Din kompis varumärket
12 years ago
Allt fler varumärken har upptäckt att det lönar sig att finnas på sociala medier och att prata till sina potentiella kunder med som om de var kompisar. Doves senaste kampanj heter #SpeakBeautiful och går ut på att folk (läs: kvinnor) ska säga nåt vackert om sin kropp. Dove själv glider runt på Twitter och uppmanar kvinnor att gilla sig själva. All reklam handlar om att skapa ett band mellan kunden och varumärket och helst av allt väcka känslor. Vid första anblicken låter det givetvis snällt, men Dove är ingen altruistisk kompis som vill ditt bästa, utan ett varumärke som ägs av ett företag som vill att du ska köpa deras produkter.
Jag tycker att det är så himla störande att lyssna på podcastare som väver in sina sponsorers budskap i det så kallade vanliga samtalet och bloggare som smyger in reklam utan att säga att det är reklam. Det är naturligtvis mycket mer värdefullt för en annonsör att dyka upp som en rekommendation av en kompis i form av bloggare, poddare eller twitterföljare än i ett traditionellt annonsformat, men det är så snuskigt att blanda ihop vänskap med varumärken. Och OBS! jag är absolut för att bloggare och poddare ska få betalt. Inget fel på annonser så länge läsaren/lyssnaren vet vad som är köpt och vad som är åsikt (och man kan, SKA, såklart gilla produkten som marknadsförs i så pass personliga forum som podcast och blogg).
Dove ägs för övrigt av Unilever som bland annat säljer supersexistdeodorenten Axe. Sälj skönhetsprodukter till kvinnor genom att övertyga dem om att de känner sig snygga om de väljer rätt varumärke och kräng deodorant till snubbar med övertygelsen om att de får ligga med tjejer om de använder rätt sorts deodorant. Gäsp.
Jag tycker att det är så himla störande att lyssna på podcastare som väver in sina sponsorers budskap i det så kallade vanliga samtalet och bloggare som smyger in reklam utan att säga att det är reklam. Det är naturligtvis mycket mer värdefullt för en annonsör att dyka upp som en rekommendation av en kompis i form av bloggare, poddare eller twitterföljare än i ett traditionellt annonsformat, men det är så snuskigt att blanda ihop vänskap med varumärken. Och OBS! jag är absolut för att bloggare och poddare ska få betalt. Inget fel på annonser så länge läsaren/lyssnaren vet vad som är köpt och vad som är åsikt (och man kan, SKA, såklart gilla produkten som marknadsförs i så pass personliga forum som podcast och blogg).
Dove ägs för övrigt av Unilever som bland annat säljer supersexistdeodorenten Axe. Sälj skönhetsprodukter till kvinnor genom att övertyga dem om att de känner sig snygga om de väljer rätt varumärke och kräng deodorant till snubbar med övertygelsen om att de får ligga med tjejer om de använder rätt sorts deodorant. Gäsp.
Riktiga män och verkliga män
12 years ago
Magnus senaste krönika i Sveriges radio handlar om riktiga män i Finland och om skillnaden mellan att vara verklig och att vara riktig.
Feminism är negativt och motstötande
12 years ago
Jag är inte så noga med mitt Facebook-konto. Jag uppdaterar det sällan och brukar acceptera de flesta vänförfrågningar så länge vi har några vettiga gemensamma vänner. Det har lett till att jag har ganska många FB-vänner som jag inte känner personligen.
På sistone har det dykt upp en anti-feminist i mitt FB-flöde och härom dagen skrev hen ett jättelångt inlägg som visserligen inte var speciellt välformulerat, men klargjorde att hen tycker att feminister ska hålla tyst eller åtminstone fokusera på rätt saker. Att vissa kvinnor klagar för mycket. Nån i kommentarsfältet påpekade att det kanske inte är en vit snubbes uppgift att läxa upp kvinnor om vad som är viktigt inom feminismen, men det ledde ingenstans.
"Det är väl inget nytt för någon att ordet feminism klingar med en mycket negativ och motstötande resonans."
Min första instinkt var att bara ta bort den här personen som Facebook-vän. Sedan slog det mig att kanske är bra att påminnas om att min egen lilla anti-rasist/feminist social media-bubbla är just en bubbla. Att påminnas om att det finns en hel del anti-feminister, rasister och folk som ser människor med funktionsnedsättning som mindre värda. Nu sitter jag här och funderar om jag borde ge mig in i diskussionen och förklara vad white privilege, tolkningsföreträde, patriarkat och feminism är. Ärligt talat skulle jag inte orka sätta tid och frustration på detta. Don't be a hero, liksom. Det verkar som om den här personen ändå inte är intresserad av att lära sig, men nån borde kanske. Kanske?
