Förra veckan skakade en massa mindre små jordbävningar om Salton sea som ligger söder om Joshua Tree, ett par hundra kilometer öster om oss. I somras pratade vi om att åka och campa i det området, men det var så himla varmt då och nu är jag så himla gravid. Äh ni fattar, tillbaka till jordbävningarna. Så många små kan väcka den riktigt stora jordisen, San Andreas-förkastningen på ca 1300 km där två kontinentalplattor möts, den som kommer att svepa med sig halva stan. I en vecka var det extra hög beredskap, men från och med i dag är det lugnt igen. Den stora vaknade inte –den här gången. En sak är ändå säker, det stora skalvet kommer att komma. En jordbävningsexpert beskrev förkastninge som gravid i tioande månaden. Att det fanns en högre risk fick folk att tänka igenom sina jordbävningsstrategier, fylla på jordbävningsväskan, konserverna, vattendunkarna och i Vidars skola ordnas det jordbävningsövningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta. Ska man gå omkring och vara smårädd? Eller ignorera jordisen? Eller förbereda sig på det värsta? Och kan man kombinera en förlossningsväska med en jordbävningsväska? Annat som hänt är att Gunilla från Hollywoodfruar försöker få tag på Magnus. Det känns nästan lika oroväckande.

Det är inte ofta jag kan göra Magnus generad, men jag njuter storligen av de få gånger jag lyckas. I går på väg hem från en dag på LA Zoo och middag hos Cissan frågade Vidar om vi kunde sänka musiken i bilen eftersom han hade en fråga. Nämligen: "Gjorde ni två mig?". Magnus, som inte tycker om att prata om hur barn blir gjorda, stelnade till. Jag märkte att han var på väg att dra historien om hur vi köpte Vidar i en barnaffär. Det ÄR en gullig historia, men om man börjar tänka vidare på barn som blir köpta i verkligheten så är det också en vidrig sak att säga. Därför drog jag igång berättelsen om hur mamman sätter sig på pappan, snoppen och snippan, frön som träffar ägg. Njöt extra mycket av att Magnus tyckte det var obeskrivligt pinsamt. Ironiskt nog hade han två minuter tidigare sjungit med i nån sexistisk raplåt som var mycket mer sexuell än min lilla historia om hur barn blir till. Nu satt han sammanbiten och stirrade rakt fram. Önskade att diskussionen skulle vara över. Följande morgon vid frukostbordet berättade Vidar att han drömt om att han fått barn, en liten mini-Vidar. "Det gjorde inte så farligt ont".

Jag fick en läsarfråga som handlade om vad ens föräldrar jobbar/jobbade med och vad man själv gör. Är det ett stereotypt kvinno/mansjobb eller kanske ett helt neutralt ett? Jag tycker inte att man kan lägga för mycket ansvar på den enskilda individen, vi är alla en produkt av det samhälle och de normer vi växer upp i, men när vi lyfter fram normerna och stereotypierna är de såklart lättare att undvika, eller åtminstone ifrågasätta, dem. Samtidigt får man inte heller falla i fällan där kvinnor ska schasas in i traditionella mansyrken bara för att dessa har en högre status än traditionella kvinnoyrken. Istället borde vi försöka ändra på statusen. "Synd också att man styrs så av samhällets förväntade könsrollsmönster i sitt val av yrke. Om man tänker på min familj… Jag är lärare o redaktör – min man byggnadsinspektör. Min son går på maskin l metall / forts. ingengör – min dotter närvådare/forts. barnmorska. Min mamma frissa – min pappa metall branschen. Min bror husfabrik – hans fru barnskötare på dagis. Min mans dotter wow!!! INGENGÖR – hennes man husbyggare. MEN (Obs! Hon söker men ”får inte napp” på jobb som ingengör utan jobbar som sekreterare på speditionsbolag) Skulle vara kul om dina följare och du gör en egen lista på sin släkt. Hur ser det ut? Skrämmande traditionellt! Även då jag ser på alla mina kompisar. Magnus klipper ju också och filmar dvs sköter tekniksidan i er bransch medan du gör bokpodd. Varför är det inte tvärtom? Nu får du utmaningen att lära dig klippa podd o filma! Om vi alla går in för att stöda dem som vågar välja emot könsrollsmönstret kanske det ändras…" Jag kan börja: Min pappa är ingenjör och min mamma har jobbat som banktjänsteman (kvinna? person?) hela sitt yrkesverksamma liv. Själv har jag försörjt mig som allt mellan simlärare, lärarvikarie, tjänsteman på Utrikesministeriet, kommunikatör, journalist och författare. (Och till mitt försvar så filmar och klipper jag faktiskt också video, radio är Magnus grej). Okej, er tur: Era föräldrars yrken och det ni själva sysslar med? Har de traditionella rollerna luckrats upp?

