Låg och väntade på att resten av familjen skulle vakna och snubblade över en text på KIT om vad föräldrar som haft småbarn i andra kulturer än Sverige upplevde som för- och nackdelarna. Alla var överens om att den svenska tryggheten var svåröverträffad, men att det också finns en likriktning och ängslighet som ibland kunde ta irriterande dimensioner. Är det verkligen så farligt om barnet är vaket efter halv åtta på kvällen, äter glass en tisdag eller babyn bärs omkring i en babybjörn? Jag måste erkänna att jag mös medan jag läste texten, som förälder gillar man ju att bli bekräftad. Magnus och jag har aldrig varit så noga med regler. Alltså nog regler kring att man ska säga tack, förlåt och alltid vara snäll mot andra människor och djur. Men vi har slarvat med mat- och sovtider. Jag ammande aldrig. Vi har släpat runt Babyvidar i ohygieniska flygplan och låtit honom tugga på smutsiga hotellnycklar (inte vår stoltaste stund som föräldrar när nån ur hotellpersonalen påpekade att det nog inte var så bra). Vi har aldrig begränsat skärmtid och under sin livstid har ungen antagligen somnat på hundra olika restauranger (en uppe i Eiffeltornet när han bara var några måander gammal) för att vi tycker det är mysigare att sitta uppe och prata än att gå hem och lägga barn. När jag läste KIT-texten kände jag en kombination av äcklig självgodhet och revolution. Kolla så frigjorda och världsvana vi är som föräldrar! Och det har ju gått bra, Vidar är en välartad person. Men det är antagligen lika mycket tur som skicklighet. Att gömma sig bakom dåligt föräldraskap genom att peka på valda delar ur andra kulturers barnuppfostran är inte speciellt snyggt. Och vi har säkert gjort oss skyldiga till det. Till vårt försvar försöker vi resonera själva först, sen fundera på allmänna rekommendationer och till slut fatta det beslut vi tycker verkar bäst. Inbillar mig att de allmänna rekommendationerna är till för att fånga upp så många som möjligt och liksom mer ge riktlinjer och just rekommendationer än absoluta sanningar. Speciellt med tanke på att dessa absoluta sanningar kring vad som är bäst för barnen tenderar förändras varje decennium. Annat jag funderat på: Herregud så mörk säsong fem av Sons of Anarchy är.

Jag vet att det kanske inte är världens intressantaste syssla att kolla på andra människors semesterbilder, MEN här kommer också ett tips: I juni kan Los Angeles som sagt vara en ganska tråkig och mulen stad. Eller åtminstone kusten. Då vill man kanske ha lite varma kvällar, riktigt varma dagar som man kan svalka ner med regelbundna pooldopp. Här kommer Palm Springs in i bilden. Ungefär två timmar öster om Los Angeles ligger den här drömstaden mitt ute i öknen. Eftersom många tycker att det är alldeles för varmt i Palm Springs mellan maj och oktober är det lågsäsong och håller man sina ögon öppna och sinnen på helspänn kan man fynda riktigt bra hotell för motellpris. En av våra favoriter är Parker Palm Springs. Ett hotell vi vanligtvis inte skulle ha rår att bo på, men som under sommarmånaderna bjuder på ett rum för en bråkdel av sina vanliga priser. Dessutom har de fruktansvärt snygg inredning och lite finsk design här och där.   Den här gången tog vi lyxlivet ett steg längre och hyrde en liten cabaña där vi satt och kände oss viktiga mellan doppen i poolen. Jag tog med en överraskningsbok som visade sig vara en thriller som utspelade sig i en postapokalyptisk zombieverklighet – The Girl With All the Gifts. Ska tala om den i fredagens Mellan raderna. Mycket medryckande historia. Vidar tillbringade ungefär nio timmar i poolen med avbrott enbart för att slänga i sig lite frukt och pizza. Med tanke på att solen gassade och det var kring 35 grader varmt är det ett mirakel att han inte brände sig.  

Juni är kanske den sämsta månaden i Santa Monica, då är det mulet och disigt varje förmiddag, June Gloom kallar infödingarna det, plus att turisterna börjar strömma in. Vi började dagen med att sova länge (alltså till åtta), äta frukost och sedan lämna June Gloom och Memorial day-turisterna bakom oss för att susa mot Palm Springs. Två och en halv timme senare såg det ut så här. Sval pool, palmer, varm luft, bergskedja i horisonten kompisar och Parker Palm Springs. Vidar dög ner i poolen och vägrade stiga upp förrän det var dags att äta middag. Det ska vi göra nu, jag återkommer imorgon.

