Angående gårdagens diskussion hade Karin som bloggar på Lopptorget en intressant teori om makt och avundsjuka:

Jag jobbar i en kvinnodominerad bransch och på en arbetsplats med 4/5 kvinnor. Journalistiken och redaktionerna ser ju ut så nuförtiden.

Aldrig att det skulle vara dålig, avundssjuk eller bitterfittig stämning här. Vi hjälper och stöttar och är mycket rakt på sak i vår kommunikation.

Och jag undrar: beror det på makten? Är man journalist känner man ju sig sällan maktlös, vilket säkert är fallet i många andra kvinnodominerade branscher. 

Är det därför maktlöshet som får människor att bete sig ogeneröst mot varandra? Det skulle ju förklara myten om att män alltid är så jävla schyssta (de har ju i ett historiskt perspektiv alltid haft makten).

Har hela dagen (nåja, men i olika omgångar) försökt skriva ett inlägg om hur jag inte tror att kvinnor ät mer avundsjuka än män och hur jag inte heller går med på snacket att kvinnor skulle vara elakare än män. Eller myten om att man måste ha minst en man på arbetsplatsen för att undvika dålig stämning.

Jag tror inte heller att mammor kategoriskt är bättre föräldrar. Eller att män är "rejälare" (vad det nu sen innebär). Eller att kvinnor och män inte kan vara vänner. Eller att det råder "organiserad brottslighet" bakom de tiggarna. De kör inte hem i skitdyra BMWs. Jag tror inte att man måste äta kött för att överleva. Eller att LCHF på långsikt är vettigt. Eller att bloggarna håller på att dö. Men framför allt tror jag inte att allt hopp är förlorat.

Läste ni det här? Enligt en undersökning gjord av Rädda barnen är Finland det bästa landet i världen att vara mamma i. Undersökningen baserar sig på 165 länders folkhälsa, utbildningssystem, ekonomi och kvinnors sociala status

Det är naturligtvis roligt att höra att Finland är ett så jäkla bra land att vara mamma i, men jag hoppas att man inte använder den här undersökningen för att tysta ner folk som jobbar för ett mer jämställt föräldraskap. Bara för att Finland på några specifika grunder vinner det här racet betyder det sannerligen inte att vi är framme ännu.

En av mina sämre egenskaper har infallit under de senaste veckorna. Jag går omkring och tycker synd om mig själv för att jag har så mycket att göra.Varje gång jag är ute och springer eller trampar i väg på min cykel bestämmer jag mig för att göra en klassisk to do-lista. Sedan kommer jag fram och glömmer bort det. Istället fokuserar jag på hur synd det är om mig som är så stressad. Ingen i hela världen kan vara lika upptagen som jag. Stackars, stackars mig.

När ni ser mig får ni gärna ge mig en vänlig, men bestämd örfil och säga: Skärp dig kvinna!


Eller gör inte det! Tanken på att det när som helst kan komma fram någon som vill slå mig i ansiktet gör mig ännu mer stressad. Vi säger kram istället,

Den 16 maj kan man för allra sista gången se Karin, Linn och jag föreläsa tillsammans. Sedan åker Karin för att tillbringa sköna sommardagar i Ekenäs, Linn sommartjänstgör hos Radio Extrem medan jag drar i väg till Los Angeles. Vi kommer att vara informativa, men roliga.

TA CHANSEN!

Anmäl dig här.

Tidpunkt: 16 maj klockan 18-21

Plats: Vasa universitet, huvudbyggnaden Tjärhovet. Wolffskavägen 34

Avgift: 20 €, studerande 5 €, ingen avgift för lärare inom den fria bildningen (gäller naturligtvis även timlärare).

Som sagt säljer vi det mesta vi äger den 2 juni. En massa böcker, kläder, glas, spel och väskor (medan jag skriver detta ser jag mig om i lägenheten för räkna upp allt som ska bort). Det kommer inte att vara dyrt. Jag återkommer med närmare instruktioner.

