Prinsessor

Jenny H. · 15 years ago
handlar det inte bara om klänningen? Jag kommer inte på att jag skulle ha tänkt längre än så när jag ville vara prinsessa när jag var liten. Jag ville också vara alla kvinnorna i serien Nord och Syd för att de hade vackra klänningar. Jag ville t.o.m vara operasångerska för de fick ha fina klänningar.

Anonym · 15 years ago
Sagorna. Och Disney. Men prinsessfetischen handlade mera om det materiella; diamanter, klänningar, skor av glas, prinssar vaikka joka lähtöön, rosa pudlar, hästar med silver man. De åt maräng till lunch, åkte på äventyr, var polare med feerna, kunde brista ut i sång när som helst, var sagolikt vackra med underbara lockar i håren, bodde i stora slott och hade en pappa som var kung.

S. · 15 years ago
Jag tror också det handlar om den fina klänningen, smyckena etc. Då vår femåring leker prinsessa har hon klänning och smycken, men gör vad som helst. Det är alltså inte så att hon sitter stilla på en tron, dansar på bal eller letar efter en prins. Hon är mer en prinsessa som ritar teckningar, bygger kojor och arbetar på djurpark. Trots att hon är ganska obekant med Barbie och Disney (medvetet val från hennes föräldrar de gånger vi kan välja) får hon ju ändå kommentarer om sitt utseende titt som tätt. Vi försöker berömma henne för annat än utseende, medan omgivningen ofta, ofta tar fasta på hennes kläder och ännu oftare på en viss grej som är speciell men positiv i hennes utseende. Med så mycket bekräftelse för utseende kanske det inte är så konstigt att hon vill klä sig fint...

Fua · 15 years ago
säger nog samma som alla ovan. skulle astronauter vara klädda i pinkt glitter skulle mina barn leka rymdraket hela tiden.

Anna · 15 years ago
Är ju säkert hemskt att vara prinsessa på riktigt men idag är väl benämningen ganska bred. Typ allt från Askungen till Paris Hilton är prinsessa...Och vem vill inte klä sig i glitter ibland?

catzo · 15 years ago
Lite som SATC. Inte fan vill man ju på riktigt vara dom där brudarna men kläderna, ah kläderna. (Sen kan man ju fundera varifrån den här jävla klädfetischen kommer? Och hur dumt?)Fast jag ville mest bara leka lucia när jag var liten. Där skyller jag på svenskfinland. Och min bitterhet över att aldrig ha blivit vald till lucia skyller jag på normen om att lucia ska vara längsta flickan i klassen, ha längst hår och sjunga som en ängel. På riktigt svenskfinland? Vad är fel med en falsksjungande, kort och mörkhårig lucia? På 80-talet.

Hanna · 15 years ago
Jag älskade rosa prinsessattiraljer när jag var liten även om mina föräldrar nog aldrig uppmuntrade det. Mest var det de vackra sakerna jag älskade. Rosa siden, glitter och kristaller. Jag villa ha lockigt hår och sjunga som Belle i skönheten och odjuret. Disney, barbie och sagorna tror jag det var som inspirerade mig mest. Och fortfarande tycker jag nog det är fint med vackra klänningar, frisyrer och saker. Även om jag nog inte skulle vilja vara en "riktig" prinsessa... En diamanttiara skulle jag däremot nog kunna ha!

smilla.ratata.fi · 15 years ago
Speciellt störd jag av att se ordpar som "Prinsessat ja sankarit" på våra spårahållplatser (de gör reklam för nya Disney On Ice). Hur opassiv får en prinsessa bli? Det var inte prinsessorna och prinsarna det handade om , trots att de flesta av karaktärerna är prinsar, de måste få en mer aktiv benämning. Och en prinsessa behöver ju inte vara en hjältinna. Kanske kan hon inte heller.

Linda · 15 years ago
Jag var den där ungen tvärtemot som ville vara Zorro när mamma (som var superglad över att ha fått en liten flicka...) viftade med rosa prinsessklänning. Men jag tror ni har rätt om att det handlar om utstyrseln, för visst känns det idag också lite skönt och fint och extra när man har något som sveper längs med fotknölarna?

