Detta är ett helt osponsorerat inlägg, men Netflix om ni vill samarbeta är det bara att höra av sig! Igår var Magnus ute på middag med vår kompis Anitha. Maggan producerar och klipper Anithas och Anns podcast Lillelördag och tanken var väl att planera ett framtida avsnitt. I praktiken tror jag att de bara åt gott och snackade skit på Nobu. Men detta är bara mina misstankar. Hur som, Pyret och jag stannade hemma och nånstans efter vår middag (på rester) landade vi i soffan framför en film/fejkdokumentär som heter "No men allowed beyon this point" som handlar om en värld där kvinnor plötsligt kan bli gravida utan manlig inblandning och där det föds bara flickebarn. Jordens äldsta man är 37 år gammal. Männen utesluts ur samhället och får leva i reservat i skogen där de visserligen får mat och underhållning, men där deras främsta uppgift är att vänta in döden och till slut helt försvinna. Rekommenderar varmt! Började också kolla på The Crown, Netflix nya storsatsning, och trots att jag inte brukar gilla kostymdraman föll jag genast för denna. Var så goda! Nu behöver ni inte gå ut på hela helgen.

I går åt jag middag med några vänner. Vi pratade såklart mest om valet och hur tydligt det blev vem som fortfarande bestämmer i världen. Och om hur sorgligt det är är våra döttrar inte (ännu) får uppleva en kvinnlig president. Men det är väl så med all utveckling, två steg framåt, ett tillbaka. Det känns alltid lika konstigt att skriva ett vardagligt blogginlägg efter ett som varit politiskt, men vardagen pågår ju hela tiden. Dagens inlägg handlar därför om min enda superkraft här i världen: att inte bry mig om vad folk tycker om mitt föräldraskap. Jag kan bli orolig i kroppen av att folk tycker att jag är en dålig skribent journalist, feminist. Att jag är en oskön människa eller klär mig fult. Men när det handlar om hur jag tar hand om mina barn skiter jag blankt i vad folk tycker. Det betyder inte att jag ser mig själv som den perfekta modern, lååångt ifrån. Men jag tycker helt ärligt att jag är good enough.

Jag mår så illa. Genom hela kampanjen har jag varit bombsäker på att Clinton vinner valet, men igår då jag hela dagen rapporterade från vallokaler och -vakor började jag tvivla. Mitt rationella jag försökte påminna mig om att det väl är självklart att Clinton blir president, men ju senare det blev, desto hispigare blev folk jag pratade med och sen började resultaten rinna in. Det jag är mest ledsen över är inte att mannen som gång på gång under kampanjens gång öppet berättat hur han föraktar kvinnor, latinos och svarta vann. Att personen som skojat om människor med funktionsnedsättning och HBTQI-personer ska bli USA:s nästa president.  Jag kan inte påstå att jag beundrar Trump, men han är bara en man med sunkiga åsikter. De som gör mig monumentalt ledsen är alla de som röstat på honom. Som kanske inte ville säga det högt, men som känner sig så pass hotade av kvinnor och folk av annan hudfärg och sexualitet att de gärna röstar på en mobbare och populist. Människorna som röstade på Trump struntar eller rentav föraktar allt som inte faller inom ramarna för den vita heterosexuella mansnormen. Och det handlar inte bara om kvinnor och män, utan också ett förakt för miljön, mot de svagaste i samhället och mot andra kulturer. Det är så tydligt att valet av Trump handlar om den enskilda människans egoism. Hen som är rädd för att förlora sina medfödda privilegier även om dessa hindrar andra människors möjligheter och förstör miljön och i längden framtiden för kommande generationer. Jag blir alldeles kall inombords när jag tänker på hur självgoda och nöjda alla dessa Trumpanhängare är i dag. De som hemlighöll sina politiska åsikter och röstade republikanskt när de stod i valbåset. De här människorna är inte bara fattiga arbetare utan koll, de är också medelklass och övre medelklassfolk som vill gynnas av skattelättnader och inte ge avkall på sin livsstil trots att den sliter på miljön. De som inte vill utmanas av kvinnor eller folk av annan hudfärg. (Trump tog hem fler röster än Clinton i gruppen som tjänar mer än 50 000 dollar om året. Däremot var det fler högutbildade som röstade på Clinton). Ja och så är jag såklart ledsen över att vilken som helst snubbe kan komma in och vinna en presidentkampanj om motståndaren är en kvinna. Oberoende om den här kvinnan råkar vara den mest kompetenta presidentkandidaten genom tiderna. Hade Clinton varit en man skulle hon ha vunnit överlägset. Så otroligt sorgligt att kvinnohatet är så massivt. Min första reaktion är inte att flytta tillbaka till Norden. I staten jag bor i röstade man på Clinton, här finns folk med likadana värderingar som jag. Och samma sorts retorik och politiker figurerar också på det nordiska och europeiska fältet. Däremot vill jag vara ledsen en stund och sen påminna mig själv om hur många vi är som tror på alla människors lika rättigheter. Och hur viktigt det är att vi fortsätter säga emot när rasister, sexister och andra förtryckare pratar och agerar. Hur otroligt viktigt det är att vi inte är tysta och passiva. Och att världen inte är genomrutten, Hillary Clinton fick trots allt flest röster.