Hur brukar ni göra på Facebook, förklara och diskutera eller bara ta bort?
Här är i alla fall två feminister som flyger drake på stranden i dag. De finns i min bubbla.
.JPG)
Och i samma veva skriver Hbl om jämställd snöröjning och kommentarsfältet brinner av män som är arga eftersom jämställt per definition är onödigt pk-tjafs och bilägare betalar mera skatt. Vet inte om jag ska gäspa eller sucka eller bara logga ut.
På sistone har det dykt upp en anti-feminist i mitt FB-flöde och härom dagen skrev hen ett jättelångt inlägg som visserligen inte var speciellt välformulerat, men klargjorde att hen tycker att feminister ska hålla tyst eller åtminstone fokusera på rätt saker. Att vissa kvinnor klagar för mycket. Nån i kommentarsfältet påpekade att det kanske inte är en vit snubbes uppgift att läxa upp kvinnor om vad som är viktigt inom feminismen, men det ledde ingenstans.
"Det är väl inget nytt för någon att ordet feminism klingar med en mycket negativ och motstötande resonans."
Min första instinkt var att bara ta bort den här personen som Facebook-vän. Sedan slog det mig att kanske är bra att påminnas om att min egen lilla anti-rasist/feminist social media-bubbla är just en bubbla. Att påminnas om att det finns en hel del anti-feminister, rasister och folk som ser människor med funktionsnedsättning som mindre värda. Nu sitter jag här och funderar om jag borde ge mig in i diskussionen och förklara vad white privilege, tolkningsföreträde, patriarkat och feminism är. Ärligt talat skulle jag inte orka sätta tid och frustration på detta. Don't be a hero, liksom. Det verkar som om den här personen ändå inte är intresserad av att lära sig, men nån borde kanske. Kanske?
Hur brukar ni göra på Facebook, förklara och diskutera eller bara ta bort?
Här är i alla fall två feminister som flyger drake på stranden i dag. De finns i min bubbla.
Och i samma veva skriver Hbl om jämställd snöröjning och kommentarsfältet brinner av män som är arga eftersom jämställt per definition är onödigt pk-tjafs och bilägare betalar mera skatt. Vet inte om jag ska gäspa eller sucka eller bara logga ut.
Att vara skribent
12 years ago
För tillfället försörjer jag mig på att skriva och trots att mina inkomster (eller droganvändning) inte precis motsvarar Leonardo DiCaprios i The Wolf of Wall Street känner jag mig mycket tacksam och lyckligt lottad för att få leva på att göra nåt jag verkligen tycker om.
Jag föreställer mig ofta att skrivandet är som att träna. Det känns som om hjärnan lyfter tyngder som blir ord och meningar, kämpa och lyft (ursäkta den töntiga jämförelsen, men det känns verkligen så). Innan jag börjar känner jag ofta ett starkt motstånd trots att jag vet att jag kommer att gilla det när jag kommer igång och tillfredsställelsen efteråt är... eh tillfredsställande (märks att jag skribent, eller vad?).
Jag distraherar ofta mig själv genom att surfa på bloggar (läs förresten Linnéas inlägg om prestationstävlingen), läsa texter och själv skriva blogginlägg (hej!). Det hjälper lite att skriva i sällskap. Gjorde det en helg i Stockholm med Anne i höstas och försöker göra det minst en gång i veckan med Sara och Malin här i LA. För mig funkar det att skriva i olika miljöer och ha annat kreativt folk omkring mig.
Sedan är det bara, no excuses, att göra det. Skriva så mycket jag får ur mig, gå tillbaka och skriva om, pressa ur mig lite mer text, prata om den med Maggie och redigera lite mer. Ju längre text, desto mer avancerad process av skriva och skriva om. Ju längre text, desto mer tvivel: "Herregud, vem tror jag att jag är och varför skulle folk vilja läsa detta?" Och enstaka gånger: "Jag är ett fucking geni!". Jag strävar efter att vara en person som lämnar in alla texter jag utlovat före deadline och tröstar mig med att "ingen väl ändå läser dem". Paradoxen att både vilja och inte vilja vara läst.
Här sitter jag och försöker skriva på Hotel Shutters bara två minuter före Jessica Chastain satte sig i ett bås bakom mig för att inta en dagen-efter-Oscar-brunch.
