Först vill jag tacka er för kommentarerna på inlägget under. Det är mycket roligare att blogga då ni läser och kommenterar. En av de många bra sakerna med att bo i L.A. är att folk kommer och hälsar på och bor hemma hos oss. Det blir ett helt annat sätt att umgås då man på kvällen kan sitta och prata medan man smuttar på ett glas vin och kanske beställer hämtmat och på morgonen samlas vid frukostbordet. Inte bara en snabb drink, lunch eller kaffe. Man lär också känna varandra på ett helt annat sätt när sover under samma tak. Egentligen behöver man inte ens vänta på att vänner från andra sidan jordklotet ska svänga förbi. Igår bjöd Cissan oss på husesyn och övernattning. Mest satt vi bara och pratade, spelade ett evighetsspel av Uno, beställde pizza och pratade lite mer. Sen blev klockan midnatt och vi lade oss för att äta nybakade pannkakor (eller plättar som man säger på finlandssvenska) till frukost. Stundvis var det något kaotiskt kring bordet. Resten av förmiddagen hängde vi bara vid poolen och nu är vi hemma igen och jag måste skriva alla texter jag försummat att skriva medan jag bara roat och latat mig.    

Linn skrev ett inlägg om framgång och hur mycket det kostar i tid, ansträngning och uppoffringar att vara framgångsrik. Sedan följde hon upp det med en text om att riktig framgång är att vara fri. Här kommer mina fem cents på ämnet:

1. Framgång beror främst på perspektivet, varifrån man kollar. Det som klassas som framgång i Svenskfinland eller ens Finland har vanligtvis lite betydelse utanför landets gränser.
2. Gud så priviligerad jag är. Inte för att jag vuxit upp i en akademisk familj eller att vi någonsin haft mycket pengar eller att mina föräldrar haft kontakter till arbetslivet de kunnat hjälpa mig med. Men för att jag fått tillräckligt mycket vägkost för att kunna plugga och för att få ett så bra självförtroende att jag sökt och fått studieplatser, jobb, stipendier och utlandsvistelser. Och för att jag vågat gå vidare trots alla nej jag fått. Att min utbildning varit gratis och för att jag vuxit upp i Finland som verkligen erbjuder den amerikanska drömmen där (nästan) vem som helst kan bli vad som helst. Åtminstone jämfört med USA.
3. Att de riktigt framgångsrika människorna jag träffat i L.A. alla har en sak gemensamt: De är generösa, sociala och sjukt trevliga. Har ännu aldrig stött på missunnsamhet eller divalater.

Det är svårt att känna sig framgångsrik i L.A. ifall man inte råkar vara Jennifer Lawrence eller Leonardo DiCaprio. Men frihetskänslan kryssar jag för. Frihetskänslan då vi vi kör upp mot Malibu  (visserligen i vår gamla Nissan, men ändå) med Stilla havet på ena sidan och Santa Monica Mountains på den andra. Eller bara atmosfären i staden, att varje dag ha en känsla av att precis vad som helst kan hända (olyckligtvis inkluderar det jordbävning). Med tanke på diskussionen på Linns blogg började jag också fundera på om vi blandar ihop begreppen "framgångsrik" med "lyckad". Den lyckade normen är ju en ung, smal, vältränad person i ett heteroförhållande med 2-3 barn, eget hus, söderhavssemsetrar och gärna många följare på Instagram. Lika konstruerat och subjektivt är framgång. Det är egenskaper och variabler vi bara hittat på och kan således skapa helt enkla betydelser för dem. Framgång är att leva att liv där man är frisk och har tid att läsa böcker. Eller att ha en fast tjänst eller få ett barn eller bli kär eller komma ur ett dåligt förhållande eller att få en chefstjänst eller att säga upp sig eller att jobba med sitt drömjobb eller en massa andra subjektiva saker. Själv har jag ju lämnat en journalistkarriär i Finland och är kanske inte traditionellt yrkesmässigt framgångsrik, men jag får jobba med exakt det jag vill och bo med Magnus och Vidar på en av de bästa platserna jag vet på jorden, så helt uselt går det inte.  

