Jag säger som Linn, fy fan vad tur att bloggen finns så jag kan klaga på hur trött jag är (alla vet ju att man inte kan klaga inför en annan småbarnsförälder, tex pappan, eftersom det bara resulterar i en aggressiv samtalston om vem som egentligen är tröttast). Trots att min master thesis (som vi säger här i Amerika) är oinlämnad finns det fortfarande så himla många arbeten att leverera innan jag kan kalla mig M.A. in Specialized Journalism. Men misströsta icke! I morgon ska jag skriva en fruktansvärt intressant kommentar till den här texten om varför vi borde undvika begreppet foodporn.

Jackan är ett försök att smälta in i den amerikanska universitetsmiljön.

Jag har förstått att alla nu för tiden träffas på internet. När jag var ung och singel (ehum...) träffades vi på nattklubbar, genom gemensamma bekanta eller i intervjusituationer på Radio Extrem.

Den här veckan har vi en kompis på besök och eftersom hon råkar vara singel började vi tala om nätdejting. Kompisen sa att det visserligen är en djungel där ute, men att det också går att hitta riktiga pärlor. Hennes strategi är att tidigt kolla med snubben vad han tycker om jämställdhet. Är svaret i stil med "Kan inte kvinnor få vara kvinnor och män män? För helvete!" är det bara att surfa vidare i livet.

I kväll skrev Hbl Kväll om Svenskfinlands största podcaster och Vad har Peppe lärt sig under veckan som gått? fick vara med! Linn och Nadia representerade också, likväl den Fantastiska podden samt Frantz och Pöll. Nu hoppas jag naturligtvis att hela Svenskfinland börjar lyssna på poddarna parallellt med Extrem och Vega.

Efter att ha fått barn har jag inte varit full mer än högst en handfull gånger. Om ens det. Det är inte för att jag är så himla präktig, utan mer för att jag inte klarar av att vara bakis. Nånstans kring midnatt brukar jag få panik om jag känner mig tipsy och sen bromsar resten av natten. Världens tråkigaste person att supa med. Att vara bakis och leka med barn är bara så vidrigt att jag inte vill utsätta mig själv för det. Men de få gånger jag vaknar upp torr i munnen och yr i hjärnan tar jag väl hand om mig själv.

I lördag stod jag och pratade med en Los Angeles-inföding som förklarade att hans bakisrutin går ut på att först springa sig riktigt svettig så alkoholen avdunstar ut i luften, dricka mycket vatten och sen äta mandlar.

Jag ba: MANDLAR?

Okej, galet också att springa med ett bultande bakishjärta, men MANDLAR? Kände den första riktiga kulturkrocken. Vanliga människor äter ju pizza eller en flottig brunch och kollar sen på Breaking Bad resten av dagen.

Inte mycket nytt och spännande att komma med här. I går åt vi middag på Gracias Madre och gick sedan på Hollywood Improv. Mexikansk veganmat och roliga människor på det.







Här står Softy och jag och försöker få en Uber eller en Lyft hem. Det gick så där om vi ska vara ärliga. Alla andra i Los Angeles ville nämligen också åka hem klockan två på morgonen.




I natt bjussade John Blund bara på fyra timmar sömn, men det gjorde ingenting för Minna bjöd på brunch på Sunny Spot. Sedan studerade jag, sprang och nu blir det middag med några av Magnus kompisar. Så var den helgen över.

En av mina nyaste vänner, Johanna, sa nånstans att hon är trött på alla spaltmetrar som tillägnas snubbar. Inte bara till att hylla alla män som gör TV, podcaster, scenshower, filmer och what not, men också till att klaga på den snubbifierade världen. Johannas poäng var att vare sig vi hyllar män eller kritiserar all mansproducerad media får de en massa plats. Vi kunde plocka bort varannan krönika som handlar om valfri penisduo och istället skriva om roliga, smarta och kreativa kvinnor.

Min minirevolution är att undvika att uttalat skriva om filmer, krönikor, podcaster, böcker och what not som kvinnor producerat, utan istället skriva om dem som.... sitter ni ner? SOM OM DE VAR VILKA MÄNNISKOR SOM HELST SOM GJORT DEM. Typ så här: "Den här filmen är jättebra. Se den!"  istället för "Den här filmen av en kvinnlig regissör är jättebra. Se den!" Inte bekräfta den manliga normen genom att betona det kvinnliga.

En annan sak som vi måste sluta göra är att kalla vuxna kvinnor för tjejer och flickor.

Om en psykolog som förklarar varför folk är otrogna i lyckliga förhållanden. Förr kunde man inte tänka sig utomäktenskapligt sex, men nu för tiden är det fritt fram. För tillfället kämpar folk för att vara monogama, men det det håller på att förändra: Spouses in Happy Marriages have Affairs. Intressant läsning, men känns lite tunt.

Ann Friedman skriver om hur sjukt det är att vi utgår och accepterar att det inte är säkert för kvinnor att ta tuben hem mitt i natten.

Hanna Fahl skriver om hur designern L'Wren Scott reducerades till Mick Jaggers flickvän när hon dog.

How the Internet works.

Undebara Clara skriver om hur män när de kommenterar på hennes blogg uteslutande kommer med kritik, medan kvinnor också kan kommentera bara för att säga heja.

Vad jag inte läser: Facebook. Vad det ger mig: god stämning.

Jag tittar på Broad City. Två vita tjugoåringar i New York låter kanske som en ny version av Girls (vilken inte nödvändigtvis är en dålig sak), men kolla ändå. De är roliga, obekväma, snuskiga och sa jag roliga? Bra dialog och klarar lätt Bechdeltestet.

På bilden läser jag menyn till The Fig där vi åt middag i går. Bra ställe som dessutom har happy hour mellan typ fyra och sex.

Tack Minna för bilden!

Det har varit en känslosam dag. Minna kom på besök och med sig hade hon en tjugo minuter lång video där hon cyklar genom Helsingfors och träffar en handfull (eller fler) av mina bästa vänner som i tur och ordning skickar mig en kärlekshälsning. Alltså VEM gör nåt så fint? Jag är fortfarande alldeles tårögd. Så himla, himla fint.

Dam på restaurangen The Fig försökte ta in sin lilla hund med motiveringen att den är en servicehund och finns till för hennes psykiska välbefinnande. Restaurangen såg ut som om de hört samma förklaring minst en gång om dagen och nekade artigt hunden inträde. Damen blev skitsur.

Liten jordbävning skakade om oss kvart över nio.

Det är något med det här fotot som jag gillar. Det är liksom bad ass ur fyraårings perspektiv. Lite attityd, lite suddig och lite yoghurtglass från cafét uppe på Montana. That's how we roll. Fast på bebisspråk.