Jag hade glömt bort hur trött man blir av att vakna upp minst två gånger varje natt. Väldigt trött tydligen.  Imorse var Magnus och jag dessutom tvungna att dra iväg för att spela in en grej om valet i USA. Om Pyret inte var här vet jag inte hur vi skulle klara det, tvåbarnsföräldrar som vi är. Nu är syrran ju inte här för att jobba som nanny, utan för att semestra så jag ska ge henne ledigt resten av veckan. Mig själv också när jag ändå håller på. Onödigt att hela tiden försöka visa hur duktig och effektiv en är. Ska fokusera mera på norska Paradise Hotel och glass. Ja och barnen SÅKLART. Vill ju inte att ni ska tro att jag är en dålig förälder. Förresten, sa jag att vi pratar om mammashaming i senaste Mellan raderna?    

I veckans Mellan raderna pratar vi om skuld och hur svårt det är för kvinnor att göra rätt, hur mycket makt det ligger i att skamma någon och om hur bra Katarina Wennstam formulerar sig i "Flickan och skammen". Vi diskuterar också Elena Ferrantes "Those who stay and thosw who leave" och Carin Hjulströms "Hitta vilse".

Nu tror ni kanske att jag bara casually glider runt bland palmer, dricker lemonad och kanske föder lite barn, men jag jobbar faktiskt också. I morgon sänder jag Facebook-live för Hufvudstadsbladet. Jag pratar med vanliga amerikaner som ska rösta och avslutar med stämningen på en valvaka senare på den lokala kvällen. Är lite nervös inför detta (vanligtvis spelar jag ju in och klipper mina inslag), men men det sägs ju att man ska utsätta sig för grejer man tycker är lite otäcka. Ni får hemskt gärna följa Hufvudstadsbladet på FB och följa taggen #HBLUsaVal.  

Maggan och jag spelade också in ett avsnitt av podcasten Magnus och Peppes podcast igår. I den pratar vi om ordet snippa och mannen som claimade att han uppfunnit det. Vi diskuterar också kvinnohat och det amerikanska presidentvalet. Jag är besviken på Louie C.K. som bekräftar myten om magiska kvinnoväsen, om hur det är att ha en två veckor gammal baby, om föräldrar på Facebook och om Donald Trump som konstprojekt. Om ni tycker att man ska betala för innehåll andra gjort ska ni klicka på PayPal-symbolen i högerbalken och betala 86cent per avsnitt (man kan betala för fler avsnitt). Är ni fattiga som kyrkråttor behöver ni såklart inte göra det, men annars...

