Det gick förvånansvärt bra att intervjua Anna och Tina i The Dog Show USA. Magnus hade gett mig sina bästa inspelningstips och så går jag ju faktiskt en superintensivkurs som handlar om just multimedia. Den sköna känslan handlade också mycket om att jag känner mig ganska trygg när jag gör en intervju. Det är det jag gjort de senaste sju-åtta åren. Lärde mig också en massa nytt om Echo Park. Fantastisk känsla att vara on top of things. Inser naturligtvis att den här känslan inte kommer att hålla länge.

Det slog mig att det finns flera stycken på min kurs som aldrig intervjuat någon. Fatta stressen att lära sig ljud, bild OCH intervjuteknik. Ho, ho säger jag bara. För övrigt berättade mitt labbpartner Pamela att hon inte bara är statist i säsong fyra av Glee, utan faktiskt har en pratroll. Ska kasta mig över tv-serien så fort jag hinner (alltså hösten 2014).

Det blev en podcast också den här veckan! I det andra avsnittet av Vad har Peppe lärt sig under veckan som gått? talar vi om att pitcha, om att ge feedback, om att vara less of an asshole och om man kommit ihåg att kissa. Stundvis är Maggan riktigt rolig.

Om ni gillar det ni hörde får ni gärna berätta om podden för en vän. Om ni hatar den får ni sprida länken vidare till en fiende.

Vi går inte i skola bara på vardagar. Den här helgen ska vi filma in en liten minivideo på några minuter. Få ljud och bild att funka, se till att det blir vettiga vinklar och göra en intressant intervju. Jag hade tänkt spara arbetet till söndagen, men eftersom mina klasskamrater är så sjukt ambitiösa drogs jag med i hetsen och åkte ut till Echo Park för att ta lite B-rollmaterial och förintervjua mina objekt. VEM ÄR JAG EGENTLIGEN?

Trafiken var som vanligt vansinnig och vi körde fel (mitt fel). Det var dessutom hett som döden inne i landet och efter att ha slängt i oss lite mexikansk lunch drog vi hem och sov en stund. Alla vet ju att dagssömnen är den bästa sömnen. När vi vaknade runt halv fem hängde vi en timme stranden. Sedan gjorde jag lite mer läxor och snart blir det middag på hemgatan. "På din mammas gata" som jag brukar säga åt Vidar,

Där har ni en uppräkning av vad vi gjort. Som tur är blir det podcastinspelning i kväll. Där ska jag vara lite intressantare.

Stannade under denna för att kolla vart telefonens gps egentligen skickat oss.

Hittade The Dog Show!

Det var enhörningen som ledde oss rätt.

ENHÖRNINGEN! I ROSA.

Sedan susade vi till Silver Lake för att äta lunch. Den uppmärksamme läsaren noterar Hollywoodskylten i bakgrunden.

Magnus åt nåt slags megaförpackning av supergoda tacon. Alla andra gäster var för övrigt latinon. Vi tog det som ett tecken på bra mexikansk mat.

Vidar och jag lekte i strandbrynet.

Har jag sagt att det är en stor temperaturskillnad mellan inre LA och strandstäderna. Svalt här.

På skolan pitchar vi olika grejer varje dag. Det pratas också mycket om feedback. Är man av den blygare sorten får man sluta upp med det eftersom hela klassen och tre handledare öppet kommer att diskutera ens senaste hemläxor.

Som tur är snackas det också om hur sårbar man är när ens arbete dissekeras. Hur de andra ska framföra sina kommentarer utan att den som tar emot feedbacken blir defensiv eller får dålig fiilis. Det är ju inte världens lättaste att bli granskad. Man får snällt ta skeden i vacker hand och hålla sig från att döda den som framfört kritiken.

Klockan var lite över fyra. Vi satt och planerade helgens filminspelning när jag hörde en röst ropa: "PEPPEEE! Excuse me Peppe!" Jag gick ut på gräsmattan och där stod min son Vidar. Han ville att jag skulle åka hem med honom. Eftersom Magnus och jag kör med uppfostringsprincipen: Vidar ska alltid få precis som han vill tackade för mig, åkte hem och åt traditionell fredagsmiddag i Santa Monica. Fast innan vi gick ut utförde vi en liten konstig dans på trapporna.

