Vi (alltså jag) jobbade hela förmiddagen och kring två åkte vi österut hem till Cissan och Per för att fira advent. Jag antar att sånt firande blir lite viktigare när man bor utomlands. Eller så är det bar jag som är så gammal att jag börjat uppskatta traditioner. Hur som helst är det väldigt mysigt med advent. LA-vädret hjälpte dessutom myset genom att vara stormigt och lite mulet. På sistone har jag verkligen uppskattat att få använda långärmat. Inte så att jag saknar fyra årstider eller vintern, men ibland får temperaturen ligga mellan 15-20. Här bakas det givetvis lussebullar. Gör ni österbottningar det? För mig som kommer från Helsingfors är det en obekant tradition. Alltså jag hr hört talas om bullarna, men aldrig själv idkat dem. Jag är förresten så jäkla glad över att ha lärt känna Cissan. Så rolig, generös och smart person. OCH kan baka lussebullar. Sen drack vi lite vin, pratade om historiska och framtida resemål (problemet med att bo i LA är att man tror att man är på semester på grund av palmer och solsken, men egentligen jobbar man som ett djur istället för att semestra). Och om podcaster som någon borde göra. Det hela slutade med att en person spydde och vi åkte hem. Men det var ändå läggdags så det gjorde inte så mycket. Vet ej vad som händer i bakgrunden. En dansande vålnad?

Hörni, tack för era kommentarer på inlägget under! Jag läser och ska försöka svara på dem alla. Just nu är det bara så tight med tid mellan manus, podcast, babymatning och äh ni fattar. Tydligen Joshua Tree också. Igår kring lunch fick vi för oss att åka till nationalparken Joshua Tree för att ta några bilder för reseguiden jag skriver, sagt och gjort. Tömde köket på snacks och satte oss i bilen. Körde i tre timmar.   Joshua Tree är alltid värt ett besök. Magiskt vackert. Så vi tog några bilder för reseguiden. Suckade över SKÖNHETEN och hur det här konstiga landet kan innehålla så mycket tokigheter och samtidigt sån magisk natur. Vi pratade också om hur vi ville finkamma oss igenom hela USA. Undersöka små städer, äta oss igenom olika kök och prata med folk. På vägen hem besannade nästan den fantasin då Maggan svängde fel på motorvägen och vi blev misstänksamma först då Phoenix-skyltarna blev allt vanligare. Eftersom det inte var läge för Arizona gjorde vi en 180 och åkte till Santa Monica istället. Ber om ursäkt för den massiva mängden naturbilder. Vet att det i nio fall av tio är skittråkigt att kolla på, men det var så vackert att jag inte kunde hålla mig. Nåja, eftersom livet är fullt av kontraster belönade vi Vidar med ett besök på Mickey D när solen hade gått ner och det inte gick att ta bilder.

