På inlägget om Tao & friends fick jag en sån här kommentar.  "Öhhh, könsneutralt?? Varför är det så superviktigt? Kommer inte äkta jämlikhet av att man godkänner och tar till sig skillnaderna mellan kvinnor och män och med dessa fakta i hand jobbar fram till det som önskas? Jag kanske missförstod kommentaren och i så fall får ni hjälpa mig att förklara den. Jag skrev ungefär att jag tycker det är skönt med barnklädesmärken som inte delar in barnkläder i rosa och blått. Kunde tillägga att "killkläderna" oftare är luftiga i färger och material som tål mer fysisk aktivitet, medan "tjejkläderna" är tightare om mer ömtåliga för lek. Det jag fattar minst av allt är på vilket sätt (påstådda) skillnader mellan kvinnor och män sitter i kläderna? Jämställdhet handlar om att inte tvinga folk in i konstruerade könsroller.

I söndags tog vi tunnelbanan till Medborgarplatsen och promenerade därifrån ner till Vikingterminalen. Det var nämligen dags för sommarens andra Helsingforsbesök. Jag hade hoppats på att Maggie skulle ha några lediga dagar, men han var tvungen att jobba och istället blev det Diana, Vidde och jag som åkte. Maggan följde oss ändå, som en sann gentleman, till färjan. Syns det att jag är gravid? SKOJA! Det första vi gjorde efter att ha slängt in våra grejer i hytten (förresten var den hur fräsch som helst, Viking Line har verkligen snyggat och renoverat upp sina båtar). Var att gå ut på däcket och likt inledningen till The Love Boat ställa oss vid relingen och vinka av folk i hamnen. Och mitt under middagen (räkor och havskräfta) tappade Vidde plötsligt framtanden som varit lös sedan Los Angeles! Köket var snällt och gav oss en påse att förvara den i tills tandfen (hade aldrig en sån som liten, men tydligen kutym hemma i USA) kunde ta hand om den vid ett bra tillfälle. På det stora hela tycker jag att det är lite sketchy att spara på sina gamla tänder, men men det kanske bara är jag som inte fattar grejen med att spara på saker som tillhört kroppen. När vi väl anlände regnade det och var tretton grader i Helsingfors. Om vi säger så här: Jag är inte arg, jag är besviken.

Jag blir galen på att alla klädbutiker för barn i USA är strikt uppdelade i rosa och ljusblått. Tycker att det på stora hela är svårt att hitta snygga kläder för Vidar där. Därför går jag loss som en galning när vi landar i Sverige. Dessutom fick jag ett superfint paket från Tao & Friends som grundats av Mimmi Musiala och Selina Pattyranie. Superfina och ekologiska kläder och för varje plagg donerar de dessutom en euro till välgörenhet. De gör också fina (och könsneutrala) babykläder som jag ska visa närmare lite senare. Kanske till och med på en baby.

Veckans Mellan raderna handlar om ifall Mumin egentligen är skräcklitteratur, skillnaden mellan deckare och thrillers, Washingtondekretet, att Jihde stalkar Jens Lapidus, om "Min fantastiska väninna" verkligen är SÅ bra och om ex pojkvänner. Vilka av er prenumererar? Och lyssnar ni alls på poddar, vilka i så fall? Ni som inte gör det, ge Mellan raderna en chans. Lovar att det ger en läslust och kanske ett litet skratt då och då.

