Ibland känns som om jag bara skriver självklarheter, sånt som alla andra pratat om hur länge som helst. Men det struntar jag i. Här kommer två grejer jag funderat på.

1. Det tredje skiftet. När vi i Norden pratar om att kvinnor dubbelarbetar säger man "the second shift" här i USA. Ni vet det där om att kvinnor först heltidsjobbar och sen kommer hem till sitt andra oavlönade jobb i att laga mat, tvätta, dammsuga, plocka grejer och sköta barn. I dag fick jag lära mig at det tredje skiftet är träning. Inte nog med att först jobba och sedan sköta hushåll, det tredje skiftet innebär att dessutom ha en Hollywood-kropp (helst senast tre månader efter att man fött barn). Jobba, städa, träna alltså.

2. Fördelen med papperstidningen är att en inte kan stänga in sig i en bubbla (echo chamber) genom att bara läsa nyheter som intresserar en. Så där som en lätt gör på Twitter. I papperstidningen är folk tvungna att bläddra förbi alla nyheter och kan på så vis snubba över nåt oväntat eller till och med ett nytt intresse.

Bubblare: Bloggare borde göra en retrosäsong och införa den gamla goda Dagens outfit. Har själv aldrig riktigt klarat av det, men känner att jag så här nio år in i bloggandet kunde hylla modebloggens ursprung med en dagens.

Som ni vet läser jag en kurs om prostitution i ett globalt perspektiv. Just nu handlar det om sexarbetare i Indien. Kvinnor som jobbar på tågstationer, vid motorvägar, i hemlighet för sina män, som bor på bordeller med sina barn, som får stryk av polisen, riskerar böter och HIV. Kvinnor som helt enkelt inte har andra val än att sälja sina kroppar. Den verklighet jag själv lever i känns oerhört bortskämd och gnällig.

Under de senaste månaderna har jag med andra ord läst (vad som känns som) fruktansvärt mycket litteratur om postkolonial prostitution, feminism, lagstiftning, EU:s nya resolution och om sexarbete utanför Europa, men jag har ännu inte fattat vem det är som köper sex och varför. Okej, alla sorters män och av alla möjliga orsaker. Men ändå: Varför?

Jag älskar UberFacts på Twitter. Det är också en bra övning i att tänka kritiskt, en behöver ju inte tro på alla påståenden.

The higher a person's IQ, the more likely they are to be sleep deprived.
Alla småbarnsföräldrar är genier. 

One-third of Americans feel that most people can be trusted.
Två tredjedelar är misstänksamma och rent av paranoida?

Consciously trying to keep a new relationship secret heightens romantic feelings for one another
Det vet ju alla. 

Kissing can increase your lifespan.
Eller är det att leva med någon man kan kyssa som förlänger ens liv?

The average chocolate bar contains eight insect legs.
Nå nej.

People who walk at a quicker pace are generally seen as more confident and happier than those who walk at a slower pace. 
Det är jag! Ett ex avskydde att promenera med mig. Han tyckte att jag gick för fort.

The 100 richest people in the world earned enough money in 2012 to end global poverty 4 times.
Så sjukt.

Highly intelligent people are less likely to keep "traditional" values.
Alltså inte röka crack eller spela gitarr utanför varuhus?

Men with larger testicles are more likely to be unfaithful.
Hur många måste man mäta för att komma fram till ett medeltal och sen utesluta de största. "Ursäkta, jag ska bara böja mig ner här med måttbandet."

A woman once farted on an airplane and tried to cover it up by matches -- She caused an emergency landing.
Den här skrattade jag åt.

PS När jag är lite nere brukar jag Youtuba fram Jimmy Kimmels Mean Tweets och fnissa en stund åt dem. Se det som en rekommendation.

Jag vet att de tråkigaste blogginläggen av alla är de där personen som skriver bara är äckligt glad, men jag kan inte hålla mig från att berätta om hur fruktansvärt lycklig jag är i Los Angeles. Det är inte det att jag inte skulle gilla Helsingfors, jag dedikerade ju för helvete en hel blogg till staden, och visst saknar jag vissa personer så det gör ont i hjärtat. Men här i L.A. får jag liknande lyckokänslor som när jag bodde i Buenos Aires. Jag ba: FATTA ATT JAG FÅR BO HÄR! varje dag åt Maggie och mig själv.

Jag älskar att staden är så stor, att folk är så vänliga, att ha Stilla havet runt hörnet, att det aldrig snöar (fuck you, årstider) och att det är en sån skön blandning av människor från hela världen. Trots att ja  aldrig förr jobbat lika hårt som under det här året blir det aldrig vardag här. När en minst anar det drar vi på utflykt till Malibu eller karaoke i Little Tokyo. Och sen tillbaka till skolarbetet.

Nu måste jag bara skilja mig från Magnus och gifta in mig med en äkta amerikan så att jag kan stanna.