En av Svenskfinlands bästa bloggare Linn råkar också vara en av mina favoritvänner (jag vet: skryt skryt). Hon mailade och frågade var jag tyckte om den här insändaren: "När ska kvinnorna börja lyfta fram varandra?" Den gjorde mig först full i skratt, sedan trött, sedan sur och nu känner jag mer än någonsin att jag lever i en bubbla. Nelly Sax skriver nämligen: "Jag vill jag lyfta ett fenomen som i allra högsta grad är nära besläktat med mansplaining. Kvinnors härskartekniker mot varandra. Det talas ytterst lite om detta ämne, medan det finns en uppsjö med artiklar som behandlar ojämställdheten mellan könen, mäns förakt och förtryck mot kvinnor. Men min erfarenhet är att många kvinnor är minst lika kvinnoföraktande som män" Det talas ytterst lite om detta? Really? I min värld är det fortfarande tröttsamt vanligt att folk säger att kvinnor är avundsjuka på varandra, att kvinnor snackar skit om varandra, att det inte går att jobba på en arbetsplats med bara kvinnor för det blir så dålig stämning, att kvinnor bara kan umgås två och två och så vidare. Och för varje gång någon yttrar dessa oskrivna sanningar blir de lite mer grundmurade. Ni vet: Upprepar man någonting tillräckligt många gånger blir det en sanning. "Det finns ett ord som jag sett skrivet om så många gånger, men sällan stött på i praktiken: systerskapet. 1970-talets gamla slagdänga. Att som kvinna värna om andra kvinnor. Att finna en gemenskap i att vara just kvinna. Att vilja lyfta fram varandra. Finns det? Borde det inte finnas? Istället för denna evighetslånga tradition  av att pika, anklaga och utsätta medsystrar för tjuvnyp." Eh? Är det bara jag som lever mjukt inbäddad i ett starkt systerskap? Är det bloggsfären som är extra trevlig? Under de senaste säg fem åren har systerskapet blomstrat. Artister, författare, journalister och ja så många andra har lyft upp och banat väg för andra kvinnor. Är det bara i min feministbubbla man stöter på systerskapet dagligen? Min erfarenhet är att de som skrivit peppande och snälla saker, de som hjälpt mig med uppdrag och tipsat om jobb nio gånger av tio är kvinnor. Jag vet att mina manliga vänner gillar mig som fan, men det är YTTERST sällan jag får samma uttalade kärlek, för att inte tala om offentliga bekräftelse (okej aldrig) av dem som av mina kvinnliga vänner. Min erfarenhet är att kvinnor generellt är skitbra på att lyfta varandra. I detta håller jag ändå med Sox. Det är patriarkatet som gjort att det manliga fortfarande har högre status än det kvinnliga. Att också kvinnor blir påverkade av detta är självklart. Ingen människa är en oberoende ö. Vi påverkas av kulturen vi lever i tycker därför automatiskt att det manliga okejandet är finare än det kvinnliga. Tänker vi till vet vi såklart att det inte är så, men det är svårt att vara en perfekt feminist i en patriarkal värld. "...Jo, för att vi kvinnor är indoktrinerade med att den manliga bekräftelsen är den ultimata. Att bli okejad av en man, det är större än att bli okejad av en kvinna." Det som stör mig i såna här texter är att det vid första anblick är lätt att hålla med skribenten. "JA! Kvinnor borde bli mer stöttande mot varandra!" Det är svårt att inte hålla med om det. Men då har man redan gått med på den underförstådda lögnen om att det finns ett strukturellt problem med att kvinnor INTE stöttar varandra. Genom att skriva det hon gör befäster Sox bara uppfattningen om att kvinnor är avundsjuka jävlar som hugger varandra i ryggen så fort chansen ger. Jag skulle hellre läsa en text om hur fantastiskt systerskapet är. Och kanske en vidare analys av det som Sox faktiskt nuddar vid, att patriarkatet övertygat oss om att mäns åsikter och acceptans är viktigare än kvinnors och den konstiga uppfattningen om att "there can be only one" kvinna i maktens övre skikt. En annan dag kan vi prata om det amerikanska presidentvalet och att mer än 50 procent av de vita kvinnorna röstade på Trump.

Besökte min barnmorska i dag, hon kände på mina magmuskler och gav mig tummen upp för ridning. Jag får inte göra några hardcore magmuskelövningar, men sitta på en häst går bra. (Ja ba: "HURRAA!" Medan Magnus dubbelkollade med barnmorskan: "Alltså du vet ju att man använder jättemycket magmuskler om man kan rida? Har du ridit själv?" Barnmorskan svarade ja och Magnus tryckte ihop ögonbrynen men accepterade svaret). Kan tyckas att jag borde vara mer källkritisk, jag har hört så många skräckhistorier om folk som börjat träna för tidigt, men jag vill verkligen börja rida. Och det är nu. Kan ni fatta hur lycklig detta gör mig! Jag var så glad att jag smygmessade min ridpartner Frida medan barnmorskan vägde Majlis. Ja och så bokade jag in två ridlektioner nästa vecka. Muskelvärken kommer att vara bedövande och jag kommer antagligen att vara ganska dålig, men LYCKAN!

