Jag avskyr själv de där robottesterna så innerligt så vi testar att vara utan dem en tid.

På tal om busschaufförer så är jag så rädd för dem. Jag åker sällan buss och betalar alltid kontant när jag gör det. När jag lägger fram mina varmsvettiga mynt eller min skruttiga sedel förväntar jag mig alltid en utskällning. Det händer högst var tredje gång, men är tillräckligt obehagligt för att göra mig nervös redan på hållplatsen.

Solen sken och det kändes som en bra föreläsning. Gymnasisterna skrattade flera gånger och folk ställde till och med frågor. Efteråt bad jag om ursäkt av lärarna för att jag sagt herregud och jäklar så många gånger.

Och när jag steg på bussen tillbaka till Hufvudstadsbladet vägrade chauffören ta emot mina slantar. Han bara log och viftade mig vidare. Händer sånt verkligen?

I morse hade jag så bråttom att jag var tvungen att offra den ena handsken. Eller jag hann inte leta efter den. Således gick jag omkring med bara en hanskprydd hand och den andra, likt Napoleon, instucken i min jacka. Väldigt opraktiskt att vara en fransk kejsare.

På den här bloggen är ni så roliga och konstruktiva att jag aldrig behöver ta bort kommentarer, men på Alfammanan dyker det ibland upp folk som bara vill vara elaka. Nina Åkestam på Resumé bloggar om hur hon resonerar när det kommer till elaka kommentarer. Jag håller med henne i allt.

Och när jag ändå är inne och länkar till Åkestam tycker jag att ni ska läsa det här inlägget om hur man marknadsförde Lego förr och hur man gör det i dag.

Jag hade helt glömt bort att jag ska tala om sociala medier för ett gäng gymnasister i morgon. Det skrämmer mig mer än att tala inför ett besserwissrigt gäng farbröder. Gymnasister kan vara så brutala.

Är någon av er eventuellt själv gymnasist eller kanske lärare på gymnasiet och kan ge mig lite pepp och förhållningsregler?

Jag vet att det bara är på skoj och att jag borde fundera på VIKTIGARE saker än gammalt skrock, men jag tycker att det är lite förnedrande att det dyker upp EN dag vart fjärde år då det är okej för kvinnor att stiga ur sin roll som sköra och passiva varelser, ta saken i egna händer och fria.

Nina skriver väldigt fint om vikt- och utseendehets och hur folk utan att tveka frågar om kvinnor är gravida bara för att de har en liten putmage och att det tydligen är okej för män att skrika Gud vad FET du har blivit tillvarandra.

Kiri tog en fin bild på mig när jag gick omkring och vad färgglad i Stockholm. På tal om att vara färggrann så felstavade vi just det ordet på bröllopsinbjudningarna. Väldigt irriterande. Och när jag nu ändå gör fri associationsleken så glömde vi bort att fira vår förlovningsdag i år.

Nu kommer Karin hit på middag. hej då!

En av mina allra bästa vänner Karin har slutat upp med att blogga och läsa e-post på veckosluten. Hon jobbar bara under arbetstid.

Jag vill verkligen inspireras av henne och har ansträngt mig för att vara ledig när jag är ledig. Under min lyxiga Stockholmshelg jobbade jag inte det minsta. I morse insåg jag att jag vanligtvis skriver ganska mycket under helgerna och att jag nu har absurt mycket att göra. Det var en mycket obehaglig känsla av måndag och att ha ett berg av uppgifter framför mig och när jag dessutom inte hittade den där gröna Whyred-kjolen jag ville klä mig i blev jag så upprörd och stressad att jag nästan började gråta. Patetiskt, jag vet.

Lärdom: Hemligheten med att inte jobba på helger och kvällar ligger antagligen också i att inte ta på sig så mycket arbete att man måste jobba också utanför arbetstid.