Nu borde kolumnen om trimmade kroppsideal ligga uppe på Hbl.

Berättade jag om att jag förra veckan besökte ett showroom och låste in mig själv på toaletten?

Hade tvättat händerna och vred om låset till grönt för att gå ut. Inget hände. Blev lite nervös och vred om låsknappen igen. Utan resultat. Lirkade lite på handtaget och vred nu mera desperat på låsmekanismen. Nada. Svettades både kallt och varmt. Beslöt mig för att inkalla hjälp och bankade lite försynt på dörren. Inget hände. Mitt hjärta slog allt fortare. Jag skulle dö här inne. Bankade mer intensivt och ropade på hjälp. Nada. Bultade på dörrhelvetet som en vetvilling. Skrek som ett döende djur och kastade mig mot dörren SOM GLED UPP!

De andra stod i rummet bredvid och småpratade över varsin kopp kaffe. Jag låtsades som om ingenting och hällde upp en kopp åt mig själv.

Jag satt och diskuterade härskartekniker (eller var vi ska äta lunch) med en kollega då en farbror ringde mig för att säga att han gillade krönikan jag skrivit i dagens Hbl. Han förstod sig inte heller på trenden med spinkiga kvinnor med uppblåsta ankläppar.

Eftersom jag är mer familjär vid att farbröder ringer och skäller ut mig var jag mycket återhållsam i telefon. Min första reaktion var nämligen: BUSRINGNING! Till slut fick jag ändå ur mig ett litet tack.

Lärdom: Ibland ringer det farbröder som vill mig väl.

Johanna Koljonen som själv äter kött skriver en fin krönika om att åtminstone lämna bort det äckliga köttet.

Att äckligt kött är billigt är förstås ett argument, särskilt i denna ekonomi. Det för oss till mitt andra förslag: att också slopa slentrianköttet. Följande livsstilsanalys blev något av en revolution för mig. »Måste det ligga en charkprodukt på varje macka jag äter eller är det mest en vana? Måste det vara kött på varje pizza jag äter? Måste vi fira och imponera på varannan med biff eller kan vi göra det med fisk ibland?« När jag identifierade köttet som varken gjorde till eller från i min diet, och strök det, frigjordes dagligen pengar till att ersätta det äckliga köttet med bättre råvaror över hela linjen.

Det har varit en ytterst fin helg. Mycket umgänge med favoritpersoner. Middag, champagne, trettioårskalas, brunch, gäster, besök i Kronohagen och minst 15 kilometer spring till den här splitternya springlistan min man satte ihop.

Medan jag funderar på ett inlägg om hur vi inte är unika snöflingor kan ni kolla på den här lilla söndagshälsningen.



IMG 7707 from peppe öhman on Vimeo.

Lyssnade på podcasten Lina möter där Nina Åkestam pratade om allt som intresserar mig: Jämställdhet, jämlikhet, ledarskap och hur man undviker att bli utbränd. Riktigt bra och tänkvärd. Se det som ett tips.

Åkestam pratade också om vikten av att ha en bra chef. En chef som snarare bromsar en än piskar en framåt. Min bransch (och i många, många andra), sliter folk halvt ihjäl sig. Det beror antagligen delvis på att vi är vana vid att vara duktiga, har svårt för att säga nej och för att vi vet att det alltid finns någon minst lika duktigt och person som bara väntar på att ta vårt jobb. När någon bränner ut sig märks det knappt eftersom det alltid finns en ny person redo att ta över. Då behövs det en chef som är tillräckligt uppmärksam för att se hur folk mår.

Podcasten handlade också om att föreställningen om att alla ska jobba åtta timmar och att vi fortfarande stirrar oss blinda på arbetstid snarare än utfört jobb.

Förresten: Jobbar ni mycket?
Jag tycker själv att jag är ganska lat som bara glider runt och pynjar med trevliga saker fastän jag på ett rationellt plan vet att jag egentligen levererar ganska mycket.

PS kom också ihåg att lyssna på Fridas Hon som inte rodnar-podcast.

I går var det exakt fyra år sedan jag gick fram till en bakfull Magnus och sade Marry Me! Det firade vi genom att dricka lite champagne, äta på restaurang Aito i Tölö och sedan fira att det gått trettio år sedan Kaj Korkea-aho "senast vidrörde ett kvinnligt könsorgan". Vi fick också träffa en hund. En mycket fin kväll på alla sätt.

Här är en liten filmsnutt där jag äter och dricker mig igenom kvällen.

Linn skriver förresten så här:

Heja Linnea och Krista! Inte så mycket heja kaktusen i fittan, dock. Det var ett rejält övertramp. Men det har hen säkert lidit tillräckligt av i nuläget. Fatta nattliga ångesten om man själv hade kläckt motsvarande groda. 

Så här oss emellan har jag en lätt ångest över allt jag skriver. Vare sig det är blogg, bok, tidning eller sms. Herregud, tänk och jag fick Tourettes och skrev nåt sjukt kränkande! Fy fan för stunden när man verkligen gör det.

Kollade  i på gårdagens Obs Debatt? Den där om feminister som rasar över en liten poplåt och kaktusar som förs upp som tamponger.

Det fick mig att tänka på att man i Finland ofta talar om feminister (neofeminister, postfeminister, elitfeminister, vänsterfeminister eller min favorit tokvänsterfeminister) som om de var något slags gnällig subkultur som strävar efter att förstöra för de avslappnade typerna som bara vill chillaxa och ha det lite roligt. "Hej, lugna ner er nu lite! Har ni inget bättre för er än att rasa över oviktiga saker?". 

Och sen det här med individens ansvar. Att kvinnor bara ska skärpa sig och bli lite bättre på att 1) förhandla lön 2) undvika att bli våldtagna eller misshandlade i hemmet 3) ta mer utrymme i företagsvärldens styrelser (sen när ni brudar är tillräckligt bra så får ni nog också plats vid styrelsebordet). Ingen diskussion om strukturer eller ifrågasättande av varför kvinnans euro är 80 cent, varför ätstörningar kryper allt längre ner i åldrarna hos flickor, varför killar hörs mer än tjejer.

Är det samma människor som tycker att de fattiga bara ska skärpa sig anstränga sig lite mer? Att man får skylla sig själv om det går dåligt för en. "Hördu, var din egen lyckas smed och sluta klaga. I Finland startar vi alla från samma linje."

Alltså jag vet inte. För mig handlar feminism och jämställdhet om att rätta till orättvisor i samhället. Både för kvinnor och män. Nina Åkestam formulerar det bättre än jag:

Snarare handlar det om att upplösa förväntningar på folk beroende på vilket kön de har, och istället låta alla människor vara sig själva. Därför tjänar både män och kvinnor på sikt på feminism (även om det initialt betyder att vissa män, som nu sitter på oproportionerligt mycket makt och pengar, måste lämna ifrån sig delar av den för jämna ut vilket alltså gör att de får det sämre. Som skattesystemet fungerar: de som har mest betalar mest för att alla ska få det bättre). När feminismen har lyckats får alla betalt efter vad de uträttar, alla ägna sig åt de jobb och intressen de vill, klä sig hur de vill, lika ofta få vårdnaden av barnen i en vårdnadstvist, delta lika mycket i eventuella krig, osv. Det är person och kompetens som avgör, inte kön.

Det jag bar med mig efter Obsdebatten var främst: Superkiva att Dick Idman kallar sig feminist!