Till alla de som lyckades (och de som gav upp)
10 years ago
Träffade ett par kompisar från Finland och började prata om ett mindre trevligt finländskt drag: Att njuta av andras misslyckanden. Eller kanske det är mer finländsk media än individers särdrag, men det finns en form av skadeglädje i att se människor försöka och inte klara sig (vad "inte klara sig" nu sen innebär).
Jag tänker på till exempel regissören Renny Harlin som gjort massor av stora Hollywoodproduktioner och jobbat med de största i branschen. Han anses vara mindre lyckad eftersom han inte har en hylla full av Oscarstayetter. Detsamma gäller skådespelarna Irina Björklund och Peter Franzén som försökte sig på en skådespelarkarriär i Los Angeles, men sedermera flyttade till Frankrike. Nu för tiden har Franzén en roll i tv-serien Vikings så han är väl okej, men under en lång tid tyckte folk att paret misslyckats.
En finländsk musikerkompis här i L.A. berättade att han slutat ge intervjuer eftersom journalister hemma i Finland alltid vill tala om att hans karriär aldrig tog fart i USA. Han blir alltid lika provocerad eftersom han kan försörja sig inom musikbranschen i Kalifornien. Och jobbar med stora artister som inte nödvändigtvis är kända i Finland.
Jag tror att det handlar om nåt slags jantelag där folk som lämnat flocken ska bli bestraffade för sitt mod eller våghalsighet. Ingen ska tro att den är förmer än någon annan. Jag tror också att det begränsar en massa människor att följa sina drömmar. Försöker man inte kan man inte heller bli till åtlöje för andra där hemma ifall man misslyckas.
Därför vill jag hylla alla som försökte. Och alla som försökte och misslyckades. Eller lyckades med något annat än det planerade. Och alla som försökte och gav upp, de försökte i alla fall.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Anna · 10 years ago
Jag känner också igen det draget. Man behöver inte ens gå så långt åt man beskriver folk som "misslyckats" internationellt, det räcker med att nån försöker öppna ett café på en liten ort. Många vägrar besöka cafet eftersom man ju då måste betala och när cafet sen tvingas stänga så pratas det skadeglatt på byn. Istället kunde man ju försöka understöda småföretagare.
Peppe Öhman · 10 years ago
Du har helt rätt. Man behöver inte ens lämna landet. Tror det handlar om folk som projicerar frustrationen över att inte själva våga genom att frossa i andra människors misslyckanden.
Kugge · 10 years ago
Ja alltså varifrån härstammar allt det här? Handlar det om människors egna förtryckta drömmar eller vad? Rätt så intressant att mina typ mest lästa blogginlägg nånsin har handlat om att jag blivit refuserad och att jag blivit dumpad. :P Däremot tror jag inte att alls alla läser med skadeglädje, för jag försöker ofta vända "misslyckanden" till något jag kan lära mig av och ge de som läser min blogg en chans att vara med på resan. Kanske några vill att jag misslyckas, men jag tror faktiskt att 95 procent vill att jag ska lyckas. Men det är ofta den sura 5-procenten som är synlig i de stora sammanhangen. Se nu till exempel hur Saara Aalto bemötts i den finska pressen? Blir helt galen!!
Peppe Öhman · 10 years ago
JAg tror inte heller att folk läser med skadeglädje, jag tror att det finns ett genuint intresse i att läsa om de mörkare sidorna i folks liv. Det gör människan mer riktig. JAg tror inte heller att det MÅSTE finnas en lärdom i allt, bland går det bättre andra gånger sämre punkt slut. Eller så är lärdomen att det alltid kommer nya dagar med nya upplevelser.
Karolin Axelsson · 10 years ago
Hej Peppe, Jag hörde om dig i förbifarten någonstans för några dagar sedan och började genast googla ditt namn. Har nu lyssnat på flera av dina podavsnitt i podden "Magnus och Peppes podcast." Jag har också läst en del i din blogg och kommer förmodligen att köpa din bok inom kort. Jag tycker att du är så bra! Du är inte bara smart och rolig, jag blir näst intill fnissig, stissig som en nykär tonåring av vissa saker du skriver/säger. När jag nu läste detta inlägg var jag bara tvungen att skriva några rader. Jag har aldrig vart i Finland men jag tycker mig känna igen det du beskriver i Sverige också. Jag är så glad att jag framöver genom dina poddar kommer ha sällskap av dig i hörlurarna när jag går promenader hemma i Sverige. Jag kommer givetvis också drömma mig bort till de åren då jag själv bodde i Los Angeles 2010-2013.
Peppe Öhman · 10 years ago
Hej Karolin, vet du har glad jag blev när jag vaknade upp till den här kommentaren: JÄTTEGLAD! TAACK! OCh KRAM! (och så roligt att du också bott här!)
ylva · 10 years ago
Jo det är kanske så. Och tangerar ett annat ämne jag tänker på relativt ofta, nämligen att folk inte heller är så unnsamma om man har någon rolig idé eller livsplan. Samtidigt som man känner ett korn av av ängslan över att man tänker ansöka om tjänstledigt, söka ett nytt jobb eller resa till Brasilien, så berättar man det lite glad i hågen för folk som reagerar med aningen snett leende och kan säga typ : Oooo vilken TUR du har som får resa, ta tjänstledigt eller vad det nu är frågan om. Och med ens rutschar man ner i sin osäkerhet igen, sedan blir man lite att Hallå väntas nu...det är lite lyxigt ur ett globalt perspektiv men de flesta i min närhet kan göra samma val. Har du känt så, att folk är avundsjuka på dig på ett lite missunnsamt sätt?
Peppe Öhman · 10 years ago
Ja verkligen! Det blir nästan ännu fulare när folk låtsas vara glada för ens skull och ändå gömmer in en liten pik eller moment till osäkerhet. "Så MODIGT av dig att våga säga upp dig". Eller "själv skulle jag aldrig våga flytta så långt bort och riskera relationen med vänner och föräldrar". Men ärligt talat har de allra, allra flesta varit genuint positiva. Eller så är det bara jag som är för dum för att se undertonerna.
Linda · 10 years ago
Kommer att tänka på texten till "När vi gräver guld i USA" :)
Peppe Öhman · 10 years ago
De kommer ALDRIG att hitta guld! ;)
Marcus · 10 years ago
Bra text!!
Peppe Öhman · 10 years ago
Tack, kollegan!
Helena_ess · 10 years ago
Bra Peppe! Samtidigt kan man inte få nog av "vår" Nobelpristagare i Boston. Vem var han igår? One day you're in, the next you're out.
Lina · 10 years ago
Såå bra inlägg, tack för det! Jag har också funderat en hel del på detta konstiga fenomen. Hur ska man veta om man lyckas innan man provar? Den enda som misslyckas i mina ögon är den som inte vågar försöka. Och den som ser ner på de som vågar!
Peppe Öhman · 10 years ago
Håller verkligen med.
Lina Teir · 10 years ago
Jag måste antijantigt nog citera min egen antijantesånh "En iskall, fuktig vante": "För så hemligt vill du vara som den där du hatar mest / Du vill smita ifrån disken för att hångla vilt på fest / Det är säkrast att du stryper allt som vill nåt nytt och vilt / Så du kväver varje tanke med din vante utav filt"
Dance with the fear - om att våga trots rädslan för att misslyckas · 10 years ago
[…] citatet ovan. Peppe Öhman skrev igår om hur vi (eller det finländska samhället) gillar att gotta sig i andras misslyckanden. Jag håller helt med Peppe, det är garanterat något som gör att folk inte ens vågar […]