Sylvia skriver om bloggar och om hur folk som inte är så familjära med bloggvärlden ibland klagar på att bloggskribenterna konstruerar sin liv. Att de är oärliga med verligheten och inte visar hela sanningen. Sylvia konstaterar också att lögn inte är samma sak som att inte berätta allting. Jag tillägger att en blogg inte är samma sak som en exakt dokumentation av ett liv.

Sara på Spetsfabriken (hon med Wannabe-boken och den låsta bloggen) kommenterade häromdan att jag har en bloggpersonlighet och en privat personlighet*. Jag har funderat en del på det. Konstruerar jag ett jag på bloggen?  Kan det i så fall bero på att jag bloggat så länge och så mycket att jag inte längre funderar på rollen jag eventuellt går in i när jag skriver här eller på att jag själv tycker att jag är samma person i verkligheten som på internet.
 
Jag vill kanske hellre se det som att jag visar upp en del av mitt liv. Små fragment av min verkliget och saker jag tänkt på som jag sedan diskuterar med er.

Vad säger ni bloggare. Konstruerar ni ett liv på nätet?

Puff: otnot: Syl och jag kommer att prata vidare om bloggar i Hbl-hörnan på bokmässan söndagen den 30 oktober kl. 13.30. Komsi komsi.



*Linn säger: Peppe: Du är så mycket hårdare och råare i verkligheten. Drar brutala skämt och skrattar rått. 

 

Jag tänker inte be om ursäkt för attjag inte hunnit underthålla er i dag, men lite osjysst var det nog av mig att lämna Det Bruna Inlägget så länge som senaste inlägg. Om man lever enligt devisen att man aldrig är bättre än sin senaste text ser det inte så bra ut för min del.

Hur som helst vill jag ta det här informationstillfället i akt och påminna er om att man ännu i en vecka kan tipsa juryn om sina favoritbloggar inför Bloggpriset.

För övrigt har den här helgen bjudit på oanade möngder av barnbajs på fel ställen, men det ska ni inte behöva läsa om här. Jag får bearbeta traumat på andra sätt.

I går kväll medan ni coolare människor var ute och drack champagne, hånglade och dansade era fötter blodiga fick jag värsta flowet och spontanskrev fyra sidor på någonting som en dag kanske blir en hel roman.

I dag cyklade vi till Arabiastranden och på vägen tillbaka ville Magnus lära sig månaderna på finska. Jag försökte vara pedagogisk och hittade på minnesregler till de månader som han tyckte var svåra.

Tammikuu (no problemo för Magnus. Förutom att han insisterar på att säga tammiskuu).
Helmikuu (svår månad! minnes regeln: i februari är snön pärlemofärgad (om man inte bor i centrum, då är den gulbrungrå) pärla = helmi. Bonus: restaurangen Helmi på Eriksgatan).
Maaliskuu (börjar på samma sätt som mars)
Huhtikuu (huh! vintern är äntligen över och det blir vår.)
Toukokuu (svår månad! här får ni hjälpa till. kom inte på en enda bra minnesregel)
Kesäkuu (lätt! sommarmånaden)
Heinäkuu (problemfri månad)
Elokuu (kvällarna blir mörka och man kan se en elokuva)
Syyskuu (syksy, hösten börjar)
Lokakuu (här försökte jag mig på att man joggar gärna i det behagliga oktoberklimatet och sedan vill svepal en Loka. Magnus var inte övertygad)
Marraskuu (månaden få alla gnäller på årstiden. Eller marrar som vi säger på finlandssvenska)
Joulukuu (julmånaden!)

Så fort han får en chans smiter Vidar in i badrummet för att pilla på smink, hårstuff och krämer. Än så länge är det bara gulligt, men fortsätter han med det finns det en överhängande risk att gulligheten förvandlas till jäkligt irriterande.

Magnus har i en veckas tid retat mig för att vara en gnällig mes då jag klagat på hur ont det gjorde då han tryckte mitt öra mot ett hårt hörn i soffan. I morse fick jag nog och krävde en rekonstruktion av scenariot, fast med ombytta roller.

Det var mycket tillfredsställande att trycka Magnus huvud mot den hårda delen av soffan och jag fick min point proven. Det gjorde fasansfullt ont också på honom.

Ni vet väl att Torrefazione öppnat ett nytt café i Kluuvi? Samma koncept med gott kaffe, smörglare, fantastisk lunch och trevlig personal som alltid trollar fram ett bord åt en trots att Torre är knökfullt.



Trots att det kanske ser ut som ett crystal meth-labb är det faktiskt kaffe man kokar här.

Hörni läsare, tidigare i dag när jag joggade runt Brunnsan kände jag en stor kärlek i mitt hjärta för att ni skapar så bra stämning här på bloggen. Ni är snälla, hejar på mig och varandra, bjuder på er själva, diskuterar sakligt, berättar om era egna erfarenheter och fastän vi inte alltid tycker samma sak är vi ändå polare.

Tack för det. Det finns alldeles tillräckligt med missunnsamhet, avundsjuka och dålig fiilis i världen för att jag skulle orka med det här på bloggen.


Nej, jag är inte full.

Vi måste tala om det här med att skriva böcker och tjäna pengar.

Som de flesta av er kanske vet så blir man inte rik (man kan inte ens försörja sig) på att skriva böcker om man nu inte är en Guillou, Läckberg eller Nesbo. Men fastän man bara är en vanlig typ som skriver en liten bok blir det väldigt många timmar av arbete, lite ångest och till och med en och annan sömnlös natt innan boken är färdig. Sen när boken kommer ut är det både hemskt och fantastiskt.

Förlaget gav mig några gratisexemplar av min bok. Dessa tänkte jag spara och visa upp för barnbarnen. Dessutom har jag en låda med böcker hemma som jag köpt av förlaget och säljer på egen hand. Ibland får jag en känsla av att folk blir lite överraskade när jag säger att boken kostar pengar om man köper den av mig. Att jag är lite girig. Kan inte kvinnan bara ge bort boken, vi är ju kompisar!

Men jag har alltså KÖPT dessa böcker av förlaget och om jag ger bort dem, eller folk glömmer bort att betala för dem blir det ganska dyrt för mig. Det känns dumt att sätta ner så mycket arbete och tid och ångest för att sedan betala folk för att läsa det jag skrivit.