat men samtidgt blev jag snabbt kvitt det när jag blev kvitt. Och på något sätt har det där format mig till en person som vet att jag vill arbeta med människor, vill hjälpa och också lyssna till de runt omkring mig med hela min uppmärksamhet. Jag har fortfarande en personlighet där jag stävar högt, lätt att göra mig själv besviken men jag vet mit värde idag. Jag tar ofta på mig skulden för sådant som borde ligga hos andra och jag bli obekväm om jag inte gör alla till lags. Jag tycker genuint jätte bra om min kropp nu, förutom när den sviker mig fysiskt. Jag har inte någon hangup kvar på mat, vilket i de där åren kändes som en omöjlighet.

Jag önskar att vi vågade tala om det här på ett sätt som inte handlar om chiagröt, mindfulness och allt det där. Jag ser att så många fördålda ätstörningar lurar bakom de här kommentarerna om smoothieluncher och kolhydratsdieter. Jag blir så illa berörd när vi vid varje tjejmiddag måste avhandla hur vi ser ut som en bedömingsplattform – men vi gör det med glimten i ögat, med den ursäktande skrattet som lurar. Det är sällan någon säger- Jag har så svårt med min självkänsla just nu, jag söker bekräftelsen via instagram och mina tillfälliga kontakter och vill bli modellsmal för på så sätt känner jag mig mera värd, mera lyckad. Det är kanske som Mia säger att vi ska sluta prata om det, lägga energi på det etc.

Men jag tror jag mer eftersöker en grunddisskussion med varandra om hur vi kan bygga barriärer över det som är kärnan. Hur kan vi hjälpa varandra attt känna att vi duger?

Kram