På Bråvalla festival blir en ung kvinna våldtagen i publikhavet medan Zara Larsson spelar. Larsson skriver tweeten: "Fy fan för er killar som får tjejer att känna sig osäkra när de går på festival. Jag hatar killar. Hatar hatar hatar." Vad händer? Jo, män blir rasande. Inte för att en kvinna blivit våldtagen, men för att Zara Larsson skriver att hon är upprörd för att kvinnor på festivaler, på fester, på väg hem från krogen, hemma hos bekanta och tusen andra ställen måste vara rädda för att bli våldtagna. Gång på gång visar statistiken att den här rädslan inte är paranoia, utan helt rationell. Följande dag på Bråvalla får polisen tre våldtäktsanmälningar till. Då ska vi komma ihåg att de allra flesta våldtäkterna aldrig ens anmäls. Fattar ni hur kvinnors liv begränsas av rädslan för att bli våldtagen? Hur vidrigt det är att vara rädd. Hur ett liv kan förstöras av en våldtäkt. Killar, era liv förstörs inte av att ni är män och att det finns andra män som våldtar. Era liv begränsas inte av att en nittonårig artist skriver en tweet om hur hon hatar killar. Alla män är kanske inte våldtäktsmän, men de allra allra flesta som våldtar är män och för oss andra är det omöjligt att avgöra vilken sorts män ni är. Fråga er själva: Är ni den sortens män som blir så rasande över att påståendet att för en kvinna är alla män potentiella våldtäktsmän, att ni skriver ut hat och hot på sociala medier? Är ni den sortens män som tycker att det är värre att bli anklagad för att tillhöra en grupp som våldtar än att verkligen bli våldtagen? Är ni den sortens män som struntar i hur rädslan för att bli våldtagen kontrollerar kvinnors liv? Är ni den sortens män då det alltid är viktigast av allt att poängtera hur goda ni är? Viktigare än att stå upp mot sexism och våld? Om alla ni som nu hatar Zara Larsson och andra kvinnor på Twitter istället riktade er energi mot att jobba för kvinnors rättighet att känna sig trygga. Som sade till på Twitter när äggprofiler kallade nittonåringar hora och hotade henne. Som opponerade er mot sexistiska kommentarer och skämt i killgänget. Tänk vad mycket gott den energin kunde göra. Sluta skrika "inte alla män" och gör någonting konstruktivt istället.  

Ber om ursäkt för kvällstidningsrubriken men för en bärälskare som undertecknad kom det som en chock att man måste skölja av också de inhemska ekologiska bären. Svärmor Diana som jobbar på sjukhus informerade oss om att alla bärplockare kanske inte alltid är supernoga med att tvätta händerna efter att de varit på toaletten och därför kan det ligga en salmonellarisk i bärasken. Bajspartiklar på frukostyoghurten kändes inte alls lockande så jag sköljer av hallonen, blåbären och jordgubbarna nuförtiden. Bara en heads up.

Eftersom Maggan tillbringar dagarna på TV4 och Diana på Karolinska är det bara Vidar och jag under kontorstid. Vi passar på att utforska Stockholms barnvänliga höjdpunkter och i onsdags var det dags för Kulturhusets Rum för barn. Tack Agnetha för tipset! Det öppnar klockan elva (kommer man till exempel halv elva får man hänga på låset en god stund) och är helt gratis och med otroligt trevlig personal som gärna hjälper med läs- och speltips och pyssel. Vi spelade pingvinspel, läste böcker och tillbringade över två timmar på det här magiska stället. Har ej stött på motsvarande i L.A. Det var dessutom mer eller mindre folktomt så vi fick ha stället helt för oss själva. Talar förresten om Washingtondekretet i dagens avsnitt av Mellan raderna. Det dyker upp senare i dag. Tror att det blev ett riktigt bra avsnitt. När vi var klara gick vi upp på takterrassen och spanade in den otroligt fina utsikten. Också det ett tips för folk som ska luncha/dricka drinkar i city. Nu är jag kanske sist på bollen att upptäcka denna pärla, men om det finns någon som ännu inte känner till detta vill jag att ni ser det som ett tips.

Häromdagen fick jag en bild av min förläggare. Livet & Patriarkatet har kommit från tryckeriet. Otroligt roligt och nästan lika läskigt. När boken är tryckt går det liksom inte att skriva om eller stryka valda partier. Då bara finns de där. Jag skulle aldrig komma på tanken att själv läsa boken. Eller tidigast om ett år eller två. När finns det tillräckligt mycket distans mellan mig när jag skrev den och lite äldre och mognare Peppe. Förstår ni vad jag menar? Känner lika gentemot det mesta jag publicerar, när det väl är tryckt kan jag inte se på det på en tid. I alla fall, här kan man få tag på boken: På Schildts & Söderströms. Med det superhemliga lösenordet: Feminist får du 30 procent rabatt. På Adlibris På Akademiska bokhandeln till stamkundspris. Och på Gros bokhandel i Vasa. Säkert fler bokhandlar, men dessa vet jag om.

 Det här inlägget är ett samarbete med Ånni, Suomen Blogimedia och Livet & L.A.

