Förresten, nu är det rätt tid att tipsa mig om evenemang mellan den 16 september och typ slutet av oktober. Vad ska vi puffa i Papper?

Är någon av er teaterintresserad och sugen på att gå gratis på teater i Helsingfors, Vasa eller Åbo och sedan blogga om det? Maila mig i så fall på [email protected]

Hanna skriver om att att självdiagnostiersa sig som ansiktsblind. Jag är precis likadan, jag är hyfsat social och tycker i allmänhet att alla jag träffar är roliga och trevliga typer, men jag kan inte komma ihåg hur folk ser ut. Och det är inte för att jag är arrogant, blasé eller ointresserad, jag försöker verkligen minnas, men ansikten fastnar bara inte.

Jag har försökt lösa problemet genom att hälsa på alla. Ända sedan Vidar var nyfödd har jag mött en (ganska snygg) pappa med två barn i barnvagn någonstans kring Femkanten. I nåt skede fick jag för mig att vi kände varandra och började hälsa. Sedan dess har vi blivit allt hjärtligare mot varandra och i morse efter en lång sommarpaus föll vi nästan i varandras armar av återseendets glädje.

En liten tröst är att min ansiktsblinhet tydligen ger mig nya vänner.

Är alla överens om att "Jag kommer kanske" på Facebookspråk egentligen betyder: "Jag kan tyvärr inte komma på din fest, men gillar dig som fan och tycker att det skulle vara roligt att få en inbjudan till nästa evenemang du ordnar. Jag försöker komma då."

Du blir intervjuad och får läsa texten innan den publicera. Innehållsmässigt är allting rätt, men du hittar en massa särskrivningar, stavfel och upprepningar. Är det då sjysst/arrogant att korrigera hela texten eller ska du bara forever hold your peace?

Är shiitakesvampen. Galet god. Och rolig att säga högt. Finns ekologisk på Alepan.

Några veckor efter att Vidar föddes hörde Schildts förlag av sig och frågade om jag hade lust att skriva en bok. Det hade jag. Så jag skrev i några månader och skickade sedan in texten. Förlaget konstaterade att det nog kan bli bok av det jag plitat ner och sedan skrev jag i praktiken om hela mauset. Jag skrev när Vid sov och när jag hade lite tid över. Jobbigast var det att aldrig riktigt ha fritid, varje ledig stund kunde jag i princip använda till att skriva och göra texten lite bättre. Jag kände mig ofta lat.

Sedan träffade först en och sedan en till sjukt inspirerande redaktör och diskuterade boken med dem. Jag tvingade Magnus och några av mina närmaste vänner att läsa vad jag skrivit. Syster Pyret tog fram den röda lärarpennan och var sträng mot mig. Sträng, men rättvis. Och jag skrev om texten.

Ett drygt år senare börjar bokhelvetet vara ganska färdigt och nu ska det bara korrekturläsas. Varje gång jag läser manuskriptet vill jag ändra någonting, men redaktör Anna säger att det beror på att man utvecklas som skribent och aldrig riktigt kommer att bli färdig.

För tillfället känns det hemskt* och fantastiskt. Helt otroligt att Akademen beställt min bok. Jag är nervös, men också lycklig.

Den kommer ut i slutet av september. Om jag ordnar en bokträff där vi kan träffas och prata och man kan köpa boken och kanske dricka ett glas vin, kommer ni då?



*hoppas att alla köper boken, men att ingen läser den.

På lördag kväll konstaterade Magnus äntligen att han skulle kunna tänka sig att flytta tillbaka till Stockholm. Alltså inte ensam, men med Vidar och mig. Så nu gäller det bara att få två sjukt roliga och välbetalda jobb inom media i Stockholm. Och en förmånlig trea i Vasastan eller på Södermalm.

På lördag kväll konstaterade Magnus äntligen att han skulle kunna tänka sig att flytta tillbaka till Stockholm. Alltså inte ensam, men med Vidar och mig. Så nu gäller det bara att få två sjukt roliga och välbetalda jobb inom media i Stockholm. Och en förmånlig trea i Vasastan eller på Södermalm.

Sanna, klicka på den här länken så kommer du till restaurangerna folk rekommenderade.