På tal om det förra inlägget om att dra gravidkortet kände jag mig fortsättningsvis ganska trött imorse trots att jag sovit en lång och skön natt (med ett litet avbrott då Maggan stökade iväg till till Nyhetsmorgon nånstans efter klockan tre). Åt frulle med Vidde och gick till Tessinparken. Kände mig lite kallsvettig, men utgick från att det berodde på åska i luften. Vi hängde en stund i parken. Kallsvetten lackade. Sen blev allt svart framför mina ögon och jag hann precis sikta på en parkbänk innan jag svimmade. Piggnade till lite och gjorde det som varje modern människa gör när hen känner sig sjuk: Googlade allt mellan havandeskapsförgiftning, cancer och AIDS. Sedan förflyttade Vidar och jag mig tillbaka till Valhallavägen genom att pricka in närmaste parkbänk, sätta oss ner med huvudet mellan knäna (jag), vänta i några minuter och fortsätta till följande och så vidare. Tyckte enormt synd om mig själv. Vi kom hem till slut och det gjorde Magnus också. När jag berättade om incidenten i parken och att jag tydligen snart skulle dö suckade han och påminde mig om att jag ju har dåliga järnvärden också utan graviditet. Tydligen är det vanligt om man är kvinna, vegetarian och ja dessutom pregnant. Där ser man. Nu ska jag börja knapra järntabletter och dricka blod.

Ibland sneglar folk på min mage och frågar artigt om jag vill sätta mig ner och vila lite. Jag blir alltid (helt omotiverat) provocerad och fräser att graviditet inte är en sjukdom. Jag kan klättra, hoppa, springa och bära tunga väskor. Jag klarar mig bra, tack så mycket. Jag var likadan fram tills dagen Vidar föddes för sex år sedan. Ingen fuzz kring mig, jag är visserligen pregnant, men inte döende, påpekade jag för alla som orkade lyssna. Just i dag är jag vansinnigt trött. Skyller på alldeles för lite sömn och presidentschema i Finland. Vill bara lägga mig ner och vila lite. Inte sköta en massa praktiska saker. Nån annan får gärna handla, laga mat, gå till posten och styra upp allt annat som ska styras upp medan jag ligger i badet och läser. Det slog mig att om Maggan var gravid skulle han antagligen dra gravidkortet stup i kvarten. "Sorry älskling, jag kan nog inte komma med på den där middagen/ta Vidar till parken/handla mat, är så gravid sörru". Så där som han blir när han är förkyld, ett ynkligt och hjälplöst kolli. Jag antar att det hos mig handlar om nåt slags underliggande protest mot den uråldriga uppfattningen att kvinnor är sköra och ömtåliga och inte kan ta hand om sig själva. Att jag är för stark för att kuvas av en släng graviditet. Det är ju en vansinnig protest eftersom det ÄR påfrestande för kroppen att bygga ihop ett barn. Det handlar inte om att vara stark eller tuff. Här finns ingenting att bevisa, ingen blir imponerad av att gravid kvinnan tackar nej till att ta det lugnt ibland. Från och med nu är därför mottot: Don't be a hero. Gravidkortet, jag välkomnar dig. Bild: Minna Lehtinen.

Vidde och jag mötte upp Diana i Åbo (förresten, vilken magiskt bra sommarstad det verkar vara. Massor av människor, god stämning och en å), lämnade Finland bakom oss och installerade oss på Viking Grace som skulle ta oss till Stockholm. Min pappa var snäll nog att skjutsa mig. Innan det hade jag under en kort stund fått det i ordentligt i nerverna på honom och tidigare samma helg min mamma. Ibland känns det som om jag drar fram de sämsta sidorna i mina föräldrar (eller så är det tvärtom. EJ omöjlig teori). Fördelen med att ta färjan från Åbo är att resan blir lite kortare och att skärgården är alldeles magisk. Visst är den fin också när man kommer in i Helsingfors, men inte tillnärmelsevis lika välförsedd. Om vi säger så. Nackdelen är väl att det ändå är ganska sällan man hänger i Åbo och att ens barn inte hinner leka så länge i bollhavet innan det blir läggdags. Den här söndag kvällen gled vi långsamt förbi Ruisrock som antagligen bjöd på helgens sista spelningar. Det var väldigt vackert i motljus och folkhav, men jag kände noll sug att trängas i publiken. Hej ålderdom! Vi åt räkor, beundrade den där skärgården och lade oss kring halv elva. Klockan halv sex knackade roomservicen på dörren och meddelade att vi anländer till Stockholm om en timme. Bra resa ändå.

