I morse träffades Basse och jag på G18 för att i morgontv prata om bloggar. Jag hade förberett mig på att försvara bloggen som medium, men det behövde jag inte alls göra. I stället pratade vi lite om samhällsbloggar (vi namedroppade bland annat elaka) och jämförde bloggen med gammalmedia.

Man hinner ju ungefär bara presentera sig innan ens tid i tv är över och eftersom Basse och jag inte var färdiga med varandra gick vi efteråt till Sis Deli och pratade en stund om världens undergång och stavgång. Det var både trevligt och deprimerande.

I sminket. Basse blev så jäkla snygg!

Basse seriebloggade redan om det, men ifall det fortfarande finns någon som inte slaviskt följer hans blogg vill jag påminna er om att vi i morgon 7.15 pratar bloggar i Min Morgon. Yle Fem. Jag kommer att diskutera bloggens utveckling och framtid och Basse kommer att sitta bredvid mig och koncentrera sig på att se söt ut.

En kollega sade att hen får en lindrigare form av Tourettes varje gång det blir vinter. Hen går på stan och småsvär åt kylan och halkan. Pratade om min egen sorg över att det är fem månader kvar tills jag kan springa på bara gator igen och Friman svarade med att citera Jessika Gedin i Värvet. Gedin förklarar nämligen sitt ständigt goda humör med att hon aktivt jobbar på att vara glad. Se det som ett tips, inte som en order.

För övrigt har jag förvandlats till kvinnan som kunde tala med sura tanter. Jobbar hårt på att inte förvandlas till en själv.

Kiri som barnvaktat Vidar sedan han var ungefär ett år informerade mig i dag om att hon letar efter fler barn att hänga med. Jag rekommenderar henne å det varmaste.

I helgen åkte jag ju till Amsterdam. Ursprungligen skulle det bli en skrivresa, men i praktiken blev det en engelskaprov-resa. Det är för övrigt lättare att komma ut ur Nordkorea än att komma in på de där testerna. Rigorösare säkerhetskontroller har jag aldrig varit med om.

Om man bortser från tentstressen var det en skön liten resa. Vi idkade varken knark, hor eller rock'n roll, men var trots det väldigt nöjda.

Min polare Mattias tipsade om Jaren.

Mest var det mörkt när vi rörde oss på stan.

Det här är Linnéa.

Eftersom det var en skrivresa satt vi också på caféer och skrev.

Och en söndag rörde vi oss faktiskt i dagsljus.

Hej hej. Jag har just gjort Toefl-testet.

En dag smög jag in i badrummet och fotade Linnéa när hon sminkade sig.

Holländarna kan det här med paket.

Snabb hälsning. Har varken idkat knark eller hor. Däremot har jag åkt tåg genom ett land plattare än Österbotten, gjort engelskaprov, sedermera druckit Grolsch och lärt mig att tandkräm funkar utmärkt som hårpuder eller torrschampo. Ni läste det först här.

Inkommande onsdag firas Bloggpriset 2012. Är ni peppade? Har ni valt kläder? Förra året delade Jung och jag ut ett pris och passade samtidigt på att vänskapligt förolämpa varandra uppe på scenen. I år delar jag ensam (tror jag i alla fall) ut ett pris. Ser hemskt mycket fram emot det. Och fram för allt ser jag fram emot er!

Jag vet att vintermörkret gör er för trötta för att orka kommentera, men tänker ändå fråga: Ses vi på Korjaamo den 5.12?

Vi passade också på att uppmana till kamp.

Klockan halv åtta i morse satt jag hällde i mig kaffe på Helsingfors-Vanda då jag hörde någon på finska och engelska fråga om stolen framför mig var ledig. Jag såg upp och där stod en mycket god vän från förr. En person jag inte pratat med sedan juni 2009. Han hade tydligen trott att jag var en främmande brunett för han såg helt chockad ut när han insåg att det var jag. Själv upprepade jag bara NÄMEN! ett antal gånger. Sedan pratade vi artigt med varandra i tjugo minuter, skiljdes åt och åkte åt varsitt håll i Europa.

Men nu en viktigare fråga: Var ska vi äta middag i Amsterdam i kväll?

När Magnus klädde Vidar för att konfrontera domedagssnön fick jag en minnesbild av av hur jobbigt det var att vara barn när det var kallt ute. Alla kliande och obekväma plagg, oförmågan att greppa saker eftersom hanskarna inte tillät finmotorik, skavande mössor, svettigt på vissa kroppsdelar, iskallt på andra och horisontal snö i ansiktet. Don't get me started on skridskor. På många sätt är det skönt att barndomen är ett temporärt tillstånd.

Det uppstår lätt en obehaglig stämning då man är ensam hemma, lite mörkrädd och ska natta sitt barn som lutar sig fram mot ens öra och viskar: Det står ett spöke i hallen.