Jag föreställer mig ofta att skrivandet är som att träna. Det känns som om hjärnan lyfter tyngder som blir ord och meningar, kämpa och lyft (ursäkta den töntiga jämförelsen, men det känns verkligen så). Innan jag börjar känner jag ofta ett starkt motstånd trots att jag vet att jag kommer att gilla det när jag kommer igång och tillfredsställelsen efteråt är... eh tillfredsställande (märks att jag skribent, eller vad?).
Jag distraherar ofta mig själv genom att surfa på bloggar (läs förresten Linnéas inlägg om prestationstävlingen), läsa texter och själv skriva blogginlägg (hej!). Det hjälper lite att skriva i sällskap. Gjorde det en helg i Stockholm med Anne i höstas och försöker göra det minst en gång i veckan med Sara och Malin här i LA. För mig funkar det att skriva i olika miljöer och ha annat kreativt folk omkring mig.
Sedan är det bara, no excuses, att göra det. Skriva så mycket jag får ur mig, gå tillbaka och skriva om, pressa ur mig lite mer text, prata om den med Maggie och redigera lite mer. Ju längre text, desto mer avancerad process av skriva och skriva om. Ju längre text, desto mer tvivel: "Herregud, vem tror jag att jag är och varför skulle folk vilja läsa detta?" Och enstaka gånger: "Jag är ett fucking geni!". Jag strävar efter att vara en person som lämnar in alla texter jag utlovat före deadline och tröstar mig med att "ingen väl ändå läser dem". Paradoxen att både vilja och inte vilja vara läst.
Här sitter jag och försöker skriva på Hotel Shutters bara två minuter före Jessica Chastain satte sig i ett bås bakom mig för att inta en dagen-efter-Oscar-brunch.
Veckans lästips
12 years ago
Det händer ibland att man av tristess klickar på en oinbjuden Facebook-länk och det visar sig att den är ett kap. Vill dela med mig av den här listan på väldigt roliga flyers.
Underbara Clara skriver om hur man som egenföretagare ska ta betalt för sina tjänster: Konsten att ta betalt.
Helsingin Sanomat skriver om avundsjuka och menar i korthet att botemedlet mot avund är tacksamhet för vad man själv har och insikten att folk som det går bra för ofta har offrat något annat.
Salt, sött, beskt surt och umami. Är fett den sjätte smaken?
Los Angeles Times skriver om att kvinnor på grund av sexism i allt högre grad lämnar teknologiföretag som Apple, Facebook och Google.
Ann Friedman på Columbia Journalist Review om hur seriös journalistik kan existera jämsides med flufftexter.
Och så skrev jag om problematiken med att det mest är vita snubbar som gör film och får pris för dem. Brev från Amerika.
Underbara Clara skriver om hur man som egenföretagare ska ta betalt för sina tjänster: Konsten att ta betalt.
Helsingin Sanomat skriver om avundsjuka och menar i korthet att botemedlet mot avund är tacksamhet för vad man själv har och insikten att folk som det går bra för ofta har offrat något annat.
Salt, sött, beskt surt och umami. Är fett den sjätte smaken?
Los Angeles Times skriver om att kvinnor på grund av sexism i allt högre grad lämnar teknologiföretag som Apple, Facebook och Google.
Ann Friedman på Columbia Journalist Review om hur seriös journalistik kan existera jämsides med flufftexter.
Och så skrev jag om problematiken med att det mest är vita snubbar som gör film och får pris för dem. Brev från Amerika.
Vad tyckte ni?
12 years ago
Har ni lyssnat på podden? Vad tyckte ni? Ibland känns det som att jag skriver och pratar och har mig ut i ett oändligt svart hål (internet + Hufvudstadsbladet). Och det får jag väl skylla mig själv för, men ibland är det roligt att få lite feedback (ja, ja, jag säger väl det då högt: bekräftelse).
Magnus brukar prata om att finländare* generellt är usla på att ge feedback och ger de feedback tror de att det handlar om att plocka fram alla fel och misstag de kan hitta. Feedback är liksom samma sak som negativ kritik i Finland. Maggan är så engagerad i det här ämnet att han till och med gjorde en radiokrönika för Sveriges Radio om finländsk feedback.
Richard Branson, grundare till bland annat Virgin-imperiet, lär ha sagt att han bara ger positiv feedback. Folk jobbar bäst om de känner att deras insatser värdesätts och att folk småningom inser att uteblivet beröm kanske tyder på att man borde skärpa sig. När jag jobbat som chef har jag försökt köra en Branson.
Det ultimata ligger antagligen nånstans i mellanzonen. Att försöka vara konstruktiv i sin kritik, lyfta det som är bra och anstränga sig för att inte döda all inspiration och kreativitet.
Bilden är helt orelaterad. Tyckte bara att den var fin.