Anonym · 15 years ago
Jag har läst att prinsessperioden är viktig för flickornas självkänsla och självförtroende. Det är jätteviktigt att pappan säger och visar hur förtjust han är i sin dotter och hennes utseende, då behöver flickan inte söka uppmärksamhet från främmande män, på dåligt sätt.

smilla.ratata.fi · 15 years ago
Anonym: på samma gång är det lite farligt om småflickor får endast positiv respons av sin far då de är snygga, för yttre attribut. Vissa lär sig mönster av att de uppskattas för sitt utseendes skull, istället för inre egenskaper.

jsylvin · 15 years ago
Läs boken "När prinsessor vaknar om natten" av Per Gustavsson. Jag är inte annars så förtjust i hans prinsessböcker, men den här är ljuvlig. Prinsessan i boken är en klassisk sagohjältinna som är modig, smart och snäll och löser problem genom att dela med sig och alliera sig. En klassisk saga med en modern twist och roliga bifigurer. Extra plus för att de flesta av dem är könlösa.

Bakpappa · 15 years ago
Jag tror inte de flesta i prinsessålder överhuvudtaget greppar verkligheten med att vara prinsessa i dagens värld. Och tur är ju det. Kanske lite på samma sätt som att vara polis eller brandman inte heller alltid är så spännande...Och tur är det ju också att sagovärldsprinsessålder också går om. Att vara en värnlös och skön ljushårig blondin som bara kan vänta på att prinsen skall komma och rädda henne är ju ett ganska taskigt öde...

Jenny · 15 years ago
Det vimlar ju av prinsessor och prinsar ! Om man läser födda-annonserna i tidningar så märker man att det föds många kungligheter i vårt land. Får föräldrarna automatiskt titlarna kung och drottning om man meddelar att en prinsessa är född i söndagens husis?

Ensamma mamman · 15 years ago
Tyll, glitter, volanger, trollspön och allt det där tror jag det handlar om för barnets del. En sagovärld helt enkelt. Och det går om, eller i alla fall gjorde det med min tös. Höll på ett par år i typ 3-5års ålder. Sen har min gosse också velat prinsessa sig i nån repris. Vilket jag själv tagit med ro, men många runt mig har föga överraskande icke kunnat förhålla sig till saken.

Nina · 15 years ago
Rosa tyll är säkerligen en stark dragningskraft. Sen skall vi inte underskatta all (smyg)reklam som även barnen ser. En annan viktig del tror jag är vad lekkompisarna har.Hemma undviker vi allt som kan ge komplimangen "vad söt du är", enbart för att dottern skall få ett självförtroende som baserar sig på annat än ett sött utseende. (Detta till trots vill jag ju fortfarande att mitt barn skall vara sötaste av dem alla, men man kan vara fin utan allt det typiskt flickiga.)För närvarande är jag glad över att dottern vill vara spöke på höstfesten i morgon på dagis, samtidigt som jag vet (o. gruvar mig för) att hon kommer vara en gnutta avundsjuk på prinsessorna där. Och det gör ont i mammahjärtat, men trösten är att hon får välja själv. Trots allt.

Peppe · 15 years ago
Jag tror att min åsikt ligger närmast Ninas. Men jag läser och håller med de flesta av er.

Anonym · 15 years ago
Rekommenderar boken "Cinderella ate my daughter" av Peggy Orenstein. Ger lite kött på bena (bl.a. Disney's inblanding i princess-frenzyn). Jag skrattade högt till detta: "Then shortly after Daisy's third birthday, our high-priced pediatric dentist pointed to the chair and asked, 'Would you like to sit in my special princess throne so I can sparkle your teeth?' 'Oh, for God's sake,' I snapped. 'Do you have a princess drill too'. She looked at me as I was the wicked stepmother."Jag känner mig ofta som "the wicked stepmother", speciellt i min dotters ögon.

Anonym · 15 years ago
Peggy Orenstein's column om ämnet:http://www.nytimes.com/2006/12/24/magazine/24princess.t.html?pagewanted=1