Varje skolmorgon inleds med att hela klassen ställer sig upp och berättar vad vi håller på med, vad vi lärt oss och vad vi har för fiilis. Precis innan det blev min tur pratade jag med min bänkgranne Pamela (Gleeskådisen, ni minns). Hon sade nåt om gifs och uttalade det djiff. Jag gjorde en mental notering och när det blev min tur att berätta om vad jag hållit på med säger jag bland annat ordet djiff. Ingen reagerar förutom den andra Matt (han som nån av er tyckte såg ut som Ross Geller i Friends). Han konstaterar vänligt, men retsamt:
"That's great Jeanette. but here in America we pronounce it GIF".

Jag ba vad fan: "Jag lärde mig just att det heter JIFF!"

Sen utbröt en livlig diskussion om hur man ska uttala det. Tydligen finns det peanut butter som heter Jiff som gjort det omöjligt att uttala gif på samma sätt och nån påpekade att giffens fader säger gif, inte djiff. Tekniskt sett vet jag inte om jag lärde mig något, men jag är ganska säker på att jag i fortsättningen håller fast vid det finlandssvenska gif.

Orsaken till bråket.

Och så får ni inte glömma bort att lyssna på podden!

Hur kan man inte ÄLSKA den här staden? Några exempel:

Här erbjuds bland annat love potions.

Nyöppnade dammen i Echo Park med skyskraporna downtonw som hägringar.

Annenberg Space for Photography som ställde ut Helmut Newton.

Jag säger bara: Beer, Wine, Milk, Ice.

Hej, hej. Mycket nöjd kvinna på Annenberg. Museet bjöd dessutom på en dokumentär om Newton.

Dagen efter att jag bloggat om trailern till Lisas och Johannas nya roman Vi måste sluta ses på det här sättet fick jag boken på posten! Jag blev så himla glad eftersom det visade sig att jag tänkt på Lisa och Johanna och de tänkt på mig. Johanna hade mailat Hietanen för att få min adress och Lisa hade skrivit en fin liten lapp med en hälsning till mig.

Kunde inte hålla mig från att börja läsa trots att jag hade massor av hemläxor att göra. Det visade sig att det inte gick att släppa boken och nu har jag plöjt igenom ungefär halva. Är fruktansvärt imponerad av hur trovärdig historien är. Jag slussas tillbaka till hur det var att vara ungefär tjugo och fnissar ofta. Bra dialog (som ju alla vet är sjukt svår att skriva) och skönt flyt.

Känner mig himla stolt över att jag faktiskt känner Lisa och Johanna. Faktiskt.

Det är naturligtvis ingen slump att Vidars t-shirt och glass matchar boken.

Ny podcast ute! Vi pratar om hur man minglar strategiskt, hur man gör en bra pitch, ondska i klassrummet och otrohet. Hoppas ni gillar det ni hör och OM ni gör det får ni gärna tipsa era vänner om Vad har Peppe lärt sig under veckan som gått. Nu ska jag träffa min night husband John Blund. Nati nati!

Medan jag går i skola är Magnus en traditionell hemmafru. Förutom att han tar om vår son och sin egen kropp (jag vill ju att han ska vara fast och fin i hullet när jag kommer hem efter en lång dag) sköter han också om hushållet. När jag i morse släntrade förbi sängen och tyst för mig själv muttrade nåt om den ännu var obäddad slog det mig hur fort man befriar sig själv från hushållsgöra.

Det räcker tydligen med att Magnus ska tvätta, fylla och tömma diskmaskin och dammsuga i två veckor för att jag ska känna det som om jag gör honom en tjänst när jag hjälper till i hemmet genom att till exempel bädda sängen. Ska försöka skärpa mig, men först ska jag be honom breda mig en smörgås.

Förutom att skolan jag går på verkligen är sjukt effektiv på att lära ut multimedia satsar man också mycket på att få studenterna att knyta kontakter med potentiella arbetsgivare. Under onsdagens lilla fest blev vi uppmuntrade att prata med folk över fyrtio och inte skämmas över att vi hade ett motiv. Jag hade problem med öppningsfrasen. Testade: "Hello, I'm from Finland." Men den bygger liksom inte vidare mot spännande nya arbetsgivare.

Vem sa att fysiska ting inte gör en lycklig? När jag i dag kom hem från skolan väntade ett paket med senaste Filter, två tuber Lakritsal och ett födelsedagskort på mig. TUSEN TACK Susanna! Blev himmelskt glad.

Nu är det bara kvar tre dagar av intensvikurs. Precis när jag lärt mig allas namn och gruppen känns som en familj. Minns ni hur det var att åka på sommarläger som liten? Först var man lite blyg, men innan man riktigt visste vad som hände blev resten av barnen ens bästisar. Så känns det nu. Ju mer jag lär känna mina klasskamrater, desto mer gillar jag dem.

Under helgen och början av veckan ska vi bygga webbsidor och sedan blir det kalas på onsdag kväll. Vdärefter följer två hela lediga dagar OCH en helg innan de vanliga föreläsningarna drar igång. För att belöna mig själv och familjen har jag bokat två nätter på en gård i vindistriktet Santa Ynez där bland annat filmen Sideways spelades in.


KURIOSA: Pyret och jag var för övrigt superbusiga på alla läger vi åkte på. En klassiker var att ställa in väckarklockor att ringa mitt i natten och sedan gömde dem.

Sedan vi anlände till Kalifornien har jag ätit minst en avocado om dagen. Och kvällarna är fortfarande otroligt fina. Ibland hinner jag till och med ut på en snabb springtur.