Så här såg det ut på Styrmansgatan i morse klockan kvar i sju. Inte särskilt uppmuntrande. Men så fort jag steg in i Min Morgons studio blev det bättre. Mathias var en fantatisk och mycket klok gäst och Sofia tog väl hand om mig.


Här kan man se klippet (om man bor i Finland). Vi börjar diskutera Happy, Happy en bok om skilsmässa lite över åtta.

Ni minns de där superdyra och fina skorna jag fick i present av Karine? Jag har bara använt en gång. De känns lite för bra för mina knotiga fötter och krokiga tår. Vidar är däremot sjukt sugen på dem.

Och precis när mitt schampo tagit slut kom det ett bud med två nya flaskor. Jag lever verkligen drömmen.

Ni minns väl att man får komma hem till mig och prata om boken och kanske köpa ett signerat exemplar på lördagen mellan 14-16. Hör bara av er så att jag vet vem som kommer.

Först bestämde jag mig för att helt strunta i alla recensioner förutom den i Hufvudstadsbladet som jag ändå inte skulle kunna undvika. Sedan skickade Sara inscannade versioner av recensionerna i Österbottens Tidning och Vasabladet och jag beslöt mig för att låta Magnus läsa dem och plocka ut de snälla meningarna.

Till slut orkade jag inte vänta på att Magnus skulle läsa och läste dem själv. Och de var snälla och fina och egentligen mycket positivare än Hbl som också var trevligare än vad jag väntat mig.
 

I dag frågade min gamla vän Minna mig vad som egentligen hände som fick mig att börja jogga.

"När vi jobbade på Riksdagen kände jag en viss trygghet i att du inte var en sån där sportig typ."
sade hon bekymrat.

Sedan ville hon att jag skulle förklara varför det är så fantastiskt att springa. Jag mumlade någonting om endorfiner och egentid. Svårt att förklara.

Och jag förstår Minna. Det är nåt skönt och hedonistiskt med folk som är så avslappnade att de inte ständigt längtar efter att snöra på sig skorna och jogga runt Brunnsparken. Sån är tyvärr inte jag längre.

Nu ska jag forcera höststormen ute, det finns en risk/chans att jag inte kommer att prisa löpandet efter just den här rundan.

Finaste Johanna har tillsammans med Karin Adelsköld har skrivit Lilla Gummans gör det själv-guide. En perfekt julklapp till nån som mig.

Nu får jag äntligen tala om Bloggpriset. Boka in den 5 december (alltså dagen före självständighetsdagen), då blir det nämligen gala på korjaamo i Helsingfors. En skuggala ordnas samtidigt i Vasa.

I år ser den fantatiska och kompetenta juryn ut så här: Linkku Jung, Hanna Gullichsen, Catariina Salo och Axel Ehnström.

Och här kan ni tipsa dem om era favoritbloggar.

När jag är ute och springer på helgmorgnar kan jag inte låta bli att spekulera i vilka kvinnor i högklackat och män i rufsigt hår som är på väg hem efter en bortamatch.

Det säger antagligen ganska mycket om hur spännande mitt eget liv är.

Anna kommenterade så här:

Men en annan sak började jag fundera på angående detta och kvinnors behov av jämförelse och förebild. Har kvinnor större behov av ledare/ledarskap än män? Hård generalisering av könen, jag vet, men tanken slog mig.

Jag tycker också att det är jobbigt med generaliseraingar á alla kvinnor är mjuka, gråtmilda och blida och alla män vill bara knulla hela tiden. Men om vi nu gör en grov generalisering:

Jag tror inte att kvinnor behöver ledarskap med än män. Däremot tror jag att kvinnor jämför sig mera med varandra än vad män gör. Varför det är så är jag osäker på. Det känns också ofta som om kvinnor tar det andra kvinnor gör mycket mer personligt än vad män kanske gör.

Typ: Aha! Hon väljer att säga upp sig från jobbet och bli surfproffs på Bali. Vilken jävla diss av mitt leverne som hårt arbetande karriärkvinna! Vem tror hon att hon är?


Jag menar inte att män skulle vara bättre att se strukturer eller det stora perspektivet, men de har kanske nåt slags större trygghet i sina val. Eller? Jag kan såklart ha fel. Och jag äcklas lite av mina generaliseringar nu.