Mera om skilsmässa
15 years ago
I morse talade Mathias och jag som sagt om Happy, happy i Min Morgon och Maria undrade vad jag egentligen tycker om skilsmässor. Jag började skriva ett inlägg, men det blev så himla långt att ni skulle ha fallit i koma av tristess medan ni läste det.
Vi gör så här. Jag spjälker upp inlägget i kortare delar.
När jag var runt elva och mina föräldrar skilde sig kände jag skam och ville inte berätta det för någon. Jag hoppas att barn med föräldrar som skiljer sig inte känner samma sak. Skilsmässa ska inte vara nåt skamligt. Jag har svårt att tro att människor skiljer sig för lättvindigt, oftast handlar nog en separation om att man tarvansvar över sitt liv och försöker bli lycklig igen.
Maria Sveland skriver att hon önskar att folk skulle gratulera henne till skilsmässan istället för att med huvudet på send beklaga det som hänt. Mathias som själv nyligen separerat höll med henne. Vad tycker ni? Och framförallt ni som skiljt er (det räknas också om man separerat från en sambo. Man behöver inte ha statens eller Guds lov för att ha ett seriöst förhållande)? Vill man höra beklaganden eller gratulationer?
Vi gör så här. Jag spjälker upp inlägget i kortare delar.
När jag var runt elva och mina föräldrar skilde sig kände jag skam och ville inte berätta det för någon. Jag hoppas att barn med föräldrar som skiljer sig inte känner samma sak. Skilsmässa ska inte vara nåt skamligt. Jag har svårt att tro att människor skiljer sig för lättvindigt, oftast handlar nog en separation om att man tarvansvar över sitt liv och försöker bli lycklig igen.
Maria Sveland skriver att hon önskar att folk skulle gratulera henne till skilsmässan istället för att med huvudet på send beklaga det som hänt. Mathias som själv nyligen separerat höll med henne. Vad tycker ni? Och framförallt ni som skiljt er (det räknas också om man separerat från en sambo. Man behöver inte ha statens eller Guds lov för att ha ett seriöst förhållande)? Vill man höra beklaganden eller gratulationer?
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Maria Turtschaninoff · 15 years ago
Intressant att du kände skam. Och sorgligt. Det kan jag inte komma ihåg att jag upplevde, men så var jag också bara fem då mina föräldrar skilde sig.Vad tyckte du om hur skilsmässor framställdes i Happy happy?
Peppe · 15 years ago
Svarar i inlägg.
minna lindeb · 15 years ago
Jag brukar fråga: Varför det? Sen får man ett fixxigt ögonkast till svar eller ett nyfiket "vill- du- faktiskt- veta" varefter man brukar få svar på tal. Därefter är det sedan enklare att både beklaga och gratulera. Och tja, de skilsmässor jag skådat har inte begåtts lättvindigt, de har varit upprivande för alla inblandade men tillslut också lättande och renande.
johanna · 15 years ago
Man vill inte höra varken beklaganden eller gratulationer...
Peppe · 15 years ago
Minna: du har antagligen helt rätt. Man ska vara rak på sak. På ett snätt sätt.Johanna: intressant! tack för att du kommenterar. vill du förklara??
Ensamma mamman · 15 years ago
Jag känner igen den där skammen. Hela skoltiden skämdes jag av nån outgrundlig anledning över att mina föräldrar skilt sig. Försonades med tanken först i 20-årsåldern. Det kan ha att göra med att jag inte hade nån vidare kontakt med min pappa har jag nu senare tänkt. När det gäller kommentarer om min egen separation skulle gratulationer kanske kännas lite väl absurda. Trots allt. Tror jag i alla fall. Eftersom separationen för mig innebär en väldigt stor sorg. Men å andra sidan förstår jag tanken, för visst vill jag ju också tänka att framtiden ljusnar och att det blir bättre än det var. Beklagande däremot är nog ännu värre. Hujedamej, nej tack. En kram, en fråga om hur man orkar och mår tar jag däremot gärna emot. Sen vill jag välja vad jag berättar åt vem och när och hur.