Mellan det att jag kommit hem från skolan, lagat familjens middag och sedan gjort läxor (ja, jag tycker också att det är min Hollywoodman som ska laga maten), hann jag med en 30 minuters rask löptur nere på stranden. Jäkligt skönt att springa fort med en kaxig och antagligen misogyn rappare i öronen. Nån nytta ska väl också de vara till.

Det slog mig att jag som tur är ännu inte blivit blasé när jag blickar ut över utsikten i grannskapet. Mina svettiga händer famlar fortfarande efter telefonens kamera så fort jag ser en palm i motljus.

Jag har torkat mina tårar och känner mig som världens supermänniska. Vi har lärt oss klippa filmer och ljud och jag är inte ens dummast i klassen. Våra handledare behandlar oss med en blandning av stor omtanke ("Vet alla säkert var toaletterna ligger? Vad för slags snacks vill ni äta mellan föreläsningarna?) till att förvänta sig att vi ska filma i kortfilmer under helgen. En blandning av kärlek och terror.

Det är för övrigt imponerande så man vänjer sig vid långa dagar. I dag kommer jag hem redan vid sju och har bara en kort text att skriva. Och i morgon slutar vi redan klockan FYRA! Frihetens sötma.

På lördagen bandar Maggan och jag för övrigt in ett nytt avsnitt av Vad har Peppe lärt sig under veckan som gått? På lördagen lägger vi också ut den. LOKAL TID.

Hej då!

I dag klippte vi ljud och fixade bild. Några så kallade mentorer gick runt i klassen och hjälpte folk. En snubbe kom fram till mig då och då och undrade hur det gick. Ibland kom han med goda råd och en gång svarade jag "Yes sir!" så där som man gör på skoj. Snubben, som var i min ålder, blev helt stel och sa att jag verkligen inte behövde sir:a honom. Jag ba: DET GJORDE JAG INTE HELLER PÅ RIKTIGT!

Himla svårt att skoja lite som utlänning (och uppenbarligen på mitt eget modersmål också).

När jag kom hem sent i går kväll var jag så trött och misslyckad att jag var tvungen att gråta en skvätt. Allt började så bra. Jag bondade med en dam som sålde churros genom att tala spanska med henne. Hon hade flyttat till USA från El Salvador 1985 och hade många bra historier att berätta. När jag kom hem visade det sig att min bandspelare inte spelat in något. Var tvungen att hoppa på cykeln och trampa tillbaka till piren och göra om allting. När jag kom fram till piren efter våghalsigt cyklande genom Santa Monica visade det sig att jag glömt bandspelaren hemma och så vidare.

Nåja, ny dag. Bara att duscha och skärpa sig.

Ni går antagligen omkring och tycker att Anne Hietanen verkar vara en bra typ. Inte nog med att hon är smart och snygg. Dessutom är hon rolig och verkar på riktigt vara ödmjuk (inte sånt där inövat skit som folk ibland håller på med för att få underdog-poäng). En människa man gärna skulle ha som nära vän. Era förväntningar kommer på skam. Anne Hietanen är allt detta och MER! Hon är, för att ta ett exempel, den första som skickat ett paket åt mig till Los Angeles!

Ni vet hur glad man blir när man får paket på posten? Under perioder man bor utomlands kan glädjen gångras med hundra. TACK, TACK, TACK Anne!

I dag har vi pratat om foto och hur man berättar historier med bilder. Kvällens läxa är att leta upp en figur i LA, göra en intervju med hen, banda in intervjun, fota människan och göra en audio slideshow om personens historia. För att konkretisera detta mästerverk har vi också lärt oss Adobe Premier. Eller snarare "lärt oss. Efter nio timmar av föreläsningar känns det onödigt hårt att ta sig ut på stan för att intervjua främlingar, men vad gör man annat än lyder och tackar för lärdomen (och stipendiet).