Lever man i en stad där regniga dagar är ungefär lika vanliga som jordbävningar får dessa två fenomen ungefär lika mycket uppmärksamhet när de inträffar. I söndags tog vi bilen via Silver Lake till Downtown LA för att fota ett träd iklätt trettio kristallkronor och plötsligt började det regna. Kom på mig själv med att upphetsat utropa: "Kolla barn, det regnar!". Ungarna brydde sig inte nämnvärt. Jag insåg senare att vi borde ha fotat trädjäveln i skymningen. Men fint var det ändå. Magnus tyckte att Downtown LA i regn såg ut ungefär som Stockholm, men jag vet inte om jag håller med honom. Vi parkerade och skyndade in i vad som visade sig vara en mörk, men supermysig restaurang vid namn Bäco Mercat. De hade mackor av pitabröd med olika sorters fyllning. Maggan och Vidde åt nåt med friterade räkor och jag klämde i mig en med olika sorters grönsaker. Sjukt gott var det.

Först av allt vill jag tacka alla som betalat 86 cent för att lyssna på podden. TACK för att ni visar att det visst finns människor som vill betala för innehåll! Podden fortsätter såklart att vara tillgänglig också för er som av en eller annan orsak inte har råd att betala. I veckans avsnitt fortsätter vi att diskutera dildos, Trump, fejkade nyheter och hur man borde standardisera journalistutbildningen, om horor och madonnor och män som bara kan se två sorters kvinnor, om mordet på JFK, om Tia Tequila och nazismen, om hur man låter smart på Facebook och hur man genomskådar detta.

Danska smyckesaffären Jane Koenig hörde av sig och undrade om jag ville ha ett Love Tag-smycke (som en gåva, detta är alltså inget betalt samarbete). Det ville jag! I rosaförgyllt silver och med bokstäverna MVM (som den snabbtänkte läsaren räknat ut: bokstäverna står för Magnus, Vidar och Majlis). Smycket åkte i en fin liten ask till Östermalm där det väntar på att jag ska komma och trä det över min hals i december. Svärmor Diana var gullig nog att göra det omöjliga, ta några bilder i novembermörkret. Ungefär så här det ut. Mycket fint, eller hur? I december ska jag ta en bild med smycket på min egen kropp så får ni se hur det ser ut där. Jag forskade vidare på Jean Koenigs design och upptäckte att de gör en massa snygga örhängen också. Kolla på bilderna nere på sidan, vad sägs till exempel om någon av dessa tre som potentiell julklapp? Jag är själv är speciellt förtjust i hänget längst nere till höger. Och på tal om presenter, sysslar ni med så kallade "pushpresenter"? Jag hade aldrig hört talas om fenomenet innan jag lyssnade på en podcast (kanske Säker stil) där detta diskuterades. Det är alltså en present åt kvinnan som pushat ut ett barn. Är detta ett svenskt fenomen, eller ger man med push presenter till nyförlösta mödrar också i Finland. Var snälla och upplys en okunnig kvinna.  

