Om happy happy
15 years ago
Maria:
Vad tyckte du om hur skilsmässor framställdes i Happy happy?
Jag tyckte att det var intressant att samtliga kvinnor i antologin är mer eller mindre kända jämställdhetsförespråkare i Sverige*. Mathias tyckte att det var tråkigt att de alla var så lika, men när jag funderat på det tycker jag att det kanske krävs en viss likriktighet för att få fram budskapet. Jag tolkade det som att det är okej att vara lycklig efter att ha skilt sig. Och att det inte alls är så länge sedan kvinnan inte förvärvsarbetade utan var helt ekonomiskt beroende av sin man och därför inte kunde skilja sig. Heja valfriheten!
Jag tycker att skilsmässan i sig och lyckan efter att ha kommit ur äktenskapet romatiserades en del och att Sveland (vars böcker jag verkligen gillat) stundvis hade samma sorts attityd som föräldrar ibland kan ge barnlösa. Typ: Lilla vän, du vet ingenting förrän du varit med om det.
Och den där fantastiska lyckan i att vara singel de ojämna veckorna, festa, skriva, sova och hångla med vem man vill och vara den ljuvliga bullmamman de jämna veckorna låter nästan för bra för att vara sant. Kan man verkligen äta kakan och ha den kvar?
En annan detalj som fastnade var att om en av de mest tragiska sakerna med att skilja sig är att flytta från en fyra på Söder till en tvåa på Söder så har man det antagligen ganska bra. Kvinnorna i den här antologin har haft ekonomiskt ganska drägliga skilsmässan verkar det som.
Men som sagt läste jag bokens budskap som att en skilsmässa inte alltid behöver vara Det Stora Misslyckandet, utan också ett sätt att våga ta tag i sitt liv och gå vidare mot en lyckligare framtid. Och så diggade jag att det inte bara var hetersexuella kvinnor som deltog.
*Magnus sade förresten att kvinnorna som skrev texterna var kvinnotypen som jag är och att jag därför kände nåt slags systerskap när jag läste Happy Happy.
Jag skriver förresten det här i badrummet medan Vidar plaskar i badet. Ha överseende med konstiga formuleringar och tryckfel.
Vad tyckte du om hur skilsmässor framställdes i Happy happy?
Jag tyckte att det var intressant att samtliga kvinnor i antologin är mer eller mindre kända jämställdhetsförespråkare i Sverige*. Mathias tyckte att det var tråkigt att de alla var så lika, men när jag funderat på det tycker jag att det kanske krävs en viss likriktighet för att få fram budskapet. Jag tolkade det som att det är okej att vara lycklig efter att ha skilt sig. Och att det inte alls är så länge sedan kvinnan inte förvärvsarbetade utan var helt ekonomiskt beroende av sin man och därför inte kunde skilja sig. Heja valfriheten!
Jag tycker att skilsmässan i sig och lyckan efter att ha kommit ur äktenskapet romatiserades en del och att Sveland (vars böcker jag verkligen gillat) stundvis hade samma sorts attityd som föräldrar ibland kan ge barnlösa. Typ: Lilla vän, du vet ingenting förrän du varit med om det.
Och den där fantastiska lyckan i att vara singel de ojämna veckorna, festa, skriva, sova och hångla med vem man vill och vara den ljuvliga bullmamman de jämna veckorna låter nästan för bra för att vara sant. Kan man verkligen äta kakan och ha den kvar?
En annan detalj som fastnade var att om en av de mest tragiska sakerna med att skilja sig är att flytta från en fyra på Söder till en tvåa på Söder så har man det antagligen ganska bra. Kvinnorna i den här antologin har haft ekonomiskt ganska drägliga skilsmässan verkar det som.
Men som sagt läste jag bokens budskap som att en skilsmässa inte alltid behöver vara Det Stora Misslyckandet, utan också ett sätt att våga ta tag i sitt liv och gå vidare mot en lyckligare framtid. Och så diggade jag att det inte bara var hetersexuella kvinnor som deltog.
*Magnus sade förresten att kvinnorna som skrev texterna var kvinnotypen som jag är och att jag därför kände nåt slags systerskap när jag läste Happy Happy.
Jag skriver förresten det här i badrummet medan Vidar plaskar i badet. Ha överseende med konstiga formuleringar och tryckfel.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Maria Turtschaninoff · 15 years ago
Jag tolkade det som att det är okej att vara lycklig efter att ha skilt sig. Och att det inte alls är så länge sedan kvinnan inte förvärvsarbetade utan var helt ekonomiskt beroende av sin man och därför inte kunde skilja sig. Heja valfriheten! Okej, men det kan jag ju förstå och tycka att är ett okej budskap!Men sen det där om att äta kakan och ha den kvar... Ja, föräldrarna kanske kan det. Men barnen...? Knappast.
Peppe · 15 years ago
ja, ldet tänkte jag också på, Saker som verkar vara lite för bra för att vara sanna är oftast inte det. Och att skilja sig eller stann "för barnens skull" är bara konstigt. Man kan väl inte sätta ett sånt ansvar på barn.