I veckans podcast pratar vi om den nya H&M-reklamen med "olika sorters kvinnor". Jag tycker H&M åker snålskjuts på feminismen för att sälja grejer, Magnus undrar om ingen någonsin kan göra något rätt i min bok och snackar om hur viktigt det är med representation. Vi diskuterar också medias fokus på Angelina och Brads skilsmässa, om 14 000 saudiska kvinnor och om hur nyhetsbreven ska rädda oss ur bubblan. Ni som gillar innehåll och kanske till och med innehållet i den här podden får gärna klicka på PayPal-logon i högerbalken och betala ynka 86 cent för lyssningen. Och TUSEN TACK alla ni som redan gjort det! Som journalist och människa gör det mig tårögd av glädje att se att det VISST finns folk som inte utgår från att man kan leva på "bra synlighet".

Fru Snygg skrev: "Längtar till Califonien så det gör ont. Dina beskrivningar av livsstilen är på pricken. Bodde i Palo Alto när barnen var små. Vilken dröm det var. Alltid fint väder. Lätt att umgås med kompisar i parken eller på restaurang. Och alltid alltid god mat. Det negativa fick oss dock att flytta hem. Vi ville inte att våra barn skulle tro att alla var stenrika, som de är där. Att mammorna är hemma, trots Harward eller Stanford examen. Att 14-åringarna flyttar till boardingschool. Det som fick droppen att rinna över var äldste sonens kompis som visade honom pappans revolver. Jag var dessutom så lättpåverkad som 35 åring. Okritisk på ett sätt. Idag skulle jag hanterat hela situationen annorlunda och kanske bott kvar med en mycket större medvetenhet. Beundrar ditt sätt att leva the american dream med fötterna på jorden och sån otrolig medvetenhet. Jag undrar samtidigt hur det är att undvika jämförelse, speciellt barnen påverkas ju så mycket av sina kompisar. Vårt äldsta barn var 9-12 när vi bodde där och han imponerades stort av bilar, hus och resor och andra statussymboler som kompisarnas familjer hade möjlighet till. Ja, lite funderingar på kvällskvisten." Håller med om att det finns mycket underbart och mycket hemskt i Kalifornien. Los Angeles har nu för tiden flest hemlösa i hela USA (för inte så länge sen vad det New York) och segregeringen och klasskillnaderna är verkligen enorma i det här landet. Santa Monica, där vi bor, är till stor del vitt och dyrt, men lyckligtvis ligger det en riktigt bra public school bara några kvarter från vårt hem. Där går det också barn som inte alls är stormrika, som bor i lägenhet, vars föräldrar kör helt vanliga bilar och där både mamman och pappan jobbar. Nästan hälften av barnen på Viddes klass har annan hudfärg än vit. Gillar att han får leva sin vardag i nåt slags mångfald. Och att han blir helt flytande tvåspråkig. Jag har bara besökt Palo Alto under en veckas tid för många år sedan, men tror att just den staden är ännu mer påverkad av pengarna i Silicon Valley och rikemansbarnen på Stanford. Jag tror att Santa Monica (och L.A.!) är aningen blandat av olika sorters människor med olika sorters inkomstnivå. Det som jag oroar mig mest för är att Vidar ska ta åt sig av det sämsta av den amerikanska drömmen. En uppfattning om att alla har samma chanser och möjligheter. För så är det ju verkligen inte i USA. Här råder ett grundmurat klassamhälle där den sociala mobiliteten har inte rört på sig alls under de tjugo senaste åren. Att göra en klassresa är med andra ord väldigt osannolikt. Det gör mig ledsen att tänka på att man i Norden håller på att montera ner välfärden och hur många politiker insinuerar att arbetslösa, sjuka eller outbildade bara är lata. Att man blundar för diskriminering och sätter ribban vid de som är priviligerade.

Den här hatlistan hittade jag bland annat hos BFF Ellen (som skriver om feminism, kultur, litteratur, kroppen och politik i allmänhet). Mycket bra blogg. För övrigt tycker jag att hata är ett lite väl starkt ord och i det här fallet känns ogilla för svagt. Ska vi säga avsky? Ja, och den som svarar på vem som sjöng låten rubriken flirtar med, UTAN ATT GOOGLA, får poäng. Min äckligaste mat. Russin. Just saying. All varm mat med söta, uppsvällda russin är så äckligt att jag knappt kan skriva det. Obehagligast är när man tror att allt är okej och så smyger det in ett litet russin i ens mun och överraskar en. Fika jag tackar nej till. Inte för att jag någonsin blir bjuden på det, men bakelser med dallrande gelatin. Som den där jordgubbstårtan med grön marsipan på sidorna och jordgubbar som hålls på sin plats med gelé. Urk. Hatväder. Tar det personligt när det blåser så det gör ont i mina öron. Har väldigt känsliga öron. Har verkligen inget övers för kallt och blåsigt väder. I love you, Los Angeles. TV-program jag aldrig skulle titta på. Two and a half men. Eller annan sitcom som befäster alla könsroller som finns. Då tappar jag humöret helt och hållet. När den där pappan till en av Vidars kompisar ska mansplaina sociala medier för mig. Jag försöker informera honom om att sociala medier är till stor del mitt jobb, men han bara fortsätter förklara.  Sämsta musiken. Ingen stor fan av panflöjt och metal. Värsta tiden på dygnet. Har ingen speciell hattid, men kan inte påstå att jag gillar att vakna, sträcka mig efter telefonen för att se vad klockan är och konstatera att den visar halv två och jag är klarvaken. Mitt sämsta humör. På mig själv och andra människor: Demonstrativ surhet och när man frågar om någonting är fel förnekar den andra att hen skulle vara sur. "Vad är det?" "Iiiingentiiing" Sämsta grejen jag äger. En epilator. Smärtan är större än nyttan. Värsta personlighetsdragen. Humble brag, folk som fjäskar och långsinthet.

