Jag blir ofta oproportionerligt irriterad på folk som vill äta lunch före klockan tolv. Eller ibland före halv ett. Vad är vi? Bönder och bondmoror? Bagare? Brevbärare? Fasadrenoverare?
På vägen till jobbet förfrös jag mina händer. De fungerar inte. Vi måste antagligen amputera. I fortsättningen bloggar jag med min tungspets. Eller näsa, det känns lite mera hygieniskt.

Bloggare och annat löst Papperfolk, det här gäller er. Det blir Papperkalas på Motellet nästa torsdag*. Anmäl er till
[email protected] om ni vill komma.
*alltså den 8 oktober, inte till exempel den 10 som det stod på inbjudningskorten jag först tryckte upp.
Jag spillde just lite gröngul avokado mellan tangenterna*. Det ser ut som kompakt snor. Eckligt.
*alltså tangenterna på riktigt. Det var inte en eufemism för något annat.
I morse var jag en sån där cyklist som ni alla hatar. Eftersom jag trodde att jag var sjukt sen kastade jag mej på Jopon och sicksackade som en dåre genom stan. Jag var bil, fotgängare, bil, bil, buss, fotgängare, cyklist på de furstliga 20 meterna av cykelväg i Helsingfors, bil åt fel hål på enkelriktad gata, fotgängare, fotgängare, bil i alla filer och till slut fotgängare de sista 50 metrarna.
Det är ett under att:
a) jag inte frontalkrockade med buss nr 14.
b) ingen av de rytande medelålders tanterna jag mötte på trottoaren skuffade ner mej under en bil.
c) att polisbilen vid Senasttorget ignorerade mej.
Härmed ber jag officielt om er förlåtelse för mitt ansvarslösa cyklande. Det ska antagligen inte hända igen.
Ni trodde kanske att bankirvärlden knäckt honom. Men nej.
Basse har om inte återuppstått så åtminstone bloggat.
När jag bloggade om våra utgifter hade vi ännu inte adderat våra Visaräkningar. Det visade sig att kategorin NÖJE var tre gånger så stor som maten. Jag känner mej både lite tuff och lite dum.
Ahmet Ylimaz vill att jag ska bli hans sjuttonde kaveri på Facebook. Medkänslan ger mej ett ja, förnuftet ett strängt nej.
Inspirerade av Lyxfällen räknar vi ut hur mycket pengar vi gjorde av med i september. Det är varken horor, knark eller ens alkohol vi lägger våra pengar på. Snarare mat. Det är ett mirakel att vi inte är regelrätta fetton*.
*ännu.
Min telefon vägrade väcka mej i morse och jag vaknade vidunderligt utvilad* en halv timme senare än vanligt. Det här ledde till helt uppfuckade morgonrutiner och jag var tvungen att springa sjukt fort runt Brunnsparken för att hinna ikapp mej själv, sedan kasta i mej morgonmålet och tävlingscykla genom stan till redaktionen.
Jäfvla telefon!
*ni vet den där känslan då man sovit tillräckligt länge och till och med är redo att stiga upp trots att det är morgon.