Protected: hur mina små problem sätts i perspektiv

Efter att Maggan lämnat av Vidar på skolan åkte vi ut till Malibu Farm Café för att jobba en stund. Det är magiskt så mycket man får gjort utan en internetkoppling. Jag planerade att fylla i en stipendieansökan, svara på en cool intervju, läsa en svinbra bok och skriva en text om skogsbränderna i Kalifornien. När vi parkerat och jag steg ur bilen tappade jag min telefon i marken och har nu en krossad skärm, beställde en yoghurt med granola och fick ett fläskigt hårstrå som bonus (personalen ryckte bara på axlarna) och plötsligt kändes hela stället turistigt och otrevligt. Vältrade mig en stund i min misär (se bilder) tills jag fick ett så sorgligt meddelande av en god vän att mina egna pyttesmå problem krympte och försvann av ren skam. Hur ska man vara en så god vän som möjligt till någon som sörjer?