Maria Turtschaninoff · 15 years ago
Nej, man kan inte sätta ett sånt ansvar på barnen. Men man måste ta det ansvaret själv. Om du förstår hur jag menar.
Emma Audas · 15 years ago
Jag tycker det är bra att någon faktiskt lyfter fram det att en skilsmässa kan leda till ett bättre liv, t.o.m. för bägge parter. Ändå är det ett långt steg till att gratulera. För de flesta som flyttat ihop/gift sig är väl tanken idag fortfarande att det skall hålla längre än de några åren det kanske faktiskt höll. "Hela livet" är fortfarande idealet för många. Då måste vi ju kunna beklaga och säga att det är tråkigt att det gått som det gått. Men när det väl är konstaterat, det att det blev så mycket tårar, bråk, sorg och sömnlösa nätter, så måste man också utan skam få säga att man mår bättre efter separationen. Och kanske till och med använda det anspråksfulla ordet "lycklig". Typ så, ungefär.
KAROLINA · 15 years ago
Nu har jag inte läst boken, men jag skulle gärna träffa ens en förälder som tycker att livet är en enda fest då man "får" vara singel och barnlös varannan vecka. Mitt barn är regelbundet hos sin far vartannat veckoslut (plus lite extra dagar nu som då)och även om det är behövligt för mig att vila upp mig, så känns det väldigt jobbigt att gå omkring och sakna sitt barn vartannat veckoslut. Dessutom tror jag att det inte finns många skilda föräldrar som inte känner skuldmedvetenhet över att det är barnen som får dras med konsekvenserna efter en skiljsmässa. För ingen är väl så självisk att de kan säga att de njuter av sin nya livsituation till fulla mått, när de är ytterst medvetna om att deras egna barn har mist rätten till att ha ett enda barndomshem?
Peppe · 15 years ago
Maria: jag förstår precis och tycker samma sak.Emma: kunde inte ha sagt det bättre själv. tack för att du gjorde det.Karolina: det var Maria Sveland som prisade vecka/vecka-systemet med ungefär de orden. Men läs boken och kommentera gärna!Så här oss emellan så tycker jag också att det låter lite konstigt att man inte salnar ihjäl sig, men vad vet jag.
Lurkeslurk · 15 years ago
Det där med ekonomi är intressant, de verkar, som du säger, ganska välbeställda allihop. Jag vet många människor för vilka en separation vore en ekonomisk katastrof. Oftast kvinnor.
Minna · 15 years ago
Jag läste boken och tyckte att den var bra, inte alls så provocerande som den verkar ha uppfattats på många håll, närmast lugna och reflekterande beskrivningar av hur allt gick till. Poängen om att samhället uppehåller tvåsamhetsnormen håller jag helt med om. Jag tog det meddelandet som huvudgrejen. Man läser väl som man ser på saker själv. Tvåsamhetsnormen innehåller också antagandet om att barnen har det bättre med två föräldrar i ett hem än med två föräldrar i två hem. Jag är inte helt säker på att det är något psykologiskt fakta och godkänner tanken om att varandet kan bli lyckligare då strulet eller känslofattigheten omkring en slutar. Jag är HELT säker på att man kan både äta kakan och spara den, det kräver bara att man lyckas se på äktenskapet på ett annat sätt en det traditionella. Minns inte vem av skribenterna som tog upp det här, men någon skrev att man istället för att försöka sträva till ett livslångt romantiskt parförhållande och få barn tillsammans borde komma överens om barnskaffandet som ett praktiskt arrangemang och binda sig till ansvaret för dem tillsammans. Särboende eller samboende. Med minimerad mängd strul. Tycker att det låter mer realistiskt.
Peppe · 15 years ago
Lurk: ja, så hemskt långt har vi ännu inte kommit när det kommer till lika lön.Minna: så sant! jag tyckte faktiskt mest om Mari Jungsteds text (den sista). Vilket var överraskande eftersom jag inte alls är galen i hennes böcker.
cruella · 15 years ago
Och jag diggar inte så värst att barnen framställs som ett hinder att leva sitt sorglösa jag. Det är ett egotrippat perspektiv. Okej, lev som ni vill - men tycker ungarna det är kul att framställas på det viset? Barnperspektivet?Två inlägg som behandlar samma sak oändligt mycket mer genomtänkt än jag:http://annatoss.blogspot.com/2011/10/hoppas-barnen-njuter-lika-mycket.htmlhttp://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/anna-clara-tidholm-barn-ar-forvisso-sma
Peppe · 15 years ago
Cruella: utmärkt poäng! och tack för länkarna. Och som det blev luddigt i inlägget så var citerade jag Sveland med "Och den där fantastiska lyckan i att vara singel de ojämna veckorna, festa, skriva, sova och hångla med vem man vill och vara den ljuvliga bullmamman de jämna veckorna låter nästan för bra för att vara sant. Kan man verkligen äta kakan och ha den kvar?"det lät lite för lyckligt för att kunna stämma. Jag tror att alla försvarar sina val och försöker göra det bästa av dem. Själv skulle jag dö av saknad om Vidar bodde på annat ställe varannan vecka.