I fredags åkte Magnus och jag till Venice för att luncha på Butcher's Daughter. Alltså det finns mycket att klaga på i L.A. och USA som den förhöjda jordbävningsrisken, de sjuka huspriserna, bristen på social trygghet, de stereotypa könsrollerna och så vidare, men ur ett egoistiskt mikroperspektiv: att kunna åka till Venice med sin man en vanlig fredag för att luncha på svingod vegetarisk restaurang, är L.A. magiskt. Jag vill egentligen klaga på Abbot Kinney och kalla det gentrifierat, kommersialiserat och hipster. Men de där jäkla hupsterkidsen har så bra smak. Och färgerna är helt otroliga och väggmålningarna och palmerna. Jag kan med andra ord inte ställa mig över Venice. Det ÄR för fint. Ja, så satte vi oss vid en av bardiskarna. Jag åt en avokadomacka och Maggan en vegetarisk BLTA och ett glas chardonnay. Varje gång någon beställer ett glas chardonnay för mina tankar mig till vinfilmen "Sideways" där någon säger "ABC – anything but chardonnay". Mitt i maten textade Cissan och frågade om vi samma kväll hade lust att komma över på take out och filmen Familjen Adams. Det ville vi såklart. Några timmar senare plockade vi upp Vidde och susade österut. Vi beställde indiskt, drack en öl, pratade och kollade på när ungarna lajvade katastrof. Kvällens filmval, Familjen Addams, var kopplat till Halloween som ju ligger och lurar bakom knuten. Den visade sig dock vara för läskig för Vidar. Det var den fredagkvällen.

Och eftersom det är fredag betyder det podcasttime och Mellan raderna med Jihde och Öhman! Jihde rapporterar från Bokmässan, Öhman från poolen. Veckans snack ingår könsförankring hos den svenske mannen och det amerikanska barnet; hur man hanterar tystnaden när barnen blivit stora; Peppes kamp med romance-genren; synen på betjänten i klassen i artonhundratalets England och dagens USA. Och så snippan. Läsarfråga om läsa kontra lyssna på favoritböcker. Veckans böcker: Kärlek sökes av Carin Hjulström, Drick värmen ur min hand av Bengt Ohlsson, En enda natt av Simona Ahrnstedt, Up & Down Stairs av Jeremy Musson, Anna mennä av Rosa Meriläinen och Sara Särmä.

I går hade Magnus och jag ett litet möte med Vidars lärare som sade att Vidar kommit fram till henne och sagt att han är en författare. Sedan dess har han skrivit små historier varje dag (alltså en-meningshistorier) och vill att vi ska knyta ihop dem till en bok. Så gulligt att jag dör. Och på tal om att skriva böcker så lyfter Adlibris upp mig som "Nyfiken på" både på sin finlandssvenska och sin svenska sajt. Mycket roligt för mig! Jag svarar på några frågor och gör ett litet videoframträdande. Ja och så tipsar jag också om annan feministlitteratur.  

I år fyller Vasabladet 160-år och firar med olika föreläsningar. Bland annat Underbara Clara och Jan Guillou har föreläst (fast inte tillsammans) och i december ska jag också göra det. Så jäkla roligt det ska bli! Temat är feminism i Finland, Norden och USA. "Tycker du att kvinnor ska få rösta, att våldtäkt inom äktenskapet ska klassas som våldtäkt, att kvinnor ska få studera vid universitet, ha rätt till samma lön som män i samma position, bestämma över sin egen kropp och att pappor ska ha samma rättighet till sina barn som mammor? Grattis, då är du feminist!"  Föreläsningen är gratis, men förhandsanmälan krävs för att organisörerna ska veta när det blir fullsatt. Här fixar man anmälningen. Många av föreläsningar har dragit fullt hus. Och här är Facebook-evenemanget. I fall någon vill köpa Livet & Patriarkatet kommer den att finnas till försäljning och jag signerar den mer än gärna.