Glömde ju alldeles lägga upp veckans podcast. Magnus, som ju klipper den, sa att den är vår bästa hittills. OCH då sände vi från skumma förhållanden med lånemikrofoner (alltid en stor källa till stress) och lånehem). Vi pratar om Curtis Sittenfelds "Presidentens hustru" som jag plöjt igenom de senaste dagarna. Väldigt, väldigt bra. Och så berättar Jihde om Ferrantes "The story of a new name", plus att hon läst Livet & barnet som leder oss in i en diskussion om pojkvänner som slår, om att vara The Cool Girl och om att inte gilla söta likörer TROTS att man har en vagina.

I går fick jag veta att Akademibokhandeln tar in några hundra exemplar av Livet & patriarkatet. Jag blev fruktansvärt glad inte bara för att de tar in L&P, men också för att det är så extremt sällsynt att svenska bokaffärer tar in finlandssvenska böcker. I Finland finns boken på stamkundsrabatt på Akademiska bokhandeln (ej samma kedja) och med lösenordet "feminist" får man 30 procents rabatt i Schildts & Söderströms webbutik. Här kommer ett utdrag ut pojkflicka-kapitlet:

"Jag samlar på mig manliga attribut. Jag är den som vill dricka whiskey istället för Baileys på festerna, jag röker cigarr, hoppar ut från de högsta klipporna ner i havet på sommaren och tar initiativ till spännande äventyr. Det är inte så mycket av rent uttalat feministiska orsaker, det handlar mer om att jag omedvetet insett att manliga egenskaper värderas högre än kvinnliga. Och så tycker alla killar att det är sexigt med en kvinna som dricker whiskey, röker cigarr och vågar upp från de är klipporna ner i havet. Det skadar ju inte precis, tänker jag. Jag informerar också alla som orkar lyssna att jag varit en pojkflicka som liten. Underförstått: En flicka så cool att hon nästan var en pojke. En tuff person, tuffare än de andra tjejerna. En sån gör typiska pojkaktiviteter. Jag har nämligen i tidig ålder snappat upp att det finns grejer killar gör och andra som tjejer gör och att de som killar sysselsätter sig med har lite högre status. Det finns en orsak till att många kvinnor stolt berättar att de som små var pojkflickor, medan det nog aldrig hänt att en man skrutit med att han varit en flickpojke som liten. Traditionellt manliga egenskaper fortfarande värderas högre än kvinnliga. Det är därför det finns kvinnoprästmotståndare, som traditionellt kvinnliga branscher har en längre (sjukskötare) lön än traditionellt manliga (ingenjör), det är därför män får cred för många sexpartners, medan kvinnor med samma trackrecord kallas slampiga och därför det fortfarande finns så få flickpojkar och så många forna pojkflickor.

Eftersom det finns så få kvinnor i maktposition finns det också en uppfattning om att ”there can be only one” att det bara kan få finnas en kvinna bland killkompisarna, en kvinna i styrelsen, en kvinna på ölprovningen och så vidare. De andra kvinnorna  blir konkurrens som helst ska elimineras. Den här unika kvinnan som får leka med männen är ofta ”The Cool Girl” eller ”Den Sköna Tjejen”. Den speciella kvinnan som har fått ett VIP-pass till mansvärlden.

Gillian Flynn beskriver The Cool Girl i boken ”Gone Girl” enligt följande: ”Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, en tjej som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst av, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framför­allt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.” Det är inget fel på att vara the cool girl, men det är ett format som inte alltid är lika avslappnat befriande som det otränade ögat kanske tror. The cool girl spelar fortfarande enligt patriarkala spelregler. Hon behagar och är den manliga drömmen samtidigt som hon ofta ger avkall på sina egna känslor och behov. Eftersom vi lever i ett patriarkat blir kvinnor som är the cool girl belönade, medan den jobbiga , hon som pekar på orättvisor och inte accepterar förtryck, må vara subtilt, blir bestraffad.

Ett annat problem med att kalla flickor som leker stereotypa pojklekar för pojkflicka är att vi då samtidigt förstärker uppfattningen om att vissa lekar är pojklekar och andra flicklekar. På så sätt förminskar vi pojkarnas värld. Det är nämligen mycket mer accepterat för en flicka att klättra i träd än för en pojke att leka med dockor."

Bilderna har förresten extremt begåvade Minna tagit. Hon driver bland annat brunchbloggen Brunssikeijo.

