Att vara skribent
12 years ago
För tillfället försörjer jag mig på att skriva och trots att mina inkomster (eller droganvändning) inte precis motsvarar Leonardo DiCaprios i The Wolf of Wall Street känner jag mig mycket tacksam och lyckligt lottad för att få leva på att göra nåt jag verkligen tycker om.
Jag föreställer mig ofta att skrivandet är som att träna. Det känns som om hjärnan lyfter tyngder som blir ord och meningar, kämpa och lyft (ursäkta den töntiga jämförelsen, men det känns verkligen så). Innan jag börjar känner jag ofta ett starkt motstånd trots att jag vet att jag kommer att gilla det när jag kommer igång och tillfredsställelsen efteråt är... eh tillfredsställande (märks att jag skribent, eller vad?).
Jag distraherar ofta mig själv genom att surfa på bloggar (läs förresten Linnéas inlägg om prestationstävlingen), läsa texter och själv skriva blogginlägg (hej!). Det hjälper lite att skriva i sällskap. Gjorde det en helg i Stockholm med Anne i höstas och försöker göra det minst en gång i veckan med Sara och Malin här i LA. För mig funkar det att skriva i olika miljöer och ha annat kreativt folk omkring mig.
Sedan är det bara, no excuses, att göra det. Skriva så mycket jag får ur mig, gå tillbaka och skriva om, pressa ur mig lite mer text, prata om den med Maggie och redigera lite mer. Ju längre text, desto mer avancerad process av skriva och skriva om. Ju längre text, desto mer tvivel: "Herregud, vem tror jag att jag är och varför skulle folk vilja läsa detta?" Och enstaka gånger: "Jag är ett fucking geni!". Jag strävar efter att vara en person som lämnar in alla texter jag utlovat före deadline och tröstar mig med att "ingen väl ändå läser dem". Paradoxen att både vilja och inte vilja vara läst.
Här sitter jag och försöker skriva på Hotel Shutters bara två minuter före Jessica Chastain satte sig i ett bås bakom mig för att inta en dagen-efter-Oscar-brunch.
Jag föreställer mig ofta att skrivandet är som att träna. Det känns som om hjärnan lyfter tyngder som blir ord och meningar, kämpa och lyft (ursäkta den töntiga jämförelsen, men det känns verkligen så). Innan jag börjar känner jag ofta ett starkt motstånd trots att jag vet att jag kommer att gilla det när jag kommer igång och tillfredsställelsen efteråt är... eh tillfredsställande (märks att jag skribent, eller vad?).
Jag distraherar ofta mig själv genom att surfa på bloggar (läs förresten Linnéas inlägg om prestationstävlingen), läsa texter och själv skriva blogginlägg (hej!). Det hjälper lite att skriva i sällskap. Gjorde det en helg i Stockholm med Anne i höstas och försöker göra det minst en gång i veckan med Sara och Malin här i LA. För mig funkar det att skriva i olika miljöer och ha annat kreativt folk omkring mig.
Sedan är det bara, no excuses, att göra det. Skriva så mycket jag får ur mig, gå tillbaka och skriva om, pressa ur mig lite mer text, prata om den med Maggie och redigera lite mer. Ju längre text, desto mer avancerad process av skriva och skriva om. Ju längre text, desto mer tvivel: "Herregud, vem tror jag att jag är och varför skulle folk vilja läsa detta?" Och enstaka gånger: "Jag är ett fucking geni!". Jag strävar efter att vara en person som lämnar in alla texter jag utlovat före deadline och tröstar mig med att "ingen väl ändå läser dem". Paradoxen att både vilja och inte vilja vara läst.
Här sitter jag och försöker skriva på Hotel Shutters bara två minuter före Jessica Chastain satte sig i ett bås bakom mig för att inta en dagen-efter-Oscar-brunch.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Kugge · 12 years ago
Det är som om du skulle ha skrivit ner mina tankar ifrån går. Tänkte just på det där med skrivandet som träning, hur motvilligt det kan kännas före och hur bra det (oftast) känns efteråt. Att vänta på den så kallade inspirationen är nog bara trams, väntar man på den kommer man aldrig nånstans.
Anonym · 12 years ago
Hm, bra inlägg. Skriver avhandling och känner precis som du det där motståndet och vill folk verkligen läsa det här? Och avhandling är ju en lååång text. Men det är så skönt att andra att höra att fler känner av de där tvivlen. tack!
Jessica · 12 years ago
Jamen amen to that! Tröskeln till träning är så hög att jag tror inte min kropp vet hur man gör, nu börjar även skrivandet gå i samma riktning. Att få de där jädrans essäerna gjorda går inte och vet inte vad jag ska ta mig till snart! Tanken på avhandlingar och kandin skrämmer the bejesus out of me.-omotiverad studerande_95
Peppe · 12 years ago
Så sant, det är bara hårt arbete och självtvivel.
Peppe · 12 years ago
Du är ej ensam och det kommer att gå bra med din avhandling. Heja heja!
Peppe · 12 years ago
Lämna dem för en stund och TVINGA dig sedan att skriva. Svårast är att komma igång.
Hanna · 12 years ago
Har också ett skrivjobb och vet precis hur motbjudande det kan vara även för proffs. Det enda som har hjälpt mig är att ha bestämda mål per dag, dvs. hur mycket jag ska skriva för att känna mig nöjd. Målen bör vara realistiska för annars är det dödsdömt.
Peppe · 12 years ago
Fan, jag ska börja implementera ditt goda exempel. Tack!