Jag tog en taxi hem runt tio, men det var roligt så länge det varade.

I dag fick Vidar den finaste av skjutsar hem från dagis. Mami är inte bara den trevligaste typen utan också den med de snyggaste och starkaste benen i stan.

Det var visserligen sjukt roligt att sitta i bloggjuryn förra året, men det var himla mycket jobb och slutade ändå med nån blev sur. Eller fler människor hade ju bra fiilis än de sura, men det känns ändå skönt att vara befriad från så många olika förväntningar och förhoppningar i år.

Förra året vågade jag inte heller länka ut till en enda blogg under hösten eftersom det kunde ha uppfattats som att jag favoriserade folk. I år är det andra bullar. Läs Evas mycket underhållande beskrivning av förlossningen på Storkboet.

Eftersom Sylvia avbokade sin lunch med mig för att istället äta lunch med Eero Heinäluoma gjorde jag det vilken desperat kvinna som helst skulle ha gjort. Jag ringde Magnus*. Vi äter aldrig lunch tillsammans vanliga arbetsdagar och det kände nästan som att gå på en date.

Kuriosa: vi åt bouillabaisse på vårt bröllop.

Man vill ju vara lite fin.

Lägg till bildtext

Detta är Magnus.

*alltså i egenskap av min äkta man, inte slampa.

Vad är värre: att bara lämna ett ynka litet, tunt pappersark kvar på toarullen för att man bara inte orkar sträcka sig efter en full och byta, eller att lämna en mikroliter mjölk på bottnen i mjölkförpackningen?

Om man vill köpa Livet & barnet på the world wide webb så finns den bland annat här (Finland) och här (Sverige). Och har man vägarna förbi Hufvudstadsbladet på Mannerheimvägen 18 så finns boken också i kundtjänsten på fjärde våningen. Och på Akademen på andra våningen.

Maria:
Vad tyckte du om hur skilsmässor framställdes i Happy happy?

Jag tyckte att det var intressant att samtliga kvinnor i antologin är mer eller mindre kända jämställdhetsförespråkare i Sverige*. Mathias tyckte att det var tråkigt att de alla var så lika, men när jag funderat på det tycker jag att det kanske krävs en viss likriktighet för att få fram budskapet. Jag tolkade det som att det är okej att vara lycklig efter att ha skilt sig. Och att det inte alls är så länge sedan kvinnan inte förvärvsarbetade utan var helt ekonomiskt beroende av sin man och därför inte kunde  skilja sig. Heja valfriheten!


Jag tycker att skilsmässan i sig och lyckan efter att ha kommit ur äktenskapet romatiserades en del och att Sveland (vars böcker jag verkligen gillat) stundvis hade samma sorts attityd som föräldrar ibland kan ge barnlösa. Typ: Lilla vän, du vet ingenting förrän du varit med om det.

Och den där fantastiska lyckan i att vara singel de ojämna veckorna, festa, skriva, sova och hångla med vem man vill och vara den ljuvliga bullmamman de jämna veckorna låter nästan för bra för att vara sant. Kan man verkligen äta kakan och ha den kvar?

En annan detalj som fastnade var att om en av de mest tragiska sakerna med att skilja sig är att flytta från en fyra på Söder till en tvåa på Söder så har man det antagligen ganska bra. Kvinnorna i den här antologin har haft ekonomiskt ganska drägliga skilsmässan verkar det som.


Men som sagt läste jag bokens budskap som att en skilsmässa inte alltid behöver vara Det Stora Misslyckandet, utan också ett sätt att våga ta tag i sitt liv och gå vidare mot en lyckligare framtid. Och så diggade jag att det inte bara var hetersexuella kvinnor som deltog.



*Magnus sade förresten att kvinnorna som skrev texterna var kvinnotypen som jag är och att jag därför kände nåt slags systerskap när jag läste Happy Happy.

Jag skriver förresten det här i badrummet medan Vidar plaskar i badet. Ha överseende med konstiga formuleringar och tryckfel.

I morse talade Mathias och jag som sagt om Happy, happy i Min Morgon och Maria undrade vad jag egentligen tycker om skilsmässor. Jag började skriva ett inlägg, men det blev så himla långt att ni skulle ha fallit i koma av tristess medan ni läste det.

Vi gör så här. Jag spjälker upp inlägget i kortare delar.

När jag var runt elva och mina föräldrar skilde sig kände jag skam och ville inte berätta det för någon. Jag hoppas att barn med föräldrar som skiljer sig inte känner samma sak. Skilsmässa ska inte vara nåt skamligt. Jag har svårt att tro att människor skiljer sig för lättvindigt, oftast handlar nog en separation om att man tarvansvar över sitt liv och försöker bli lycklig igen.

Maria Sveland skriver att hon önskar att folk skulle gratulera henne till skilsmässan istället för att med huvudet på send beklaga det som hänt. Mathias som själv nyligen separerat höll med henne. Vad tycker ni? Och framförallt ni som skiljt er (det räknas också om man separerat från en sambo. Man behöver inte ha statens eller Guds lov för att ha ett seriöst förhållande)? Vill man höra beklaganden eller gratulationer?

Jag vet att det är insidan som räknas (förutom på den här bloggen), men i dag fick jag låna en kreation att ha på mig på morgondagens Elle Style Awards. En mycket fin och lång klänning i någon slags röd nyans. Sålunda gläds jag lite åt utsidan också.

Förresten, funderar ni redan nu vad ni ska ha på er på Bloggpriset?

Medan jag försvinner för att luncha med Sonja och Matilda tycker jag att ni ska läsa Annas blogg Finsalongen. Den är en bra blogg.