*INTE ALLA FINLÄNDARE!
Magnus brukar prata om att finländare* generellt är usla på att ge feedback och ger de feedback tror de att det handlar om att plocka fram alla fel och misstag de kan hitta. Feedback är liksom samma sak som negativ kritik i Finland. Maggan är så engagerad i det här ämnet att han till och med gjorde en radiokrönika för Sveriges Radio om finländsk feedback.
Richard Branson, grundare till bland annat Virgin-imperiet, lär ha sagt att han bara ger positiv feedback. Folk jobbar bäst om de känner att deras insatser värdesätts och att folk småningom inser att uteblivet beröm kanske tyder på att man borde skärpa sig. När jag jobbat som chef har jag försökt köra en Branson.
Det ultimata ligger antagligen nånstans i mellanzonen. Att försöka vara konstruktiv i sin kritik, lyfta det som är bra och anstränga sig för att inte döda all inspiration och kreativitet.
Bilden är helt orelaterad. Tyckte bara att den var fin.
*INTE ALLA FINLÄNDARE!
Podden: journalistik, feminism och vad är det för fel på folk?
12 years ago
I veckans podd pratar vi om varför folk inte vill vaccinera sina barn, om Fifty Shades of Greys kopplingar till ren och skär kapitalism och ska Yle verkligen syssla med skrivande journalistik.
En lista på fem orelaterade saker
12 years ago
1. Jag trodde aldrig att jag skulle vara typen som steg upp halv åtta för att hinna jobba några timmar i lugn och ro innan resten av familjen vaknar, men det är jag tydligen. Nu hoppas jag att den här våren ska bli perioden då jag steg upp halv sex för att hinna surfa några timmar innan jag börjar arbeta.
2. Gjorde misstaget att läsa läsarkommentarerna under en Yle-text om att man tar bort ordet "negerkung" från Pippi Långstrumpböckerna. En majoritet tyckte att det var katastrofalt. Jag kan inte fatta hur folk kan brinna så starkt för att bevara ett ord som är nedsättande och kränkande. Att folk sätter så mycket känslor och energi på detta istället för att hjälpa diskriminerade och utsatta. Det påminde mig också om anti-rasist och feministbubblan jag tydligen själv lever i. Vi borde värna om framtiden, inte historien.
3. Det senaste avsnittet av Portlandia handlar om hur en av huvudpersonerna, Doug, blir feminist. "Let's solve feminism!". Frustskrattade mig igenom avsnittet.
4. Magnus kommer att befinna sig i Helsingfors i början av mars. Överskölj honom med kärlek och lakrits som han kan hämta med sig tillbaka till Los Angeles. Kom också ihåg att kolla på Hjärtevänner säsong 2 som har premiär den 22 mars.
5. Skidskytte och melodifestival ligger och bråkar om första plats på min lista av grejer jag hyser ett stort ointresse för. Dessa två fenomen är den riktiga orsaken till att vi emigrerade till USA.
2. Gjorde misstaget att läsa läsarkommentarerna under en Yle-text om att man tar bort ordet "negerkung" från Pippi Långstrumpböckerna. En majoritet tyckte att det var katastrofalt. Jag kan inte fatta hur folk kan brinna så starkt för att bevara ett ord som är nedsättande och kränkande. Att folk sätter så mycket känslor och energi på detta istället för att hjälpa diskriminerade och utsatta. Det påminde mig också om anti-rasist och feministbubblan jag tydligen själv lever i. Vi borde värna om framtiden, inte historien.
3. Det senaste avsnittet av Portlandia handlar om hur en av huvudpersonerna, Doug, blir feminist. "Let's solve feminism!". Frustskrattade mig igenom avsnittet.
4. Magnus kommer att befinna sig i Helsingfors i början av mars. Överskölj honom med kärlek och lakrits som han kan hämta med sig tillbaka till Los Angeles. Kom också ihåg att kolla på Hjärtevänner säsong 2 som har premiär den 22 mars.
5. Skidskytte och melodifestival ligger och bråkar om första plats på min lista av grejer jag hyser ett stort ointresse för. Dessa två fenomen är den riktiga orsaken till att vi emigrerade till USA.
Våga byta
12 years ago
Läste hos Helena att Lena Dunham sagt: "I came into this job being myself, so I'm free"(nämnde jag händelsevis i förbifarten att jag satt i bordet bredvid Dunham på Gracias Madre häromveckan? Skoja ba, vet jag tjatat om det).
Jobbet behöver givetvis inte definiera en som person, men om man inte har stenrika föräldrar som kan försörja en är man vanligtvis tvungen att tillbringa ganska mycket tid av sitt liv på en arbetsplats. Varför inte då göra det bästa av situationen?