På sistone, i olika sammanhang, har jag insett att det är ganska vanligt att folk läser varandras Facebook-meddelanden. Folk som i par alltså. Det skulle aldrig falla mig in att läsa Maggans privata korrespondens, men det är kanske bara jag som är gammaldags. Allt annat är ju ändå mer eller mindre offentligt på internet.

Peppe ger er förklaringen till chefens dåliga beslut och lyfter ett varningens finger för det odemokratiska Internätet. Magnus tar det lugnt, droppar en million dollar affärsidé och stör sig på Peppes stortå.

 

Ni vet de där personerna som säger: "Jag har bara killkompisar, de är så okomplicerade att hänga med. Med brudar blir det bara en massa skitsnack." De som är noga med att påpeka att de alltid varit pojkflickor och aldrig lekt med dockor? (Orsaken till att det inte är så vanligt att snubbar går omkring och berättar vilka flickpojkar de varit som små är helt enkelt att män fortfarande har en lite högre status. Att vara en av killarna visar att en blivit inbjuden till den lite finare festen. Att vara en av tjejerna är ett nedköp). Men det finns en medelväg, nämligen att vara The Cool Girl.

Alla älskar Jennifer Lawrence. Hon är ju så vanlig. Hon snubblar, sveper dinkar, blir starstruck av Jack Nicholson och har magproblem. Män vill ha henne, kvinnor vill vara henne. Att hon varit nominerad till tre Oscarstayetter, är skitnygg, har en kropp supermodeller är avundsjuka på och spelar huvudrollen i de populäraste Hollywoodfilmerna just nu är visserligen inte lika vanligt, men det ignorerar vi. J Law är en av oss. Typ. Hon är så jäkla cool.

I Gone Girl (om ni inte redan gjort det, läs den innan filmen kommer, okej?) beskriver Gillian Flynn pricksäkert The Cool Girl:

“Men always say that as the defining compliment, don’t they? She’s a cool girl. Being the Cool Girl means I am a hot, brilliant, funny woman who adores football, poker, dirty jokes, and burping, who plays video games, drinks cheap beer, loves threesomes and anal sex, and jams hot dogs and hamburgers into her mouth like she’s hosting the world’s biggest culinary gang bang while somehow maintaining a size 2, because Cool Girls are above all hot. Hot and understanding. Cool Girls never get angry; they only smile in a chagrined, loving manner and let their men do whatever they want. Go ahead, shit on me, I don’t mind, I’m the Cool Girl.”

Det är inget fel med att vara the cool girl, men det är ett format som inte alltid är lika avslappnat befriande som det otränade ögat kanske tror. The cool girl spelar fortfarande enligt patriarkala spelregler. Har ni tid för lite långläsningen rekommenderar jag den här artikeln om The History of the Cool Girl.

 Ja, och jag diggar ändå JLaw som fan. Det här formatet är ju inte hennes fel.

Hade tänkt gå ut i morgon, men insåg att jag är tvungen att plugga istället. Både i dag och i morgon och på söndagen. Sanslöst slöseri på Los Angeles, men vad gör man?

På grund av att jag själv skriver om prostitution, sororities och om Comcast och Netflix-dealen händer det inte så mycket på bloggen i kväll (i olika arbeten, tyvärr. Vore intressant med en kombo). Därför bjuder jag på Ann Friedmans pie chart och en serie på bilder utanför vår dörr.

Jag läser ju inte bara journalistik och prostitution, utan tar också en PR-kurs. Just nu pratar vi om hur kapitalistiskt och monopolistiskt internet är och hur det ursprungligen inte alls var meningen. I samband med det har vi naturligtvis pratat om skräddarsydda annonser och kraften av kompisar. Om en bekant rekommenderar en grej är det mycket sannolikare att du köper den än om du bara snubblar över en annons och det är naturligtvis därför är mycket värdefullare att till exempel få en bloggare att säga nåt om en produkt. Det vet alla. I början tyckte folk att det var lite obehagligt att blanda ihop vänskap och kommersialism, men småningom börjar till och med de mest kritiska vänja sig. Normaliseringen är blixtsnabb.

Personligen hoppas jag alltid att bloggare som "tipsar" om rabattkoder och produkter åtminstone får ordentligt med betalt för det.

Och ni vet hur google kan ge olika svar på samma fråga lite beroende på vem som frågar (på basen av hens sökhistoria). Enligt en artikel jag nu läser kommer framtida URL:s på samma sätt att se olika ut på basen av sökarens.

"Google’s former CEO Eric Schmidt notes that individual targeting “will be
so good it will be very hard for people to watch or consume something that has not in
some sense been tailored for them."

De senaste dagarna har nyhetsrapporteringen kretsat kring ett potentiellt ösregn i slutet av veckan. Jag hade förberett mig på att sitta inne och läsa i dagarna tre, men när solen ändå tittade fram i morse drog jag på mig shortskjolen och mina puman och rusade ner till stranden. Stormade fram som en mindre noshörning och gjorde sedan en liten sjua när jag kom hem. Svettades ymnigt. I morgon ska det tydligen regna.