När jag var liten var jag rädd för monster under sängen, senare clowner i kloaken och nu är det mest män våld som utgör det största hotet. Det sista är antagligen den mest rationella av alla rädslor. Å andra sidan är att vara rädd sällan rationellt. Folk är rädda för flyktingbarn, väljer heller att bo granne med MC-klubbar än med invandrare, de är rädda för veganer, för muslimer, för feminister, för tiggare, för ryssen och för naturen. I dag skriver journalisten och krönikören Kristina Weigl att hon känner sig otrygg för att den nyblivna svenska vice stadsministerns Isabella Löwins är okammad och osminkad. "Jag såg häromdagen Lövin tv-intervjuas från Istanbul men uppfattade just inte vad hon sa om FN:s humanitära toppmöte utan försvann i tankar på testarna i pannan, om de är frisyr eller lösslitna ur hårklämman hon brukar ha och när klippte hon sig senast, haft för mycket att göra..? Något som liknade förtvivlan lyste ur hennes blanka ansikte, medan öronsnäckan gled ner gång på gång. Varför slet inte någon fram en hårborste åt ministern före sändning? Och ett läppstift och ett bra mineral­puder." Det här är ett perfekt exempel på samhällets olika förväntningar på kvinnor och män. Kvinnor ska vara extremt kompetenta OCH snygga, sminkade, friserade och välekiperade, medan män kan glida under radarn och fokusera på sina jobb. Ingen ber en man dra fram mineralpudret. Välkomna till världens mest jämställda plats.

Det som står i bloggar är vanligtvis sant, men det är såklart bara en del av verkligheten. Jag trodde att alla var på det klara med detta, men så läste jag kommentarerna under Cissans senaste inlägg där folk påstår att hon lever i en svensk bubbla och inte förstår sig på USA. Och att det är rent av rasistiskt av henne att generalisera och till exempel säga att amerikanska tårtor vanligtvis är snygga utanpå, men alldeles för söta inuti och att nordbor oftare promenerar, medan amerikaner åker bil. Varje träff eller relation dokumenteras inte på bloggen. Alla vill inte förekomma där och som Cissan säger är ens svenska (och finska) vänner mer bekanta med att man bloggar än ens amerikanska vänner. Därför fastnar de nordiska vännerna oftare på bild. Att det finns läsare som har svårt att förstå att man ibland raljerar och skojar på bloggen och därav skriver generaliseringar är givetvis synd. Men det går liksom inte att vinna, skriver man om hur underbart livet är i L.A. blir man anklagad för att vara en bortskämd snobb och hyllar man fosterlandet för mycket förstår man inte sig på USA. Detta händer aldrig mig här på bloggen, men missförstånden och anklagelserna brukar hagla i facebook-kommenterarna under min Hbl-blogg. Jag antar att det är skuggsidan med allt annat fantastiskt som kommer med bloggen. Och ärligt talat behöver man inte bry sig så mycket. På tal om bloggar skrev Camilla Läckberg om vilka otroliga förfrågningar folk kontaktar henne med. Förutom att hennes läsare vill att hon ska läsa och kommentera deras bokmanus (fattar de inte hur länge det tar), svänga förbi på en fika och skriva deras skolarbeten, finns det människor som kontaktar henne för att de vill ha pengar eller ett helt hus. Ja, ja men det jag egentligen ville prata om är hur otroligt bra min ridlektion gick i dag. Tony the Tiger och jag bara flöt fram. Jag behövde bara tänka fram hjälper och kommandon, det var som om vi hade direkt koppling mellan våra hjärnor. Efteråt gav jag honom en dusch och åkte hem. Och jag skriver bara det här för att Magnus inte orkar lyssna på mitt tjat om vilken fantastisk ridlektion jag hade.

Förutom böcker och läsning blir det en del snack om Pontus Gårdinger.  Vad är en "second glance kind of beauty"? Jag pratar om ångesten kring min nya bok, och vi ger boktips till nykläckta studenter, pratar om kandidaterna till Årets bok och vikten av en ordentlig vedstapel.

