Min klasskamrat Matt skrattade rått åt mig i dag när jag berättade om Heathers och min strippteaseturné. Vi har tydligen inte alls besökt strippbarer, utan snarare nåt slags dansbarer. En äkta strippklubb är en klubb där damerna tar av sig ALLA kläder (och där man inte får servera alkohol).

Matt ba: GÖR OM OCH RÄTT!

Hänvisar än en gång till den utmärkta diskussionen om burlesk och striptease.

Som falsk vegetarian ska jag inte moralisera över folks kostvanor, men just nu dyker det upp grillade hela spädgrisar på Insta och Facebook och det är så brutalt. Griskultingarna påminner mig
om spädbarn. De är så tydligt att de varit levande varelser. Inte som de anonyma plastförpackningar med dött djur, brun biff mellan två bröd eller de svala, röda klumparna i köttdisken.

Och jag vet att det här är en känslomässig reaktion. Det mesta kött som ligger i närbutikens kyldisk är säkert sämre och ännu sorgligare än spädgrisarna i grillen, men jag fascineras ändå över hur man kan tycka att kattungar och hundvalpar är gulliga och sen sätta tänderna i grisbabyn. Fast vad vet jag, husdjursägare äter kanske inte kött. Det är annat folk som steker gris.

Vi har gäster den här veckan och Vidar har fått flytta från sitt rum till vårt. I teorin är det supermysigt att sova med sitt varma, gosiga lilla barn, men i praktiken ser det lilla monstret till att ingen av oss sover i längre etapper än en timme åt gången.

Precis som alla andra barn strävar Vidar efter att skapa ett H mellan sina föräldrar i sängen. Ibland förvandlar han H:et till ett N för att kunna skalla den ena föräldern på ett korrekt engelsk fotobollshuligan-sätt. När Maggie tröttnar på det och vänligt skuffar bort honom gör ungjäveln ett T av mig och honom. Jag har för länge sen downshiftat till sömn utan kudde och glider bara längre ner i sängen medan jag håller tummarna för att det ska bli morgon.

Det där med att sova med sina barn är grymt överskattat.

Hej från under täcket. Nu följer fri associationsleken:

Under vissa föreläsningar känner jag mig sjukt gammal. Medan tjugoplussarna är så imponerande bombsäkra på vad som är rätt och fel blir jag allt osäkrare. Alltså jag vet vad jag tycker om rasism, sexism och mobbning, men så finns det en massa andra mycket mer luddiga ämnen som jag bara funderar och funderar på utan att komma nån vart.

I dag sa en av föreläsarna att hon ser en enorm skillnad mellan folks sätt att uttrycka åsikter nu och före internet. Hon menade att eftersom internet är evigt är folk mycket försiktigare med att ventilera sina åsikter (med sitt eget namn, anonymt säger de ju vad som helst). Hon sa också sa att världen är mycket mer politiskt korrekt nu än förr. Åtminstone på ytan.

De flesta av mina föreläsare är för övrigt runt sextio och aktiva i arbetslivet parallellt med föreläsningarna (en brukar bli bjuden på Nobelmiddag, andra skriver för alla amerikanska tidningar jag kan nämna och en tredje sitter i ruta på Entertainment Tonight) och alla tycker det är fascinerande och lite skrämmande hur lättvindigt studenterna delar med sig av information om sig själva. Det är väl en generationsgrej. Äldre människor är mer privata till och med lätt paranoia, medan generation Y tänker: Vad är det värsta som kunde hända? Generellt alltså.

Sen åkte jag hem mot någonting som påminde om norrsken.

Nu är det bara god natt! Och förresten, jag får så fruktansvärt många spamkommentarer att jag är tvungen att installera robottestet för en tid. Jag vet att det är sjukt störande, men bear with me.

Ibland, medan jag springer upp och ner för en brant trappa, slår det mig att jag är ett får i skocken och att jag inte är säker på att jag, om jag själv kom från en annan kultur eller yttre rymden, skulle lita på intelligensen hos ett folk som håller på med sånt här. Sen försöker trösta mig med att min bristande intelligens kompenseras av en ganska fast rumpa. Fast det är bara en liten tröst.

Tack Michaela för bilden!

Här kommer några inlägg och hela bloggar jag tycker förtjänar en shout-out (som jag säger när jag vill integrera mig här i mitt nya hemland):

Karin skriver om den svåra dopfrågan. Precis som Karkki och Mango gör för Märtha ordnade Magnus och jag en Välkomstfest istället för en traditionell dopfest åt Vidar. Alla i min släkt var inte helt nöjda över vårt beslut.

Magnus har försiktigt inlett en blogg med text, ljud och bild. Den är under konstruktion, men ni kan få en sneakpeak. Kom gärna med kommentarer.

Det är inte alltid rätt att stava korrekt på engelska, inte ens för de lokala. Den här bloggen, men fina illustrationer, pratar bland annat om skillnaden mellan a lot och alot och hur man ska tänka då folk skriver u istället för you. Hyperbole and a half.

Och så är ju Nanna Johansson hemskt rolig som vanlig. Den här gången i sitt nya projekt Swedish Girl Seeking.

Ja och så tycker jag att ni ska läsa om diskussionen om skillnader och likheter mellan striptease och burlesk. 

Eller inte nej, men vänta lite. En behöver inte tacka ja till precis allt. På söndagen tog jag en paus i mitt hektiska skrivande (jag har gått omkring och tyckt att det är väldigt synd om mig som har så mycket att göra och fick dessutom en räkning för amerikansk hälsoförsäkring på ett belopp som kunde försörja min familj i ett halvår).

Maggie och Vidar tröstade mig genom att ta mig ner till strandpromenaden.

Motorväg nummer ett (PCH) löper längs med stranden till ungefär Mexiko och för att ta sig över den måste man välja en av broarna.
Sedan kom vi ner till stranden. Det är alldeles för kallt för att doppa sig, men vi njöt av utsikten.

Vidar och Maggie latjade lite i världens största sandlåda.

Sedan lekte vi lindansös. Jag har tröttnat på alla mina egna kläder så jag jobbar mig nu igenom Magnus klädskåp. Den här Filippa K tröjan passar lika bra på mig som på Maggie, tycker jag. Nu ska Vidar och jag bara sluta gå med fötterna inåt.

En ärlig fråga: Vad är det för skillnad mellan burlesk och striptease? Den ena upplevs så mycket mer okej än den andra.

En av kvinnorna vi pratade med på strippklubb nummer två sade att hon var 42 år år gammal, att hon hade testat på att jobba i klädaffärer och på restauranger, men jämfört med strippklubben tjänade hon så lite pengar att hon inte hade råd att resa. Hon sa att hon hade tillbringat en stor del av sin barndom på Bali och älskade att resa.

Hon berättade också att hon ofta känner sig som en psykolog på jobbet och ibland får dåligt samvete för hur mycket pengar hon tjänar på att bara prata med socialt handikappade män. Och att hon tyckte att det var orättvist att stiptease är så stigmatiserat, när män gör samma sak har det mycket högre status.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka om strippklubbar (förutom att samtliga män på de vi besökte var slemmiga), men i dag läste jag Sofia Juvel på Arbetarbladet som förklarar varför tidningen inte bevakar Ladies Night. Juvel skriver bland annat:

• För att när män objektifieras är det en statusgrej och när kvinnor objektifieras så är det sexism.

Jag är dödstrött efter en alldeles för avancerad skoldag. Tänker nu parkera mig under täcket med en skål ananas och det första avsnittet av Annes och Hannahs talkshow. Sett fram emot den hela hösten.