 

Alkohol har alltid funnits i mitt liv. Inte på det där dramatiska sättet som Åsa Lindeborg och Susanna Alakoski skriver om, utan som att mina föräldrar ofta bjöd hem folk på middag och ordnade stora fester där alkoholen om inte flödade, så serverades i generösa mängder. Redan som liten lärde jag mig att alkohol var något positivt och roligt. Ingen talade någonsin om att alkoholen kunde leda till problem. Att folk inte alltid bara blev glada när de blev fulla. Det var aldrig snack om våld, beroende och kraschade relationer med alkoholen som deltagande faktor. Aldrig om hur drunkningsolyckor, rattfylleri och ångest också ofta är kopplade till spriten.

Som tidig tonåring drack jag min första fylla, det var midsommar och ingen hade förklarat att jag skulle må så illa dagen efter. Jag spydde hela den midsommardagen. Men jag fortsatte dricka, festade och shottade och dansade (full) natten igenom. Jag tackade sällan nej till en bra utegång. Jag vet inte om det handlade om just alkoholen, men under mitt extremt dekadenta utbytesår i Holland fick jag till och med en njursten.

Nånstans efter tjugofem började jag tycka lite sämre om alkoholen. Jag gillade inte hur jag blev när jag drack och hur andra blev. När jag trappade ner insåg jag att det i Finland är mer okej att vara aspackad än att vara nykter på en fest. Det finns bara tre orsaker till att tacka nej till alkohol i mitt hemland:

1. Du ska köra bil hem.
2. Du är gravid.
3. Du har druckit så mycket under julhelgen att du bestämt dig för att hålla en alkoholfri januarimånad.

I Los Angeles, där jag bor nu, ser man ytterst sällan fulla människor. Alltså, folk dricker drinkar, vin och öl, men det är sällan man ser fyllon ute på gatorna. Jag tänker ofta på hur rädd min son är för fulla människor. Både fyllbultar på gatan, men också bekanta. Människor som han känner, men vars personlighet justerats lite efter en våt kväll.

Jag dricker fortfarande alkohol. Få saker smakar så gott som den där första klunken bastuöl, ett mustigt glas rödvin till pastan eller ett svalt och bubbligt glas champagne. Men jag vill bara inte längre vara full. Jag vet, jag är en jäkla tråkmåns. En partypooper som förstör den goda stämningen för de andra då jag tackar nej till hotshotsen. Ett präktig jävel. Men det är för att jag inte vill. Jag gillar inte fyllan. Jag vill inte att Vidar ska se mig full.

 

Där jag växte upp talade vi inte hemma om spriten och i skolan varnades vi bara för droger. Ofta alldeles för sent. I högstadiet då det redan fanns en nyfikenhet att testa. Ånni, som jag samarbetar med, jobbar för att hjälpa och utbilda skolpersonal och föräldrar att prata om alkohol med barnen redan då de är små. Det handlar också om att lära barnen om att man får fråga om och prata om. Ofta börjar vi prata alldeles alldeles för sent om spriten, många barn behöver diskussionen redan i lågstadiet och tidigare. Inte sällan tycker också föräldrarna att det är skolans ansvar och vice versa. Ånni samarbetar med skolor och ordnar informationskvällar för föräldrar. Här inkluderas också olika kulturer och redskap att samtala om alkohol. På deras webbsajt finns konkret information om HUR man ska prata om alkohol med sina ungar.

Hur pratar ni om alkohol med barn? Och tycker ni att tonåringar ska få smaka på alkohol i "kontrollerade sammanhang"? Och dricker ni framför era ungar?

Efter att vi började göra Mellan raderna har jag speedat upp min läsning. Att inte ha läst en bok när det är dags för inspelning är som att komma till skolan utan att ha gjort läxorna. Att jag läser mer betyder givetvis inte att jag helt skippat tv-serierna. Jag är väl bara människa! Men jag läser mer och kollar lite mindre än förut. Och vet ni, jag mår så innerligt bra av att läsa. Ursäkta präktigheten, men det finns något aktiv i att läsa och passivt med att kolla på serier. Lite som att träna hjärnan och slappa hjärnan. Båda behövs, men det är skönt att ha kommit igång med träningen igen. På sistone har jag läst "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske", "Kvinnan som matade hundarna", "Min fantastiska väninna" (okej, är halvvägs) och "Washingtondekretet". Senast jag läste en bok så tjock måste ha varit Stephen Kings tidiga produktion. Känner mig kanske inte smartare, men liksom lugnare. Och så gillar jag att Vidar ser mig läsa fysiska böcker. Jaja, det var dagens kolla hur DUKTIG jag är. Vad läser ni?