Ibland går jag in på min egen blogg i hopp om att någon annan skulle ha uppdaterat den.
Jag funderar ibland på om Vidar stiger upp på morgonen, sömndrucket staplar in i vardagsrummet och suckar högt av uppgivenhet. Gårdagens hårda jobb tillintetgjort. Han himlar med ögonen och söker sig till leksakslådan på terrassen för att noggrant börja sprida ut bilar, dinosaurier och små flygplan över hela bostaden. Med stor precision placerar han ut små legobitar på strategiska ställen på heltäckningsmattan, drar ut alla mjukisdjur från sin plats på hyllan, pressar in playmobilegubbar i soffan och häller ut kritor på golvet. Det är ett jobb han utför varje dag.
Efter en lång dags arbete betraktar han stolt sitt dagsverke och lägger sig för att följande dag vakna upp till en värld när nån sadist roat sig med att plocka undan allt.
Det är lätt att man (alltså jag) upplever vardagslivet här i L.A. lätt filmatiskt. Hollywood har liksom skött sin propaganda väl. Härom dagen när jag flög drake med Vidar på stranden krockade jag med en ung vältränad man som kom joggandes. Min första tanke var att detta kanske är början på en romantisk komedi där vi först krockar och bli irriterade på varandra, sedan stjäl jag av misstag killens parkeringsplats och han spiller kaffe på mig och vi avskyr varandra tills vi plötligt inser att vi är kära och lever lyckliga i alla våra dagar.
Sen fumlade jag ut mig ur draktrasslet och man, påminde mig själv om att att jag är en lyckligt gift tant med barn och bostadslån. Snubben sprang vidare. Magnus kommer hem från Finland i dag. Livet är ej en film.