Magnus gästade Andrés och Thomas program Lilla Onsdag igår. Kolla vilken fin välkomstskylt han fick. Jag vill tro att André och Thomas själva knåpat ihop den. Pyssel är ju för tillfället större än nångonsin.

Herre mi je så jag är trött. Inte nog med att min kropp bebos av en tvåkilos parasit i fosterform, dessutom är jag galet förkyld OCH vi håller på med den sista finslipningen av tidnigen som åker i tryck imorgon.

 Saker och ting blev lite bättre när jag kom hem och upptäckte att Mannen i Familjen* försökte att korrigera temperaturen på 13 grader i vårt hem genom att täta fönsterna. Håll tummarna för att det funkar.

Förresten, nån som är sugen på Pepparkakshus?







*Magnus.

Imorse hör Magnus talas om iPaden.

Han:
"Oj, oj, oj! Fin! Vad är det?"

Jag:
"Det är en iPad. Äpplets nya produkt, den kom ut igår."

Han:
"Jag vill ha en sån!"


Jag:
"Du vet ju inte ens vad det är."

Magnus:
"Det är oviktigt. Kan jag få en sån?"

Jag:
"Självklart. Du ska få allt vi vill ha."

Mitt hjärta blöder då ingen kommenterar på Magnus blogg.

Jag kommer antagligen att bli en sån där mamma som tvingar andra barn att leka med Vidar.

Vi pratar om de olika bloggkaraktärerna och jag försöker förklara de forna Papperbloggarnas inbördes relationer för Malin.

Malinson:
"Alltså Mysfabo är ihop med Biffen?"

Jag:
"Nej, nej, nej! Med Skinka."

Malin:
"Jaha. Det är lite förvirrande..."

Jag:
"Ja, köttstycke som köttstycke liksom."

Jag är så rolig att jag själv skrattar ihjäl mej.

Storkboets kurs i hur man föder barn imponerade inte så mycket på mig. Eller på Magnus, fast det var mest för att kursen gick helt på finska, och min man fattar inte just det språket. Den första kvarten handlade enbart om var man kan parkera bilen*. Jag överdriver inte. Sedan filosoferades det en hel del i vad för slags kläder och mellanmål man eventuellt vill ta med sig till sjukhuset, konstaterades att alla upplever smärta olika och att det finns smärtlindring att tillgå. Det enda konkreta jag lärde mej är att man ska hålla ett öga på fostervattnets färg (om det kommer ut sådant) och att vänta sjukt länge innan man kommer in för att föda.

Vi skolkade den sista timmen och åkte tillbaka till jobbet.


*jag ba: "åk taxi för helvete!"

Jag skämtar och raljerar en hel del över graviditeten och hur jobbigt jag upplever det att plötsligt bli uppfattad som främst en avelsko* och i andra han individ, men på riktigt tycker jag såklart att det är magiskt att Magnus och jag ska få ett kärleksbarn. Det som ändå skrämmer skiten ur mej att jag plötsligt inte har någon kontroll över vad som händer. Jag kan visserligen undvika hallon, Östersjöfisk, vin, linfrön och andra livfarliga förnödenheter. Inte bruka nässpray, hålla spikmattan på tryggt avstånd och absolut inte halka och landa på magen, men sist och slutligen tror jag att det är litet av en flask trygghet. De bästa av blivande mödrar föder sjuka barn och vice versa. Och det är just det som gör mej obehagligt till mods, allt det här ansvaret som jag ändå inte kan kontrollera. Den ambistiösa, jag-vill-vara-bäst-på-allt kvinnan i mej panikerar. Därav ska det bli skönt när Vidde kommer ut och vi åtminstone är två som kan dela på ansvaret.


Om ni fattar vad jag menar.


*alltså avels-ko. Inte avel-sko.

Ni kan förresten pusta ut. Vi* genomgick ett extra ultraljud tidigare idag och Vidar är nästan obehagligt normal. Han väger drygt två kilo och har testiklar.

Det blev tydligen ingen dvärg. Åtmonstone inte en av kvinnligt kön.


*alltså jag.

Jag har ju helt glömt bort att uppdatera er med vilka böcker jag läser för tillfället. Ni missade bland annat en medioker chic lit som hette 40 minus och lite annat tjafs. Nåja, Tittaren av Mattias Ronge är visserligen spännande och läsvärd, men ger mej en obehaglig fiilis då allt bara går sämre för huvudpersonen. Och den döda polacken förbryllar mej. Men på det stora hela gillar jag.

Trots att han uppträder så otrevligt i just den här bloggen är Basse trots allt en bra människa. Eller åtminstone rolig ibland. Läs hans serier.