I går åt vi en avskedsbrunch på klassikern Sunny Spot med famljen Leino-Aguero. Som vanligt pratade vi till stor del om hur det är att bo i L.A. och om kompisfamiljen borde flytta hit. Jag vill det såklart. Fylla LA med gamla och nya vänner. Den ena i familjen vill flytta, den andra är lätt skeptisk. Nackdelarna med att bo här är: 1) det är svindyrt 2) det är lätt att halka in i väldigt gammaldags könsroller där mannen jobbar mycket och frun blir en homemaker. Inget fel på att vara en hemmafru, men det passar inte alla. Fördelarna är: 1. Alla andra. Med lite tur och skicklighet klarade Magnus och jag av att ducka just könsrollsfällan. Tror att det delvis hjälpte att jag pluggade så jäkla mycket det första året och att Magnus automatiskt blev den som stannade hemma under en specifik tid. När skolan tog slut och vi började jobba båda två kunde vi ha ett nytt möte och dela upp uppgifterna så rättvist vi kunde. Det var inte så svårt eftersom vi båda frilansar och därmed inte behöver göra USA-långa arbetspass på ett kontor, utan själva ganska långt kan bestämma över vår arbetstid. Plus att vi nästan snackat ihjäl oss om jämställdhet innan vi fick barn. För dem som flyttar hit för ett specifikt jobb är det lätt att den andra parten i familjen faller in i ett system där hen (okej HON) fixar luncher, hämtar och lämnar, jobbar frivilligt på skolan och ser till att det finns mat i kylskåpet. Med andra ord är mitt tips inför en L.A. flytt att noggrant diskutera igenom hur familjen vill dela upp det oavlönade hushållsarbetet och ta reda på om alla inblandade är med på noterna. Kolla bara så självgoda vi är på den här bilden. Låt den inte lura er, vi bråkar också ibland om vem som är tröttare. Men inte så ofta.

Gällande föregående inlägg fick jag en fråga:"Just detta ar anledningen att vi funderar på barn #2. Hade gärna velat veta hur du ser på detta eftersom du (av vad jag har förstått) också var väldigt tveksam till att ha mer an ett barn. Vi velar fortfarande…hatade att vara gravid, och älskar inte precis småbarnsåren (vågar man saga det), men kanske kan vara vart det sedan…? Vår dotter är nu 2.5 år." Jag kan inte påstå att Majlis var speciellt planerad. Magnus och jag var länge överens om att ett barn är mer än nog för oss och de första månaderna som gravid kände jag mest panik, men i dag känns det som världens mest självklara sak att Majlis finns hos oss. Det känns direkt overkligt att hon inte skulle finnas. Jag vet ju ingenting om barn, men är väldigt glad över att Vidar hunnit bli sex år och inte ett blöjbarn. Jag tycker att det är viktigt att man kommer ihåg att alla som vill ge goda råd om hur många barn man ska ha berättar egentligen bara om vad som funkar i deras eget sammanhang. Det här är min egen högst ovetenskapliga teori, men jag upplever att många föräldrar helst såg att alla gjorde på exakt samma sätt: Hade lika många barn med lika stor åldersskillnad, tog ut lika mycket föräldraledighet, uppfostrande sina barn precis lika, satte barnen på förskolan samtidigt, reste till liknande platser och så vidare. Om alla gjorde på samma sätt fanns det bara ett sätt och de behövde inte ifrågasätta sina egna val. Men hör upp: Det finns massor av rätt sätt att ha en familj på och det är bra att ibland ifrågasätta sitt eget sätt att leva på. Exempel: Endabarn är inte olyckligare än barn med syskon, eller vice versa. Jag tror så här: Det finns inga universallösningar och det blir bra hur man än gör, fast kanske bra på olika sätt eller sätt man inte förväntat sig.

En gång var det en mediaman som tyckte att det var kränkande mot män och ofeministiskt av mig att skriva sisters before misters på min Instagramprofil. Att sisters before misters var minst lika kränkande som bros before hos. Jag tycker inte det och på lördagen kommer min älskade syster hit. Pyret och jag har ungefär tre års åldersskillnad och har alltid kommit väldigt bra överens. Det har aldrig känts som om hon är yngre än mig. Jag tror också att våra föräldrars skilsmässa gjorde att vi kom ännu närmare varandra. Där ser man, ett sätt att skapa bra relationer syskon emellan: Skilj er! Det här är tredje gången som syrran hälsar på mig i L.A. Senast var hon här med alla barn (alltså tre stycken), men nu kommer hon ensam. För hon är en dålig mor som överger sina barn och låter sin man barnvakta dem i en hel vecka medan hon roar sig. Synd att jag är så svag, annars kunde vi göra en ridtur som i våras, men men det kommer fler chanser. Istället ska vi äta gott och prata så sjukt mycket. Jag hoppas att Vidar och Majlis får en minst lika bra relation som Pyret och jag har. Har era föräldrar aktivt jobbat för att ni ska ha en bra relation med era syskon? Förklarat att man aldrig får bråka om pengar och sagt att syskonrelationen är den längsta relationen man vanligtvis har med en annan människa. Våra har inte precis gjort det, men tydligen fixade vi det ändå.