Hur jobbar man som frilans i Los Angeles då? Jag har ingen aning, men så här gör just jag: Ungefär fem dagar i veckan har jag antingen en intervju att göra, ett filmklipp att spela in och klippa, en konsultgrej att förbereda, ett blogginlägg att skriva (förutom här finns jag ju på Bokhora och Hbl) eller en podd att prata mig igenom. Ibland blir det sju dagar av sju, men det är också okej för jag gillar att jobba lite här och där. I går åkte till exempel Maggan och jag in till West Hollywood för att intervjua komikern Ismo Leikola som förra året  vann pris som världens roligaste man. Jag skrev en grej för Hufvudstadsbladet och Magnus bandade in en intervju för Sverige radio. Efteråt smällde vi på med ett filmklipp där Leikola berättar hur han hanterar nervositet. I morse åkte Maggan och jag in till Venice för att planera och prata om olika jobb vi gör. Vilken tur (eller skicklighet) att vi jobbar med så liknande saker att vi kan hjälpa varandra och göra projekt tillsammans. Senare spelade Karin och jag in avsnitt 32 av Mellan raderna, som kommer upp imorgon. Jag hyllade bland annat Lena Ackebos "Världens vackraste man" och tipsade om böcker att ge i examensgåva. Vi var tvungna att spela om så gott som hela avsnittet på grund av tekniska problem, men ibland blir det bättre då man får formulera sig en andra gång. Tycker dock att vi pratade för lite om Pontus Gårdinger i den här andra inspelningen. Imorgon ska jag klippa ihop filmsnutten vi gjorde igår, skriva ut intervjun med Leikola och förbereda en intervju för nästa vecka och nu ska jag tvinga mig själv att redigera det sista i Livet & patriarkatet som faktiskt nästan är klar nu. En sista diskussion med min förläggare, korrläsning och ombrytning. Mycket ångestfyllt att lämna ifrån sig en bok. Den där ambivalensen mellan att längta efter att bli utgiven och ha en fruktansvärd ångest inför det fascinerar mig. Ser inte speciellt mycket fram emot recensioner, men längtar efter att få sitta och prata om den i olika sammanhang.

Alla relationer har ju sina oskrivna regler och ju längre man är tillsammans (Magnus och jag är inne på SJUNDE året nu), desto mer inrutade och just outtalade blir de. Här är några:

1. Den som lagar middag städar också undan. Detta kan för det otränade ögat låta orättvist, men om den ena personen är en person som plockar och diskar undan medan hen lagar middagen och den andra använder samtliga kärl, kryddor och spatlar i köket och dessutom sprejar ner rummet med tomatsås är vårt system skäligt.
2. Den ena (tvätt-anala) tvättar och den andra hänger upp tvätten.
3. När man kollar på en tv-serie tillsammans måste båda vara vakna och vid medvetande när episoden börjar. Somnar man under seriens gång får den andra visserligen kolla vidare, men måste briefa den sovande efteråt.
4. Den ena lämnar på skolan och den andra hämtar (fast på sistone har Maggie skött båda).
5. Man måste väcka varandra snällt och ömsint.
6. Skölja ur kaffemuggen innan man lägger den i diskmaskinen.
7. Jag bokar resor, Magnus har koll på allt som händer på skolan

Ofta är det småsaker som verkligen kan göra stora lyft. Jag är med i en hemlig facebook-grupp (tänker ibland på alla hemliga elitgrupper som lever och berättar hemlisar på FB). Där skrev någon att hennes bästa livskvalitetshöjare var att alltid duscha kallt. Tänker på det varje gång jag duschar. Här kommer mina bästa tips:

1. en sovmask som låter mig sova trots att solen börjar gassa in i rummet klockan fem på morgonen.
2. öronproppar som stänger ute bland annat sexåringen tandgnisslande.
3. ett nytt telefonskal som a) är snyggt b) verkligen skyddar telefonen.

Kan jag få era bästa lifehacks? Fylla kaffekokaren redan kvällen innan? Dricka två glas vatten och äta en macka när man kommer hem på fyllan? Aldrig avsluta en dålig bok? Ha alla räkningar på autogiro?

I veckans podd talar vi om abort och om att vara för fri abort, men bara om friheten uppfyller vissa kriterier. Vi diskuterar också fenomenet unga kvinnor som inte stöder Hillary Clinton, handlar det om att de ännu inte slagit huvudet i glastaket eller har könet någon betydelse? Och om det rasistiska namnet (eller?) på fotbollslaget Redskins. Magnus förklarar varför det är bättre för amerikanska barn att födas på hösten och jag hyllar curlingföräldrarna. Bästa podden på länge, om man får säga det själv.