Om det bara är möjligt, välj en bana som känns någorlunda naturlig. Att jobba med någonting man känner att man är hyfsat bra på eller åtminstone passar ens personlighet (och acceptera att man antagligen är ganska dålig i början, men lär sig). Det man tycker är kul är man oftast ganska bra på. Och att acceptera att det som för tio år sedan var drömjobbet kanske inte är det längre och våga byta om söndagsångesten börjar bli massiv.
Jag valde att plugga statsvetenskap och senare jobba på utrikesministeriet mest för att jag visste att mina föräldrar skulle bli stolta över mig. Diplomat lät som ett yrke med hög prestige och spänning. Alternativt FN eller annan NGO. Nu nuddade jag inte ens vid att vara ambassadör, men det var stundvis mycket roligt på UM. Jag kände ändå att en myndighet inte riktigt var min grej och hade flirtat lite med journalistiken genom att jobba på radion och frilansa för Hufvudstadsbladet. När jag tog steget ut att jobba som journalist kändes det helt rätt. Tänk att få betalt för att tala med folk och skriva! Jag har varit nöjd med journalistiken i snart tio år, men jag inte alls säker på att jag kommer att jobba med det jag nu gör resten av mitt liv. Kanske inte ens om tre år.
Jag tror att en hemlighet till att vara lycklig är att inte vara rädd för förändring. Allt förändras ändå hela tiden, arbetsplatser, relationer och människor. Lika bra att acceptera det och försöka göra det bästa av stunden. Trivs du inte, byt. Jag har gjort det genom att slita av mig förkläde och trycka det i famnen på arbetsledaren på caféet, genom att ha en diskussion lika hemskt som ett göra slut-samtal, genom att officiellt skriva ett avgångskontrakt och genom att sluta svara i telefonen (det är i och för sig väldigt länge sedan. Rekommenderas ej). Kom ihåg att livet är för kort för att vantrivas på jobbet.
Herregud, inser nu att hela det här inlägget kunde sammanfattas i ett enda carpe diem. VEM ÄR JAG EGENTLIGEN?
Jobbet behöver givetvis inte definiera en som person, men om man inte har stenrika föräldrar som kan försörja en är man vanligtvis tvungen att tillbringa ganska mycket tid av sitt liv på en arbetsplats. Varför inte då göra det bästa av situationen?
Om det bara är möjligt, välj en bana som känns någorlunda naturlig. Att jobba med någonting man känner att man är hyfsat bra på eller åtminstone passar ens personlighet (och acceptera att man antagligen är ganska dålig i början, men lär sig). Det man tycker är kul är man oftast ganska bra på. Och att acceptera att det som för tio år sedan var drömjobbet kanske inte är det längre och våga byta om söndagsångesten börjar bli massiv.
Jag valde att plugga statsvetenskap och senare jobba på utrikesministeriet mest för att jag visste att mina föräldrar skulle bli stolta över mig. Diplomat lät som ett yrke med hög prestige och spänning. Alternativt FN eller annan NGO. Nu nuddade jag inte ens vid att vara ambassadör, men det var stundvis mycket roligt på UM. Jag kände ändå att en myndighet inte riktigt var min grej och hade flirtat lite med journalistiken genom att jobba på radion och frilansa för Hufvudstadsbladet. När jag tog steget ut att jobba som journalist kändes det helt rätt. Tänk att få betalt för att tala med folk och skriva! Jag har varit nöjd med journalistiken i snart tio år, men jag inte alls säker på att jag kommer att jobba med det jag nu gör resten av mitt liv. Kanske inte ens om tre år.
Jag tror att en hemlighet till att vara lycklig är att inte vara rädd för förändring. Allt förändras ändå hela tiden, arbetsplatser, relationer och människor. Lika bra att acceptera det och försöka göra det bästa av stunden. Trivs du inte, byt. Jag har gjort det genom att slita av mig förkläde och trycka det i famnen på arbetsledaren på caféet, genom att ha en diskussion lika hemskt som ett göra slut-samtal, genom att officiellt skriva ett avgångskontrakt och genom att sluta svara i telefonen (det är i och för sig väldigt länge sedan. Rekommenderas ej). Kom ihåg att livet är för kort för att vantrivas på jobbet.
Herregud, inser nu att hela det här inlägget kunde sammanfattas i ett enda carpe diem. VEM ÄR JAG EGENTLIGEN?
Peppe hungrig peppe mätt
12 years ago
Peppe hungrig.
Peppe mätt.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.