Finns nån kvar här överhuvudtaget? Hoho..? Det har varit så tyst i kommentarsfältet. Eller kanske jag borde ta det som en ridlektion. Går det dåligt är det vanligtvis ryttarens fel, inte hästens. Och brist på kommentarer är i den här jämförelsen samma sak som halvbra bloggande. Skyller mig själv. Det som däremot bloggen verkligen förde med sig den här veckan var en ny kompis. Sanna som bloggar på Cinderalley och är utbildad journalist precis som jag svängde förbi L.A. och passade på att hälsa på mig. Mycket trevligt. [caption id="attachment_11415" align="alignleft" width="1024"] Processed with VSCO with g3 preset[/caption] Bloggen var verkligen gett mig så många bra saker. Bokkontrakt, jobb, föreläsningsuppdrag, massor av schampo (fast tiden då jag fick en massa grejer tog slut när vi flyttade till L.A.) och så många så fina människor. Personer jag aldrig skulle ha träffat om inte de och jag bloggat. Ja och så var det ju någon som nämnde hästar i början av det här inlägget. Kom precis hem från veckans andra ridlektion, ömma muskler och full an endorfiner. Herregud så hästar och ridning gör mig lycklig. Dessutom är min älsklingshäst Tony så himla gosig att man vill stå och klia honom bakom öronen i flera timmar. [caption id="attachment_11416" align="aligncenter" width="768"] Processed with VSCO with g3 preset[/caption]

I veckans Mellan raderna pratar vi om hur det är okej att läsa långsamt. Karin prisar Jonathan Franzens "Renhet" och jag börjar känna tristess inför avgiftningshemmet i "A million little pieces". Karin delar med sig ett bra knep i hur man moderniserar könsstereotyp barnlitteratur och jag spekulerar kring vad en kukvrå egentligen är.

Med rabattkoden "Mellanraderna" får ni 30% på "Tack för ditt förstånd – De bästa språkgrodorna samlade i en läcker bok" samt "Prinsessmålarboken" Sets.fi

Det här är ett samarbete mellan Zadaa, Suomen blogimedia och Livet & LA

Trots att jag sålde och gav bort massiva mängder kläder, skor och andra grejer när vi flyttade till L.A. sommaren 2013 ligger det fortfarande lådor fulla med mina tröjor, skor och ytterkläder hemma hos min mamma. Varje gång vi hälsar på är jag lite mindre sentimental och mer benägen att göra mig av med plaggen. Jag kommer ändå aldrig iväg på loppis. Allt jag sparat är i gott skick och det känns som om de förtjänar ett bättre öde än att ligga i en låda och vänta på bättre tider. Och att någon annan kunde använda dem istället för att köpa nytt.

 

På appen Zadaa kan man ladda upp sina kläder, skor, väskor och what not och sedan bara vänta på en köpare. Man skapar en profil med sin kläd- och skostorlek och sina favoritmärken, eller helt enkelt sin stil. På så sätt hittar man som köpare också själv lätt kläder som passar en. Alla pengatransaktionen sker över appen. Man registrerar sitt bank/kreditkort en gång och sen är det bara att shoppa. Köpare och säljare kan kommunicera via en privat chat. När kläderna rent fysiskt ska byta ägare kan säljaren antingen posta kläderna eller mötas på stan.

 

Eftersom jag befinner mig så långt borta ställde min syster Pyret upp, valde ut och fotade några av de plagg i lådan med sommargrejer. Jag är storlek s/m, är 172 cm lång, har storlek 40-41 i skor och 28/34 i jeans (fast just nu finns där nog inga byxor). Den här Swedish Hasbeens-skorna har jag till exempel använt en gång.

Jag kommer att donera alla pengar som kommer in på mina plagg till Rädda barnen. Målet är att vi bloggare på Suomen blogimedia tillsammans mer er ska skramla ihop sammanlagt 10 000 euro. Vill man donera en, fem eller tio euro av vinsten och kamma hem resten själv, går det också bra. Eller inte donera alls.

Med koden JÖ6870 får ni 5 euro rabatt på ert första köp.

Med det här vill jag också passa på att utmana min bloggkollega Helena som bloggar från Sydfrankrike.

I veckans podcast talar vi som sagt om kvinnor som blir mammor när de är 50 eller till och med 70 år gamla. Hela resonemanget får ni gärna lyssna på i podden, men kortfattat säger jag att vi kanske borde vidga vår uppfattning om hur en familj ser ut och acceptera att andra än barnets biologiska föräldrar kan vara närvarande i ett barns liv. Magnus menar att samhället ändå inte bara kan släppa alla gränser, utan att utveckling måste ske långsamt och med eftertanke. Jag säger kärnfamiljen ensamma i sitt hus eller lägenhet är en ganska ny uppfinning. Vad tycker ni, är Janet Jackson för gammal för att bli mor? Och om vi moraliserar, varför är det så lite snack om hur gamla pappor får vara?

