Bästa läsare, någon av er är kanske lätt nyfiken på hur jag såg som ung ut i slutet av 1960-talet.

På väg till och från olika destinationer i innerstan brukar vi lajva The Road. Det känns aktuellt i dessa apokalyptiska tider.

När vi hittade en gigantisk snöhög mitt på Sandvikstorget var vi naturligtvis tvungna att erövra den. Vi fick ganska fort sällskap av ett annat barn med mor- eller farföräldrar som bihang. Jag kom på mig själv med att vara exceptionellt artig när jag konverserade med det äldre paret. När vi fortsatte vidare sade jag det åt Magnus. Att jag som finlandssvensk ofta känner att jag representerar samtliga finlandssvenskar och för att inte skaffa oss ett dåligt rykte är jag tvungen att uppföra sig väl.

Magnus svarade med att det kallas minoritetens förbannelse och att det knappast är till någon skada att alltid anstränga sig för att vara artig och trevlig.

Någon frågade om mina favoritprodukter. Jag antar att det räcker gott om man smörjer in sig med kokosolja, men om man man vill lyxa till det tipsar jag om följande hudprodukter. Alla är dessutom sjukt dryga och håller hur länge som helst. Tipsa gärna om era favoriter.

Skincode. Sjuk bra rengöring och hudkräm.

Bästa kroppskrämen.

Mina läppar älskar denna.

Ekologisk och väldoftande.

Bra primer. Visste inte ens vad en primer var före denna.

Magnus kallar grejen Vidar och jag sitter på för en snowracer (med svenskt uttal). Jag säger Stiga. Eller bara Stig.

Vi gick in till stan för att visa upp Stockmanns julfönster för Vidar. Han gillade det. Rörliga skyltfönster är the big kahuna för småbarn. Eftersom Maggan var lite bakis beslöt vi oss för att testa en burgare på Hard Rock Café tvärs över gatan. Trevlig personal, dyra och svagt mediokra burgare. Den vegetariska jag slängde i mig smakade mest grillkrydda från 1989. Sedan gick vi hem via Koffparkens snöiga backar.

Tystnaden som uppstod då Magnus drog på sig sin kavaj och hittade ett par genomskinliga trosor i bröstfickan.

Det var först när jag passerade Mattolaituri som jag noterade att jag glömt att dra på mig springbyxorna över långkalsongerna. Det var dessutom Magnus långkallingar med breda tydliga sömmar kring skrevet.

En eloge till Radio Extrem för de sjukt proffsiga arrangemangen. Och nu syftar jag inte bara på de nakna personerna på scenen. Det var stämningsfullt, festligt och underhållande. Jag ska leta fram någon bild på mig och klänningen jag fått låna. Ber att få återkomma.

Vi började med förfest hos Karkki och Mango. Detta är Skinka.

Värdinnan på väg till taxin.

Maggan.

Temat på festen var ju Eyes Wide Shut,

Stundvis var det lite obehagligt

Pupulandia till vänster vann årets finska blogg.

Malena och Ante. Malena drog förtjänstfullt hem två pris.

Föga överraskande var den enda bilden på mig från gårdagens fest en jag tagit själv. Nå, bra kvinna reder sig själv.

I dag mår jag inte hundra, men det beror nog mer på den äckliga vegetariska hamburgaren Maggan lurade i mig än på stora mängder sprit.

Jag funderar allt oftare på uttrycket att leva som man lär. När jag skriver om att äta mestadels vegetariskt, att inte konsumera sig lycklig eller att leva jämställt kan jag inte undvika att genast analysera min egen livsstil. Trots att jag försöker hålla ett öga på mig själv lever jag verkligen inte alltid upp till mina egna krav. Då känns det onekligen lite skenheligt att predika om värderingar jag tycker är viktiga. Sedan försöker jag trösta mig med att Nina Björk sa att man inte alltid kan leva som man lär och lugnar ner mig för en stund.

Det här tänkte jag på i morse. Nu ska jag tänka på en kolumn om skillnaden mellan att vara genuin och att vara grinig. Sedan blir det bloggprisgala.