Vi skakar liv i den gamla klassikern från 2010: "Hitta babyn". Den första bilden (se ovan) är relativt enkelt för att vi ska komma igång, men i framtiden kan jag inte lova att det blir lika lätt. Här under är en bild på babyn så ni vet vad ni ska leta efter. För övrigt är jag väldigt trött fortfarande. Åkte in till Urban Outfitters för att byta ett par pjuck jag köpt online. Jag köper vanligtvis för stora sneakers i webbshoppar eftersom jag har fått för mig att ingen i hela världen kan ha större fötter än jag. Tydligen finns det storlekar som ÄR större än mina. Därför har det genom tiderna hänt att Magnus fått två par vita Adidas-skor som jag felköpt. Lyckligtvis mycket snygga på honom. Den här gången vägrade jag ändå ge skorna vidare och åkte som sagt in till den fysiska affären för att verkligen prova de rosa Stan Smithsen. Fick ett par som passade. Efter det lilla uppdraget var jag så trött att jag var tvungen att sova en stund.

Före den krävande Halloweenkvällen var all good, vi åkte ut till Malibu Pier för att luncha och bara stirra ut på surfarna i Stilla havet. Blir aldrig mätt på naturen här. Allt är så mäktigt. Havet, bergen som ramar in staden, palmerna och att man faktiskt ibland ser delfiner och valar från stranden. Jag åt en sallad med burrata och färska frukter. Drack ett glas sauvignon blanc och ja levde life. Magnus närmaste vän Tommy är här med familj och ett gäng låtskrivare som joinade oss. En av dem hade precis kommit hem från ett låtskrivarläger i Dominikanska republiken och berättade osannolika historier om hur det går till när riktigt rika människor festar. Kan inte påstå att jag inte gillar LIVET. Vill också passa på att be om ursäkt för dubbelnegationen i meningen före denna.

För er som kanske missat det var det Halloween igår. Här i L.A. går ju folk all in och eftersom vi har gäster ville jag visa dem hur mycket husen kring sextonde gatan North of Montana satsar på den här högtiden. Det var, som vanligt, vansinnigt mycket folk ute. Jag trängdes bland tusentals andra barn och barnvagnar och vuxna utklädda till Ghostbusterskaraktärer med Majlis i Stokkevagnen och försökte samtidigt hålla ett öga på Vidar bland alla andra Kylo Rens. När solen gick ner och vi nått de läskigaste husen (de med pyroteknik, zombielabyrinter och inhyrda skådespelare) började Majlis gråta. Vidde klagade på att han var trött och försvann varje kvart för att sedan återfinnas och jag kände hur min anemi gjorde sig påmind. Herregud det var ju bara nio dagar sedan jag födde barn. Fick nästan panik bland alla människor och tyckte jag var en usel värdinna som släpat med våra gäster in i detta inferno (fast i efterhand har jag förstått att de uppskattade att se hur avancerat Halloweenfriandet är i L.A.). Planen var att äta middag med vännerna på en av restaurangerna på vår gata, men det enda jag klarade av var att åka hem, lägga mig i ett bad, äta två äggsmörgåsar och sen däcka. Ja och mata Majlis såklart. Det finns ju ett tag för HUR mycket man kan ta det lugnt med en spädis i huset. Jag var inte mycket att titta på igår och bjussar därför på en bild från fjolårets Halloween då jag ännu var ung, full av blod och utklädd till en arg, vit snubbe.

Vill tipsa er om den ultimata Köpenhamnsbloggen som min kompis Malin precis har börjar skriva för Vagabond.se. Eftersom Köpenhamn bara ligger ett stenkast från de flesta platser i Norden OCH det är en underbar stad tycker jag att ni genast ska lägga till den här bloggen i era RSS-flöden och länklistor. Jag lärde känna Malin när hon bodde i L.A. för ett drygt år sedan. Det var Malins och min gemensamma kompis Cissan som presenterade oss för varandra och vi hann bland annat med en roadtrip till Vegas innan Malin flyttade tillbaka till Norden igen. Superbra människa och superbra stad! Här är en intervju med Malin om bloggen.

I morgon är det officiellt Halloween som firas genom en liten parad i Viddes skola, där ungarna är utklädda och föräldrarna maniskt fotar och filmar dem. Som vanligt är vi ute i sista minuten, men lyckligtvis är kapitalismen så dominerande här i USA att de flesta maskeradaffärer var öppna hela dagen trots att det var söndag. Jag är ju på benen igen och fejkar här att jag orkar gå och släpa på bilstolen Majlis reser i. Amerikanerna gillar ju att gå all in och i den här affären fanns verkligen SAMTLIGA kostymer än människa kunde föreställa sig. Förutom en spindelkostym för barn, som Vidar ville ha. Nåja, han tröstade sig med en Star Wars-karaktär. Magnus sa att han ville vara zombie i år igen och jag funderar på att gå som förra årets succékoncept (alltså en personlig succé, ingen annan fattade den): den farligaste varelsen i världen: En vit kränkt man. Det bor en hel del Hollywoodmänniskor i våra kvarter och många av dem satsar helhjärtat på dekorationer och inhyrda skådespelare på Halloween. Förra året sprang jag en hel del i området och kunde följa med hur husen från och med den första oktober långsamt förvandlades till spökhus. Det här året har jag inte sprungit så mycket och insisterade därför på att vi skulle köra förbi de bästa husen. Till exempel det som varje år bygger om en hel segelbåt till ett piratskepp styrt av skelett. Vidde tycker att det är lite FÖR läskigt så han stirrade mest på Majlis medan Magnus tog några bilder av mig.  