Häromdagen gjorde jag en intervju med en amerikansk mamma som tydligt förklarade systemet med daycare, pre-school, kindergarten och elementary school för mig. Det finns kommunala dagisar (daycare och pre-school), men de är svåra att komma in i och ofta dyra. I vårt område kostar ett privat dagis mellan 12 000-20 000 om året. Eftersom det bor så mycket rika människor här har den kommunala skola (som är gratis) där Vidar går 10 poäng av 10, men vill man ändå sätta sina barn i privatskolor kostar det mellan 20 000 och 30 000 om året. Många föräldrar som jobbar heltid är tvungna att anställa en nanny eller en manny eftersom dagis ofta bara är halvtid och skolan slutar redan tjugo i ett. Lönenivåerna ligger ofta på en annan nivå än hemma i Helsingfors, men det är ändå hisnande summor som folk lägger ut på att ha barn i skola. Att det är så dyrt leder också till att många mammor blir hemmafruar eftersom a) ibland blir län plus dagvård plus nanny plus minus noll  b) det existerar knappt hemmapappor i det här patriarkala systemet. När jag tänker på detta kan jag inte annat än hylla den nordiska systemet som stöder familjer och inte skapar stora klasskillnader. Jag inser ju att det här välfärdssystemet som strävar efter jämlikhet håller på att nedmonteras i Finland, men jag hoppas att så många som möjligt opponerar sig.  

I veckans podd talar vi om emojis och kopplingen till kulturell appropriering, om den vita normen, om de viktigaste sociala medierna, om varför högutbildade tenderar att vara mer liberala, om hur gammal man får när man blir mamma och om socker.

Ibland får jag panik när jag tänker på hur osäkert allt är. Jag frilansar, Magnus frilansar och trots att det går bättre hela tiden är det ju inte precis en fast tjänst med semesterpenning, hälsovård och guldklocka efter trettio år av tjänst. Dessutom sa någon att det är praktiskt taget omöjligt att få en fast tjänst efter att man fyllt fyrtio. Det är snart helt kört för mig. I ärlighetens namn är ändå en fast tjänst, chef och nio till fem det sista jag skulle vilja ha just nu, men hur länge kan man egentligen ha det så här bra och bara njuta av livet? När kommer Luthers iskalla hand att nå min axel och låta mig betala för all livskvalitet? Det här tänker jag ibland (okej ofta) på. I ärlighetens namn jobbar jag inte mindre nu jämfört med när jag var anställd. Istället jobbar jag annorlunda. På konstigare tider och ibland extremt intensivt, andra gånger mer chillaxat. Jag känner ofta att jag måste tacka ja till alla uppdrag eftersom jag aldrig vet när nästa ska komma. Inte sällan har jag ekonomisk stress, men jag är ändå så jäkla lycklig varje dag. Som frilansare eller stringer eller skribent eller vad jag nu är jobbar man lite här och där. Imorse efter att Maggan tagit Vidar till skolan åkte vi ut till Echo Park där vi spelade in en grej för Hufvudstadsbladet. Sen kom vi hem, Magnus åkte för att boxas medan jag träffade Johis för en sen lunch i Malibu. Jag åt blomkålspizza och plötsligt tittade solen fram bakom june gloom-molnen. Vi blickade ut över surfare och pelikaner och pratade om för- och nackdelar med att omskära pojkar. När det var dags att åka hem igen var det så varmt och soligt att vi kunde susa fram längs med PCH med öppet tak på bilen. Jag spelade såklart Top Down. Och väl hemma klippte jag ihop veckans avsnitt av Vad är det som händer?! och skrev en grej om hemlösa i Los Angeles. Maggan hade också kommit hem och informerade mig om att han ska klippa två poddar. Kunde vara värre.

Tv är det nya film. Eller inte ens nya, sedan HBO började visa Sopranos har kvaliteten på tv-serier blivit så bra att de överträffar de flesta filmer. Plus för det kortare formatet och att man får en chans att lära känna rollfigurerna på djupet. Just nu kollar vi på Fear the walking dead, Game of Thrones, Veep (herregud så bra!) och Last Week Tonight. Ja och såklart The Good Wife som olyckligtvis slut förra veckan. Samtliga visas på söndag kväll och när vi tittat ikapp uppstår ett tomrum. Därför började vi på Sons of Anarchy för någon dag sedan. Minns att min kompis Cissan tjatade om hur sexig Jax var och när jag gick på USC besökte skaparen Kurt Sutter en filmkurs jag tog och berättade om hur han lajvade motorcykelknutte i några månader och verkligen bodde med ett gäng. Men eftersom jag tyckte att serien verkade så våldsam har jag undvikit att kolla på den. Tills i förrgår alltså. På två dagar har vi sett sju avsnitt. Jäklar vad bra. Senast jag bingekollade på en serie och var lika upphetsad över den var The Shield. Det mysigaste är att man under lediga helger kan samla ihop en massa kuddar och några filtar och sedan ligga på terrassen, äta körsbär och låta Netflix servera avsnitt efter avsnitt. *lever livet* Vilka är era bästa serier just nu?