Så jävla sorgligt att vara journalist
11 years ago
I morse när jag vaknade och yrvaket sträckte mig efter min telefon var den första nyheten som nådde mig att min före detta arbetsgivare KSF Media samarbetsförhandlar och ska göra sig av med 63 årsverken. Det är bara i Finland man byter ut uttrycket "ge sparken åt" mot "samarbetsförhandla".
Innan jag sade upp mig var jag själv med om några samarbetsförhandlingar. Oftast håller de på i några veckor då alla försöker ignorera faktumet att de kanske är arbetslösa inom en nära framtid. Folk reagerar olika, vissa blir passiva, andra aggressiva, det finns de som lägger in en extra växel och arbetar ännu hårdare än tidigare för att visa att de är viktiga för för arbetsgivaren (förgäves) och så finns det finns det de som tar varje tillfälle i akt att spekulera kring vem det är som kommer att att få gå. Andra säger upp sig.
Stämningen på redaktionen är med andra ord vidrig. Det handlar inte heller enbart om enskilda individers rädsla för att förlora sin arbetsplats, utan också om att journalistiken är en viktig del av en demokrati. Det måste finnas en oberoende institution som granskar den politiska och ekonomiska makten. Med allt färre journalister och allt mindre resurser är det allt svårare att göra granskande reportage, ifrågasätta politiker och syna företag.
På sociala medier läser jag regelbundet om folk som stolt förklarar att de sagt upp sin prenumeration eftersom de inte tycker att bland annat Hufvudstadsbladet är tillräckligt relevant. Att de får sina nyheter, gratis, på annat håll. Men vet ni vad, det finns ingenting som en gratis lunch. Betalar man inte med med rena pengar, betalar man med något annat.
Jag försöker inte påstå att allt som KSF Media (som alltså äger Hbl) producerar är så jävla bra, men det beror till stor del på redan nu alldeles för små resurser. Efter nästan tio år i huset vet jag att det finns otroligt bra och hängivna journalister där. Journalister som är överarbetade och får alldeles för lite betalt i proportion till sin kompetens och arbetsbörda.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här. Det är ju ingenting nytt. Kanske skriver jag det för att jag är så jäkla ledsen. För att jag känner sådan sorg för mina före detta kollegers skull. Det är så tragiskt på så många nivåer. Fy fan, alltså.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Fager Dam · 11 years ago
Hemska nyheter. Jag litar dessutom inte på KSF Medias ledning, är rädd att de gör helt fel saker vilket gör det ännu mer otäckt. Jag höll igår på med en webbvideo som skulle vara nyskapande och allt det där när nyheten liksom kreverade omkring mig på Yle. En medieforskare intervjuades för tv-nytt bakom ryggen på mig. Håh jag borde väl ha något vettigare att säga om allt detta men kan nu bara konstatera att det kändes otäckt, nervöst, svettigt att försöka göra nyskapande journalistik med den här nyheten helt bokstavligt bakom ryggen på mig.
Peppe Öhman · 11 years ago
Ja, det är så himla tragiskt. Jag fattar inte HUR de journalister som är kvar på Ksf ska kunna göra bra journalistisk. Tycker för övrigt att man borde satsa på gammaldags journalistisk men använda sig av nya metoder som just rörlig bild och ljud.
Emm · 11 years ago
Först vill jag börja med att beklaga den ovissa tid för dem som är berörda. Hoppas det går väl för dem som tvingas lämna! En gång var jag i en liknande situation där skaran av anställda krympte varannan månad. Det sköttes uruselt. Tyvärr påverkade det allt i min vardag (och helgerna med) under en för lång tid. Vinst- och tillväxtkrav och nedskärningar är en svår nöt att knäcka. Ny teknik och ökad individualism påverkar mer och snabbare än vad många av oss ser och kan tänka sig. Lite populism på det och så ser det ut att gå jävligt fel (läs Trump och andra inskränkta och odemokratiska politiker). Små och stora ämnen behöver pratas om också på släktmiddagen och över kyldisken i mataffären. Findus (ärter, bönor och annan fryst mat) släcker ned ett skånskt samhälle när de ska stänga (eller nu kanske sälja?) fabriken. Sydsvenska Dagbladet har varit en osäker arbetsgivare rätt länge har jag förstått men vi hoppas vara prenumeranter länge till. Jag tror jag förstår hur vad och vart jag betalar hänger ihop med vad jag får för det. En del av problemet verkar vara att det gäller att välja att välja. Bekvämare och enklare att låta bli?
Peppe Öhman · 11 years ago
Precis så är det. Man får det man betalar för. Synd bara att så många människor inte inser detta.
Johanna · 11 years ago
Delar din ledsenhet över detta. (För ett par år sedan jobbade 290 journalister på Göteborgs-Posten. Idag: 60).
Peppe Öhman · 11 years ago
Helt otroligt. Från 290 till 60. Så himla, himla ledsamt.
Hara · 11 years ago
Mycket ledsam nyhet :( Om dethär är en följd av "det inskränkta patriarkatets" syn på hur tidningsmedia skall skötas så vill jag protestera, grr.. I denna på många plan omvälvande tid som vi nu lever i behövs duktiga journalister mer än någonsin tidigare skulle jag vilja påstå. En omfattande vårdreform skall drivas igenom i Finland vilket öppnar för stora privata aktörer och komplicerade upphandlingsavtal. Här behövs bevakning på alla tänkbara plan. Vi behöver orädda journalister som klarar av att synliggöra det som sker bakom kulisserna.
Peppe Öhman · 11 years ago
Håller med om att den fria pressens jobb är oerhört viktigt i en demokrati (och vilket annat statsskick som helst).
Monica · 11 years ago
Jag är så himla trött på alla som riktigt tävlar om (känns det som) att på typ Facebook klaga på Hbl och berätta att de sagt upp eller ska säga upp sin prenumeration. Som om någonting skulle bli bättre av det. Och, usch ja, så väldigt sorgligt detta.
Peppe Öhman · 11 years ago
Jag blir också så jäkla sur. Att folk är stolta över att de inte längre prenumererar på en dagstidning. Sånt prepubertalt trots.