Ibland brukar jag försöka förklara skillnaden mellan finlandssvensk kultur och finsk kultur för svenska kompisar. Eller kanske det snarare är Helsingforsfinlandssvensk kultur och finsk kultur? Äh, nu känner jag hur den papperstunna isen under mig knakar. Poängen är väl att den kuluren jag vuxit upp med skiljer sig lite från det jag uppfattar som den helfinska. Men det finns en sak som jag måste ge finnarna och det är bastu. Jag ÄLSKAR bastu! Jag är ingen bastusnobb, men om jag får välja väljer jag god vän (eller syster), vedeldad bastu, en öl (alkoholfri går bra), många dopp i havet och diskussioner som tar timmar. Exakt detta hände igår på min vän Frimans sommarstuga. Först runt tio på kvällen vandrade vi ner till strandbastun, kastade vatten på aggregatet och pratade, pratade, pratade. Magiskt. Sov som ett sömnigt djur efter det. Följande morgon fick jag skjuts till min mammas sommarstuga en mil från Frimans (vet att det är exakt tio kilometer eftersom jag sprang distansen för ett par år sedan). Återförenades med min son, köpte glass, tog en tupplur och plockade smultron. Nu snyltar jag på syrrans mobilnät. Svarar på kommentarer och sånt när jag har ett mer stabilt internet. Ajöken.

Jag tar ut allt jag kan av Helsingfors och hann med både morgonkaffe, eftermiddagsglass och middag bara några meter från Östersjön. Började med att träffa min kompis Niklas som jag i tidernas begynnelse jobbade med på Riksdagen. Vi brukade bland annat tjuvåka paternosterhissar. Bra arbetslats och människa.   Sen sprang jag på stan och uträttade olika ärenden som inte alls är spännande för er att höra om, tog en glass med en kompis, tog en tupplur på soffan i mitt temporära hem och träffade sedan Sonja som bokat bord på Lonna utanför Sveaborg. För att komma ut till restaurangen som alltså ligger på en ö är man tvungen, eller snarare FÅR man, ta en båt. Mysigt ända tills det blev svinkallt. Hade glömt bort hur snabbt vädret kan växla i Helsingfors. Vi åt middag, talade om allt och tog båten tillbaka kring tio. Sedan cyklade vi tillbaka genom Brunnsparken (jag försökte filma en supersnygg timelaps, men pga inte så smart glömde jag att trycka på kameran), Sonja tog ut taxen Elsa och följde mig sedan hem till Jungfrustigen. Perfekt dag. Senare i dag lämnar jag staden och internet så vi får se hur det blir med bloggandet. Ska göra mitt bästa.

I måndags svängde jag förbi Akademen och vad låg inte där och gosade mellan två andra böcker om inte mitt nyskriva epos Livet & Patriarkatet. Det kändes extremt pinsamt att stå och ta bilder av sin egen nuna på ett bokomslag så jag drog blixtsnabbt fram min telefon och tog några snabba diskreta bilder. Att ge ut böcker är alltid väldigt ångestfullt för mig. Jag vill att alla köper böckerna, men folk behöver inte nödvändigtvis läsa dem. Vare sig det är skönlitteratur eller mer biografiska och faktabaserade som Livet & barnet och Livet och patriarkatet känns det extremt privat med att andra människor ska läsa. Men nu ligger den där ute och det är ju ganska coolt ändå.

Åt middag på Piece & Love på Nylandsgatan. Det slog mig nu att jag intagit samtliga måltider på just Nylandsgatan: igår middag på Bar No 9, i dag lunch på Trocadero och senare middag på Piece & Love. Samtliga superbra och värda ert besök. Tog ingen bild, MEN tog en bild på dessa utsökta röror som Maggan och jag svängde ihop i lördags. Grön- och röd pesto samt hummus. Avnjutes med gott bröd, fast får ej lämnas ensamma ute på balkongen för då kommer det en GIGANTISK urban mås och vill äta upp det. För övrigt har jag sprungit runt stan på möten och träffar som om jag var en viktig person. Är inte det. Är däremot mycket trött.  

Vem är jag egentligen som inte ens lägger ut podden? Magnus och jag pratar om självkörande bilar och moral, om hur folk blir som zombier och movement is life (här citerar Maggan Brad Pitt i World War Z) och om män som inte bryr sig nämnvärt om att en kvinna (eller fem) blir våldtagen, men vars hjärna exploderar av raseri om han klumpas ihop med gruppen "män". On a different note, som vi säger i L.A., vill jag VARMT rekommendera den nya HBO-serien The Night of har visserligen bara sett ett avsnitt, men fasiken så BRA.