Min telefon har slutat meddela mej om inkomna sms. Den tycker antagligen att den gjort sitt på den fronten och nu kan ignorera folk som vill kontakta mej per textmeddelande. Om jag på eget initiativ klickar in mej på meddelanden och inboxen kan jag lätt hitta fem-sex olästa messager som smugit in utan att göra nåt väsen av sig. Detta är störande.
Det här kan bara betyda en sak. Jag måste köpa en iPhone.
Imorse fiarde jag hemkomsten till Finland genom att ge Magnus sovmorgon. Istället för att väcka honom 3.45 ringde min väckarklocka 3.45 fransk tid, vilket ju är en timme för sent finsk tid. Sedan somnade jag om till regnet utanför och sov till furstliga sju.
Ni vet när folk mailar en och använder en massa smileys och man själv känner att man inte kan kommunicera med människan utan att själv motvilligt trycka in ett semikolon-parentes. Bara för att inte uppfattas som direkt barsk och otrevlig. Måste man så måste man, liksom. Min personliga gräns går ändå vid kolon P. Det känns inte alls okej.
Lugn i själen joggar jag förbi Café Ursula i morse då jag plötsligt hör Magnus -i radion- förklara att vi efter en romantisk helg i Frankrike på flyget hem börjar tala om hans före detta flickvänner. Min man får historien att låta som om jag alldeles rasande av svartsjuka för att han träffat kvinnor före mej förstört hela resan hem, medan den egentliga versionen är att jag tyckte han betett sig som ett svin och en smutsig faija mot flickor han haft sex med.
Problemet med att ha en man som jobbar på morgonradioprogrammet är att hans version av vad som händer mellan oss har en så mycket större räckvidd än mina ynka 4000 läsare i veckan på bloggen.