En kall och blåsig eftermiddag i mars var Hanna och jag ute och spang våra individuella rutter. Vid Gamla Saluhallen stötte vi på varandra och Hanna presenterade idén att springa halvmaraton. Som ni vet springer jag bara för att få vara ifred och är inte alls sugen på att tävla. Tackande nej.

Men eftersom det är omöjligt att säga nej till Hanna sprang vi ändå HCR igår. Vi var en stolt del av Team Rafla* och det var fruktansvärt roligt. Eller så känns det i alla fall i efterhand. Det finns en risk att det jag drabbats av samma illusion som en tid efter att man fött barn. Man ba: Men det här var väl inte så farligt?

Jag var lite orolig för att tappa naglar, kollapsa eller spy, men det värsta som hände var lite värk i min högra skinka (den uppmärksamma läsaren minns att jag spände min vänstra skinka extramycket under filminspelningen av hockeysnacket. Tydligen har jag en intellektuell och en fysisk halva). Bra dag!





*bra restaurang, där ska ni äta.

Jag är osäker på om ni är målgruppen som målar er i ansiktet, köper fluffiga peruker och ser varje match live i hockey-vm. Nåja, vare sig ni är intresserade eller inte: Här gör jag min hockeystudio-debut tillsammans med Toffe Herberts och Filip Saxén.

Min kollega Janne konstaterade för övrigt att det nu ska vara typiskt att Hbl sänder sitt första avsnitt av webb-tv med Peppe, Toffe och Fille i rutan. I nästa avsnitt får ni väl se Fuffe, Poppe och Choko.

På tal om motionerande så skriver Nina ett fruktansvärt inspirerande inlägg om att förbättra sin kondition och må bättre.

Och här är två bilder från vårt Valborgsfirande hos Karin och Mango. Det är naturligtvis Karkki som tagit bilderna och fler finns på hennes blogg.

På sistone har jag diskuterat det för mig ganska främmande fenomenet dukning och noterade att Karin sannerligen har en begåvning för att göra snygga och personliga matbordsuppsättningar. Magnus förvånade min illustrerar hans reaktion gentemot fenomenet snyggt ställe att äta maten från.

I dag intervjuade jag Henrik Fexeus för Studio Hbl. Fexeus bok Alla får ligga har nämligen kommit ut på finska och eftersom tankeläsaren befann sig i Helsingfors passade vi på att lura in honom i studion. Sjukt trevlig karl.

Vi pratade en del om nonverbal kommunikation och när intervjun var över snubblade jag in på en text om hur usla högskolestuderande i Sverige är på att skriva. Studenterna är usla på att läsa och skriva, men bättre än förr på att uttrycka sig verbalt.

"Studenterna förstår inte att grammatiska markeringar förändrar meningen i det de skriver. Många har väldigt litet ordförråd och obefintlig grammatisk förmåga. På ett samhälleligt plan bör vi kanske oroa oss mest för den fjärdedel av pojkarna som knappt klarar av att förstå vad de läser. De som kommer att ha problem med att köpa en bil eller förstå sitt hyreskontrakt, säger Hanna Enefalk, lektor i historia vid Uppsala universitet."

"Universitetsläraren talade hon om att många studenter hon träffar visserligen är skärpta, men att de språkligt befinner sig på en 13-årings nivå, säger Ebba Lisberg-Jensen, doktor i humanekologi vid Malmö högskola"

Det är lättare att fungera i vårt samhälle om man kan läsa och skriva (att man till exempel vet att ny mening inleds med stor bokstav och var ordet "referera" betyder). Jag vet inte läget är motsvarande i Finland, men har ett tips. Läs. Ju mer man läser, desto bättre blir man på att skriva och förstå text. Här är en inspirationslänk till Schildts & Söderströms utmärkta höstkatalog.

Sign.
Er mamma