Trots att jag ligger inför döden ska jag ta mej till Stockholm. Det kommer att bli både spännande och lite dumt.

Är det med snor som med bröstmjölk, ju mer man snyter ut desto mer produceras det?

Linda gav mej generöst nog en bloggaward och paketet gick ut på att berätta sju saker ni inte visste om mej. Eftersom jag fläker ut mej som värsta blogghoran här känns det lite svårt att hitta på nya smaskigheter.

1. Jag tycker det är obehagligt då folk äter banan nära mej, Både ljudet och lukter ger mej kväljningar. Däremot har jag inga problem med att äta banan själv.

2. När jag bodde i Holland drog jag på mej en njursten som jag sedan kissade ut på ett sunkigt hostell i Bryssel. Det gjorde så ont att jag svimmade av smärta.

3. Jag har en lindrig form av ansiktsblindhet och löser det med att hälsa och prata med alla som ger mej minsta lilla vibb av att känna mej.

4. Jag äger inga kläder som lämpar sig för aktiviteter i skog och mark.

5. Jag har lite svårt för detaljer.

6. I natt vakande jag klockan fyra och såg ett avsnitt av Six Feet Under (första säsongen).

7. Jag vill bara ha ett barn. Fast det visst ni ju redan, men jag hinner inte hitta på nåt annat för nu står Calle och bankar på dörren.

I natt hände något konstigt. Det hade nästan börjat ljusna då en liten och kall polityrgubbe kröp ner bredvid mej i sängen. Det var lite obehagligt. Nu ligger han i vårt badkar, luktar gammal whiskey och förklarar finsk grammatik för mej.

Jag tålmodigt:
"Duktigt. Tänk så du kan."

Han:
"Ja, bara för att jag är full behöver det inte betyda att jag är dum."

Mags säger att jag inte får åka till Stockholm på söndagen om jag fortsättningsvis är så här förkyld. Kan ni hjälpa mej med era bästa förkylningstips*?



*alltså hur man blir FRISK från en förkylning. Inte tvärtom.

Det är sannerligen tur att jag inte är laestadian eller konservativ katolik, det här med graviditet funkar inte alls för mej. Jag är så trött på pregnancetillståndet att jag stundvis kommer på mej själv med att fantisera om att ge folk som kommenterar min mage en hård örfil. Det är lite synd att jag är pacifist och inte tror på våld. Eller tur. Beror på.

Det är vanligt att jag under arbetsdagens gång ställer mej bakom Jim, hasar upp klänningen till midjan och korrigerar strumpbyxorna så att de åter värmer min kulmage. För lat för att gå in på toaletten.

Sedan lunchade jag med André. Det var kiva.

Okej, lite allvar nu.

Vad kallar man barns könorgan? I smyg är jag lättad över att duden i min mage är en dude eftersom det tydligen inte finns några vettiga namn för organen på dudettes. Eller?

Fitta känns nämligen lite vulgärt.

Ni vet kanske inte det här, men hemma lever jag i ständig skräck. Är jag ensam hemma är det vanligt att Magnus tyst smyger in och istället för att som normala människor säga hej eller ens ropa Bu! ställer sig i dörröppningen och stirrar på mej tills jag upptäcker honom. En annan rutin är att han plötsligt är försvunnen och jag sedan är tvungen att leta efter honom i hemmet. Häromdagen stod han alldeles stilla i sovrummets klädskåp.

Igår hände ändå det värsta. Jag tog ett bad och dök under vattnet för att skölja bort lite shampo ur håret. Eftersom det var så lugnt skönt stannade jag på bottnet av badkaret en liten stund samtidigt som jag blundade. När jag kommer upp till ytan möts jag av ett ansikte två centimeter från mitt som tokstirrar på mej.

När jag återhämtat mej från hjärtstilleståndet bad jag artigt Magnus sluta upp med att uppföra sig som en skräckfilm.

Han bara:
"Det här är en del i din ninjautbildning."