Jag vill inte vara den som är den och det ÄR superfint med män som kommer ut och säger att de är feminister. Jag skulle till och med säga att det behövs män som högt går ut med att de är feminister. Speciellt då mäns röster fortfarande ofta värderas högre än kvinnors.
Men när det blir karnevalstämning med konfetti och vuvuzelas så fort en snubbe säger att han tycker att kvinnor och män är lika mycket värda, men att vi inte lever i en värld där det är så, blir jag lätt irriterad. Är det meningen att kvinnor nu ska känna stor tacksamhet? Borde det inte vara en självklarhet att också män är för mänskliga rättigheter?
Ska vi ordna fest och göra långa personintervjuer med människor som är emot bombandet av skolor, lemlästandet av gorillor på Borneo, kärnvapenkrig, men för glada människor?
Ja, ja det finns verkligen värre saker att irritera sig på här i världen så jag kollar åt ett annat håll och går vidare. Typiskt sur feministkvinna att ALDRIG vara nöjd.
Under gårdagens middag i Little Ethiopia pratade vi bland annat om massmorden i Santa Barbara. En av mina föreläsare, Erna Smith, satt med på middagen och började prata om rasaspekten. Jag har sett massakern som enbart misogyn, men Erna menade att de också handlade om hudfärg. Om hur vita kvinnor rankas högst av alla om om hur det manligaste är att få en vit kvinna i säng. I sitt (140-sidor långa) manifest pratade Rodgers om hur "underlägsna svarta snubbar" kunde få kvinnor när han själv inte lyckades. (Själv hade Rodgers en brittisk far och en asiatisk mor och definierade sitt eget utseende som "normalt").
Media rapporterade om Rogers utan prefix. Om han varit av annan hudfärg skulle detta med största sannolikhet ha lyfts upp. En av fördelarna med att vara vit är att man är normen.
Det är så intressant att se skillnaden på hur hudfärg och rasism diskuteras här i USA jämfört med i Finland (i Sverige verkar för övrigt många ha fattat att kvinnohat och rasism går hand i hand. Egentligen är det helt logisk, i grunden handlar det om människoförakt). Medan både Finland och USA i högsta grad är rasistiska länder, upplever jag att rasismen i USA är mer strukturell, medan man i Finland många gånger är öppet rasistisk.
Det handlar naturligtvis delvis om historia och politik. I Finland är det till stor del xenofobi som spåkar, vi välkomnar knappt någon från länder utanför Europa och är noga med att dela in världen i vi och dem. USA tampas fortfarande med skelettet slaveriet i sin garderob. I Finland bråkar man om att få säga "negerkyss" medan få med vit hudfärg sitter i fängelse i USA och de allra flesta trädgårdsmästarna och restaurangpersonalen är latino.
Alla sorter av rasism är naturligtvis vidrig och jag antar att en början till att avveckla den är att våga identifiera främlingsfientligheten. Önskar också att fler skulle dra paralleller mellan olika sorters människoförakt.
I veckans avsnitt snackar Peppe orkaner, slut shaming, Monica Lewinsky och finlandssvenskhet. Magnus är ointresserad av orkaner men bidrar med oklara tankar om mänskliga stämplar och släkten finlandssvenskar. Jäkligt bra avsnitt!