Jag har för mig att jag länkat till det här inlägget förut, men det är värt att läsa en gång till. Isobel Hadley-Kamptz skriver om att hon tackat nej till att medverka i en antologi eftersom hon inte skulle få någon ersättning för det.

Eftersom jag föreläser och uppträder en del funderar jag mycket på det där med att ta betalt, vem jag ska ta betalt av och i så fall hur mycket. För en tid sedan pratade jag om sociala medier på ett seminarium där deltagaravgiften gick på 200 euro. När jag enligt överenskommelse fakturerade arrangörerna överraskades de av att jag inte ställde upp gratis. Det var ju bra synlighet för mig.

Under min tid som chefredaktör på Papper använde jag själv mig av uttrycket bra synlighet. Papper hade aldrig pengar (eller de pengar vi hade försvann åt annat håll) och kunde således betala bara skrattretande låga arvoden åt våra skribenter, illustratörer och fotografer. Senare har jag börjat avsky bra synlighet-argumentet. Jag syns tillräckligt och tar hellre betalt i pengar än i synlighet för arbetet jag utför. Att föreläsa en timme kräver många timmar av förberedelser. Tid jag kunde använda till att hänga med familjen, läsa, skriva på min bok eller förtjäna pengar på annat håll.

Jag ställer upp gratis när det handlar om skolor eller andra organisationer som inte har pengar, men jobbar för bra saker. Jag försöker också lära mig att inte skämmas då jag säger att jag vill ha ett arvode. Att det jag gör verkligen är ett jobb och att det arbete jag lagt ner på att uppträda verkligen är värt någonting. För att ha råd att jobba gratis måste man ta betalt på annat håll.

Finns det nåt ord för fenomenet sista dagen på arbetsveckan, pizza och film med barnet i soffan?

Det här är inte enbart ett forum för Rättviseförmedlingen men för att lugna er som själva inte är så intresserade av att aktivera er, men nog stör er på att det står sex stycken kvinnor på bilden från lunchseminariet i går.

Dessa personer är människor som ansvarar för den administrativa verksamheten. Om det känns bättre kan ni se oss som sekreterare. Rättviseförmedlarna är de personer som efterlyser och framförallt tipsar om alternativ till överrepresenterade grupper. I Sverige består Rättviseförmedlingen av nästan 32 000 personer. Både kvinnor och män. Det är de som räknas.

Jag har lärt mig att man bara kan ha en cykel till låns en tid, sedan rullar den vidare till nya ägare. Eller så har det i alla fall gått med mina Jopon. De har blivit både lemlästade och bortförda.

I fjol beslöt jag mig för att gå vidare i livet och köpa en cykel som inte resten av Helsingfors har eller tydligen vill ha. Pelago skruvas ihop av två bröder i Vallgård. Ryktet säger att de ska öppna en ny cykelbutik någonstans runt Lönnrots-, Kaleva-, Anne- och Fredriksgatan. Jag är mycket förtjust i min cykel och bar in den i lägenheten efter användning den första månaden efter att ha köpt den. Nu orkar jag inte göra det längre, men det känns som en liten julafton varje gång jag kommer ut och ser att den inte har blivit stulen.

I dag inledde jag cykelsäsongen.

I går konstaterade Magnus att jag ser ut som en uteliggare när jag är ute och springer. Först ville jag protestera, men så såg jag mig själv i spegeln och insåg att han har rätt. Jag är sliten och smutsig, urtvättad och röd i ansiktet. Hade planerat att fota mig själv när jag kom in, men var så svettig att jag bara slet av mig kläderna.

Jag har aldrig funderat så mycket på träningskläder. Gamla trasor har alltid funkat för mig. Nu för tiden skäms jag inte ens (så mycket) när jag är ute och joggar och träffar bekanta. MEN härom dan intervjuade jag Adidas löparexpert Stefan Rehn som sade att man ska byta t-tröjor och andra springkläder lika ofta som man byter löparskor. Alltså när man sprungit mellan 1000 och 1300 kilometer. Det innebär nya kläder på mindre än ett år.

Ja ba: vaaaaah?

För ett drygt år sedan köpte jag ett par Urbanears i present åt Magnus. Maggan gillade dem, de hade svinbra ljud och jag tyckte att de dessutom var snygga. Döm om min besvikelse när de drygt ett år senare började sparka och sedan helt slutade leverera ljud.

Eftersom hörlurarna kostade drygt 500 kronor på Urban Outfitters i Stockholm tyckte jag att de kunde ha hängt med oss lite längre. Jag kontaktade butiken i fråga som slussade mig vidare till nåt slags support på Urbanears som flippade mig tillbaka till Urban Outfitters. Jag hade inte kvar kvittot och därför kunde inget göras.

Inte nog med att drygt 50 euro är ganska mycket pengar för oss. Dessutom hatar jag att saker och ting genast går sönder och landar på en redan nu gigantisk avstjälpningsplats. Därför är min konsumentupplysning för i dag: Köp inte Urbanears. De håller inte.

Att läsa att folk är trötta är väl ungefär lika spännande som att läsa om vad de drömt om eller att de har ett *super hemligt, jätte spännande projekt på gång*. Men fy tusan var jag är vårtrött. Sov dagssömn varje dag under påsken och går till vardags omkring och längtar efter att få krypa ner mellan mina lakan.

Om det här var Twitter skulle in unfollow mig av ren tristess.

När den här bilden dök upp på den svenska och den finländska Rättviseförmedlingens Facebook-sidor dök det genast upp kommentarer från män som med och utan den där humoristiska glimten i ögat undrade vad det är för slags rättvisa om det bara är kvinnor som syns på bilden och bara kvinnor som håller i trådarna för den här organisationen.

Det är ju en rolig tankelek att använda sig av samma frågeställning på resten av världen och bli riktigt upprörd och förvånad över att det mest är män som håller i trådarna i de flesta stater, företag och organisationer. Och som syns och hörs mest. Enligt Media Watch är 80% av alla personer som figurerar i media i världen män. När DN undersökte sig själv visade det sig att 70% av alla som figurerade i tidningen var män.

Men i can't stress this enough: Rättviseförmedlingen handlar inte bara om kvinnor och män. Förmedlingen vill erbjuda alternativ när det kommer till klass, fysiska förutsättningar, ålder och ursprung också. Meningen är att många olika sorters människor ska få synas och höras. Det är på riktigt en mycket bra sak.

Jag skulle inte vilja bli indragen i en diskussion om vem som är bättre, kvinnor eller män? Eller vem som blir mer eller mindre rättvist behandlade? Några av mina bästa vänner är faktiskt män. Faktiskt.

Ja, jag är lite skev.

Intervjuade Hel Looks-Liisa för Fredagsuppslaget. Hon berättade bland annat om regeln: Om man säger Det där kunde jag ha gjort bättre själv, måste man verkligen göra det (helst bättre) själv.

I morgon blir det lansering av Rättviseförmedlingen i Finland. Jag är mycket peppad. Så här skriver de på Rättviseförmedlingens sida i Sverige.