Tunna äppelskivor på ostmackan. Har ni testat det? Så sjukt gott. Eggs Florentine, alltså pocherade ägg med spenat och hollandaissås. Riktigt  sur lemonad. ELLER frys ner saft av citron i iskuber och antingen bara sug på dem eller häll ner dem i vattenglaset. Tomatsås med röda linser och pasta. Stek linserna och vitlöken i olja, häll sedan på en burk krossade tomater (eller kör färska tomater om ni är ambitiösa), en slurk rödvin och lite svartpeppar. Låt koka upp länge. Servera med parmesan (Magnus) eller mozzarella (jag). Tacos med röra på svarta bönor, guacamole, ost och massor av Tabasco. Red Stripe öl. Ni då? Utökar gärna min repertoar.

Eftersom vi inte ligger på latsidan har Jihde och jag spelat in ett avsnitt av Mellan raderna. Den här veckan berättar jag om hur det är att föda barn på en hipsterklinik i Silver Lake, LA. Jihde har läst Micael Dahlén och vet nu hur man skapar ett liv fyllt av lycka (spoiler: det handlar INTE om att vara så effektiv som möjligt). Jag är besviken på Sofi Oksanens "Norma", men djupt fascinerad av ämnet hår. Vi minns båda tillbaka till tiden då de själva hade löshår. Jihde vill prata om Catharina Gripenbergs poesi och jag är inte nöjd med en recension jag läst av Anna Fredrikssons "Tisdagsklubben". Däremot är hon nöjd med boken. I samarbete med Schildts & Söderströms förlag.

I dag är en av de få dagar jag inte haft tid att blogga. Vi fick gäster från Stockholm , brunchade på The Courtyard Kitchen och hade också en efterkontroll med barnmorskan. Eftersom det är Halloween-helg har trafiken varit långsammare än vanligt. Jag hänvisar er därför till den här bilden. Tagen när jag steg upp imorse. Blir alldeles fnissig av minihuvudet till höger.

I dagens Kuukasiliite (omöjligt att inte först säga kuukautisliite hur mycket man än anstränger sig för att få det rätt) finns det ett test man kan ta för att få reda på hur priviligerad man är jämfört med de andra som svarat på testet (tyvärr på finska). Frågorna handlar om allt mellan att ha ha kvar pengar på kontot i slutet av månaden, om att kunna köpa plåster i färgen "hudfärg" som matchar ens egen hy, om att ha akademiskt utbildade föräldrar, att få sin kropp recenserad, att vara rädd när man promenerar hem på kvällen och så vidare. Länge trodde jag att mina egna privilegier var förtjänta. Att eftersom jag var född i Finland hade precis samma möjligheter som alla andra och bara råkade vara lite extra duktig. Det är såklart inte så. Hudfärg, familj, ekonomi, föräldrars engagemang, sexualitet, kön, religion, kultur och så vidare är alla faktorer som påverka våra möjligheter att klara oss i livet. I USA är det ännu värre. Alla startar inte på samma linje. Det tråkiga är att de mest priviligerade oftast tror att de själva tjänat in/jobbat ihop de fördelar de har i livet. Jag antar att det är mer smickrande att se sin framgång som någonting man fixat själv, istället för att inse att man fått ganska mycket medvind eftersom man är född i rätt kön, med rätt hudfärg, med föräldrar som ger en mycket stöd och så vidare. Ni som talar finska, vilken procent fick ni? Jag är 22 procent mer priviligerad än de andra som svarat på enkäten.

Min vän Linn sjukskrev sig i somras, sen jobbade hon en tid och sjukskrev sig igen. Planen är att börja jobba i december igen. Om hon orkar. Jag känner igen mig i så mycket i Linn. Tänker ofta på hur hon och jag är lika, fast hon är lite bättre än jag. Precis som jag är hon journalist, bloggare och jobbar med en massa olika sorters media och kommunikation. En oerhört ambitiös person som har en övertro på sig själv. Vi klarar precis vad som helst, har en gränslös inställning till livet (och uppdragen!) och en väldigt stark tilltro till den egna kroppen och psyket. Det är ju så roligt att leverera! Vi är superkvinnorna som fixar allt. Kolla på det här! Vi kan jonglera med alla världens bollar utan att ens bli lite svettiga. Eller det är alltså det vi TROR om oss själva. Linn skriver så otroligt bra om hur det inte är ett personlighetsdrag att bli utbränd. Eller kanske att det just är det, det är (också) ambitiösa människor, som brinner, som är vana att vara kapabla och starka. De är de som TROR på sig själva. Det är de som har det roligt på jobbet. De är de som tror att de inte faller i fällan att bli utbrända. Och alla blir såklart inte utbrända, men det finns ingen personlighetsgaranti för att man ska klara sig och liksom stå över psykisk ohälsa. Äh, allt det här och den där berömda väggen skriver Linn så mycket bättre om än jag. In på hennes blogg och läs! Basta!