Peppe · 15 years ago
Ensamma mamman: skönt att jag inte var ensam om att känna skammen. Hoppas att det var nåt som man kände på den tiden och att skilsmässor inte får barn att skämmas nuförtiden.Och tack för din kommentar. Den ska jag tänka på.
Lurkeslurk · 15 years ago
Intressant. Jag har nog i allmänhet sagt "det var tråkigt att höra", inte för att jag skulle se det som ett misslyckande, men för att det alltid är jobbigt att separera, oberoende av orsak. Sen kan det säkert bero på sammanhanget. Om man t.ex. blivit dumpad mer eller mindre out of the blue, eller om man själv eller gemensamt fattat beslutet att det inte funkar. När jag var i den första situationen så hade jag nog varit ganska förbannad om nån hade gratulerat. Sen att jag i efterskott kan se att det nog var lika bra att det gick som det gick, eftersom vi hade så olika saker vi ville med livet är en annan sak. Men gratulera, nej. Och för den delen - om man själv är den som tar initiativet så har man fortfarande sårat en annan människa. Det kan man inte heller gratulera till. Sen finns det ju beklaganden och beklaganden. Man kan oja och voja, eller man kan just säga att "så tråkigt/ så jobbigt". Det senare har jag iaf inget emot att höra. Jag hoppas jag inte har belastat någon överhövan med att säga det heller.
Imsa · 15 years ago
Jag tycker att man glömmer bort barnperspektivet i dagens skilsmässor. Huvudsaken verkar vara att mamma o pappa ska må bra...Mina föräldrar skildes när jag var 7 och tjafsade ända fram tills jag flyttade hemifrån. Men det beror väl på vilken slags föräldrar man har. Jag får ont i hjärtat av sorgsna barn som skuffas runt medan endera föräldern njuter av sina barnfria veckor.
Peppe · 15 years ago
Det är svårt det där. För ibland kanske två vuxna skapar en otryggt hem då de lever tillsammans. Eller man kan inte bara hålla ihop för barnets skull. Jag tror att ungar känner på sig om föräldrarna inte gillar varndra.Kanske lösningen där barnen har ett hem som föräldrarna flyttar ut och in från är den bästa vid en skilmässa. Lite mera kontiunitet.
cruella · 15 years ago
Jag brukar nog säga att det var tråkigt att höra (ja, det är lite standard om man inte vet att paret haft det för jävligt - t.ex. under dagistiden får man ju skitmånga bekanta men kanske inte alla är nära vänner) men om jag vet att ett par haft det för jäkligt säger jag nog något rätt så neutralt, typ "jaså, det blev så" eller något liknande.Sen får man ju känna in stämningen innan man börjar beklaga eller high-fiva. Det är ingen big deal, jag går inte runt och tycker att kärnfamiljer är flip och skildas liv flop. Utgår från att de flesta vet vad de gör.Ärligt talat är jag mer betänksam inför vissa urdåliga förhållanden som bara pågår och pågår. Jag ser ju själv att det påverkar ungarna negativt, men hur säger man sånt?
Imsa · 15 years ago
Jag menade inte att man ska hålla ihop om det är eländigt, men att man borde ännu mer tänka på hur det är för barnen vid en separation. Min pappa gifte om sig och bildade ny familj relativt snabbt efter skilsmässan och han sa rent ut när jag visade att jag saknade honom att han har en ny familj nu (underförstått: som jag inte ingick i).Min mamma bodde ensam tills jag flyttade hemifrån, först då träffade hon någon hon ville bli sambo med. Det kändes tryggt iaf för mig att ha en förälder som inte startat nån ny familj direkt.Nu bryr jag mig inte nämnvärt om vilka relationer mina föräldrar har, men när jag var liten kände jag tydligt att iaf pappas relation till sin nya fru och familj var viktigare än vår relation.Så mina tankar är förstås färgade av min erfarenhet.
Anonym · 15 years ago
läs femti+och man, en hussesmemoarer, otroligt rörande blogg
Peppe · 15 years ago
tack för tipset, det ska jag göra.