Om sårbarheten i att skriva
12 years ago
Gällande denn här diskussionen, om hur ens sociala flöden ser ut när det smäller. Nån kommenterade och sa att det ju smäller hela tiden, att om man ska uppmärksamma alla hemskheter som sker i världen finns det inte utrymme för något annat och det är såklart sant. Det ursprungliga inlägget utgick från hur jag själv skämdes när jag hästtweetade då alla andra på Twitter skrev om Utöja och hur stor kontrasten i mitt Facebook-flöde blev i fredags då inredningsbloggar blandades med texter om människor som mördats på en redaktion i Paris.
Och jag fattar, det är svårt att ha en åsikt om allt. Först ska alla vara Charlie, sedan påpekar nån att Charlie Hebdo var rasistiskt och sexistiskt och sparkade neråt, inte uppåt som satir ska göra. En sån Charlie vill väl ingen vara? Då förklarar nån annan att det inte handlar om just Charlie, att Je suis Charlie är symboliskt och handlar om allas yttrandefrihet. Man kan vara ett rasistiskt rövhål, men ändå ha rätt till yttrandefrihet. Och då kommer man själv att tänka på juridiken kring hets mot folkgrupp, hur spelar den in och hur ska man formulera det kort, smart och fräscht i sin Facebookstatus/på 140 tecken på Twitter/i sin blogg och det hela slutar med att man ger upp och fotar sin lunch.
För när man skriver är man också sårbar. En dålig formulering, en tanke som inte är färdigtänkt, ett missförstånd, en för snabb slutsats och de anonyma kommentarerna glider in för att självgott tillrättavisa en och framför allt visa att de är smartare. Nån läsare tycker annorlunda och tar illa upp, en annan blir förbannad. Ändå tycker jag att det är viktigt att försöka att skriva om hemskheter, åtminstone ibland. Ger man sig in i en diskussion lär man sig kanske nåt nytt, nån som vet mindre än man själv läser det man skriver och förstår eventuellt mer. Man blir själv bättre på att formulera sig, märker att det inte är så himla farligt att ha fel, eller att inte ens ha fel, utan bara vara av annan åsikt. Men såklart orkar/vill man inte alltid.
Och lika stor rätt har man att givetvis att skriva om hästar, recept och pyssel. Allt detta existerar ju jämsides med våld och död. Det är ju precis det Charlie Hebdo handlar om - yttrandefrihet.*
*nu kan nån kommentera och säga: nähä, det handlar om terrorism och islamofobi eller nåt helt annat.
Och jag fattar, det är svårt att ha en åsikt om allt. Först ska alla vara Charlie, sedan påpekar nån att Charlie Hebdo var rasistiskt och sexistiskt och sparkade neråt, inte uppåt som satir ska göra. En sån Charlie vill väl ingen vara? Då förklarar nån annan att det inte handlar om just Charlie, att Je suis Charlie är symboliskt och handlar om allas yttrandefrihet. Man kan vara ett rasistiskt rövhål, men ändå ha rätt till yttrandefrihet. Och då kommer man själv att tänka på juridiken kring hets mot folkgrupp, hur spelar den in och hur ska man formulera det kort, smart och fräscht i sin Facebookstatus/på 140 tecken på Twitter/i sin blogg och det hela slutar med att man ger upp och fotar sin lunch.
För när man skriver är man också sårbar. En dålig formulering, en tanke som inte är färdigtänkt, ett missförstånd, en för snabb slutsats och de anonyma kommentarerna glider in för att självgott tillrättavisa en och framför allt visa att de är smartare. Nån läsare tycker annorlunda och tar illa upp, en annan blir förbannad. Ändå tycker jag att det är viktigt att försöka att skriva om hemskheter, åtminstone ibland. Ger man sig in i en diskussion lär man sig kanske nåt nytt, nån som vet mindre än man själv läser det man skriver och förstår eventuellt mer. Man blir själv bättre på att formulera sig, märker att det inte är så himla farligt att ha fel, eller att inte ens ha fel, utan bara vara av annan åsikt. Men såklart orkar/vill man inte alltid.
Och lika stor rätt har man att givetvis att skriva om hästar, recept och pyssel. Allt detta existerar ju jämsides med våld och död. Det är ju precis det Charlie Hebdo handlar om - yttrandefrihet.*
*nu kan nån kommentera och säga: nähä, det handlar om terrorism och islamofobi eller nåt helt annat.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Lotta K. · 12 years ago
Det här är jätteintressant. En del av "problemet" är ju att man kan/känner att man måste säga något hela tidan. Alla dessa kanaler gör att tystnad också blir ett statement, och om man inte vill det kommer ett konstigt krav på att yttra sig så att alla skall fatta att man är på "rätt" sida. Ibland tänker jag (på Facebook) att det måste handla om att ha något nytt att tillföra också. (Jag uppdaterar min blogg så sällan att det nästan aldrig blir dagsaktuellt ändå.)
Peppe · 12 years ago
precis. kanske sociala medier ännu är så pass nya fenomen att vi ännu inte riktigt klurat ut hur vi ska använda dem. eller hur vi ska tolka andra. jag vet inte. ibland känns det också som en del bara handlar om identitetsskapande och branding. Tänker att en början är att diskutera det.
Emelie · 12 years ago
Håller med dig helt och fullt i det här och har tänkt på precis samma sätt. Blev först ledsen flr elak kommentar på Twitter i samband med veckans händelser men tänkte sedan att om jag inte vågar prata av rädsla för att bli dömd hur kan jag då begära att andra dör för att försvara yttrandefriheten. Jag tycker för övrigt att du skriver bra om vad du tycker, oavsett om jag håller med eller ej. Även om jag oftast håller med.
Bella · 12 years ago
Oj, vilka intressanta kommentarer i det andra inlägget. Jag är i Spanien just nu och tittade precis på 1h nyhetsprogram med nyheter från hela världen, mycket våld, död och hemskheter och jag tänkte på hur svenska nyheter är väldigt korta och man visar allmänt väldigt lite världsnyheter (Afrika, Sydamerika, Asien etc) och jobbiga saker händer ju varje dag. Jag tycker det är skillnad om man har en personlig koppling, som jag kände med attentaten på Atocha i Madrid för några år sedan då jag bodde precis där i tre år innan och åkte på den stationen dagligen. Jag brukar inte kommentera varken politik eller nyheter på några sociala medier. Inte heller denna händelsen. Dock kändes det konstigt att posta mina vackra semesterbilder blandad med alla andra. Men det är ju sociala medier, några postar om cancer och död medan andra postar mat, semester etc. Intressant de här om branding i sociala medier vid katastrofer
Lotta K. · 12 years ago
Kan inte låta bli att tänka att branding i syfte att inte sticka ut, inte vara annorlunda, är verkligen ledsam branding ;)
Peppe · 12 years ago
Jag tror som du att det egentligen bara handlar om vana. När man vänjer sig vid att folk ibland tycker annorlunda är det inte alls så farligt. heja!
Peppe · 12 years ago
Löste nåt om det när alla pratade om tsunamins tioårsjubileum. Att vi känner mer för sånt som ligger oss nära (inte alltid nödvändigtvis geografiskt). Med just Utöja och Hebdo var mina sociala flöden så aktiva att det som inte handlade om terrordåd stack ut extramycket. Samtidigt är ju ens soc med-flöde unikt för en själv så det kan vara att de som skrev om dieter eller gulliga djur mest hade sånt i sina flöden och på så sätt var en del av normen.
puva · 12 years ago
Oj. Mitt fb- och i synnerhet twitterbrand är synnerligen ledsamt, så sporadiskt som min aktivitet där är. Lider lite av detta dilemma ni pekat på här. Blir grymt stressad av twitter eftersom det känns som att det inte är någon idé att tweeta en gång i veckan (ungefär vad jag skulle förmå att fixa) utan en gång i timmen är det som gäller. Alltså reagerar jag som jag ofta gör; ställer mig vid sidan sv och betraktar hur alla andra håller på.
Peppe · 12 years ago
visst är det nån idé att tweeta en gång i veckan, tycker jag. men det är klart att man får stå vid sidan om och betrakta också.