Lite ska en väl ändå som relativt nyförlöst få gotta sig i förlossningar? ELLER!? Det ÄR ju ändå en ganska stor och ofattbar sak som händer när en först under nio månader bygger en annan människa i sin kropp och sedan pressar ut hen. Det svåraste för mig var för övrigt inte smärtan, utan snarare att acceptera att jag kommer att tappa kontrollen. Att kroppen liksom gör som den vill och att det som händer händer och det enda jag kan göra är andas och hänga med. Nu var jag lyckligt lottad och allt gick bra (om man bortser från blodbadet (bokstavligen) då moderkakan skulle ut). Visserligen var själva upplägget lite för mycket hippie för min smak med texten "TRUST" på väggen, levande ljus och kristaller, men men. Under själv graviditeten vågade jag inte Youtuba förlossningar (har däremot en god vän som peppade sig själv genom att göra precis det), däremot kollade jag på den här dokumentären "The busniess of being born" (finns också på Netflix) om det amerikanska sjukvårdsystemet och hur mycket det tjänar på sjukhusförlossningar. Rekommenderar om man ens är lite intresserad, PLUS att den är producerad av Riki Lake. Jag vågade inte heller lyssna på det här avsnittet av P1:s Kropp & själ som handlar om förlossningsskador och också en genomgång om förlossningarnas moderna historia ( i dag är 96 procent av alla pappor närvarande, det var verkligen inte självklart för trettio år sedan) . När jag lyssnade insåg att jag gjort mycket rätt under min förlossning. Inte för att jag var så påläst, men för att jag hade en bra barnmorska och tur. Tips: Det ska helst gå långsamt och alla andra ställningar än att ligga ner rekommenderas. OBS jag är ej en expert, upprepar bara vad barnmorskan sa i Kropp & själ! Om ni vill berätta om era förlossningar får ni mer än gärna göra det i kommentarsfältet. Jag läser mycket gärna!

I veckans Mellan radera pratar vi om vad de svenska kvällstidningarna tog fasta på när boken "Jihdes diabetes" kom ut, om hur jag tror att jag är Che Guevara när jag signerar böcker och om romanen "Niceville" som förklarar den strukturella rasismen i USA. Bra energi i detta avsnitt! (Om jag får säga det själv).

Så jäkla roligt att läsa era frågor! Jag ska försöka svara med nåt slags intelligens och värdighet trots lätt sömnlöshet i natt. Frida: Om du vore president i USA och hade säg 4-5 reformer/stadgar att utveckla, vad skulle du då välja? Och, var du förberedd på att faktiskt ev behöva föda i bilen? Bra och svår fråga, snabbt svarat: Om jag var president skulle jag satsa på en mer jämlik utbildning redan i grundskolan, alltså styra skattemedel mot grundläggande utbildning. Nu finns det enorma skillnader kommunala skolor emellan. Bor du i ett rikt område är den kommunala skolan antagligen bra och det motsatta gäller i fattigare områden där föräldrarna inte har råd att göra stora donationer och skolan är mindre bra. Jag skulle också ta bort terminsavgifterna från universiteten. Vidare skulle jag göra en nationellt lagstadgad föräldraledighet där mammor och pappor kunde vara hemma med sina barn. Och också lagstadga betald sjukledighet. Jag skulle också höja minimilönerna och förbättra den sociala tryggheten. Kort sagt jämna ut inkomstklyftorna. För att finansiera detta skulle jag höja skatterna för höginkomsttagare. Ni kan kalla mig Bernie Sanders. Och mja, om Majlis varit sugen på att komma sent en eftermiddag då det lätt kan ta två timmar att köra in till Silverlake skulle en bilfödsel vara alldeles realistisk. Men jag vågade nog inte på fullt allvar föreställa mig det. Å andra sidan: syrrans andra barn kom så fort att hon födde i hallen och en svensk vän hade tydligen fött barn i duschen häromdagen. Båda hade planerat sjukhusfödsel. Så det KAN ju gå fort. I en bil. Cilla: Jag är nyfiken på Santa Monica Public Library. Brukar ni besöka det, låna böcker och ta del av deras program någon gång? Tyvärr brukar vi inte låna böcker där, Vidar får en massa från skolan och jag får recensionsexemplar. Men däremot har de jättebra program och författarbesök på biblioteket. Ennet: Hur är det att amma på allmänna platser i LA? SK: Inte för att jag har med det att göra men.. ammar du Majlis eller bara med flaska isåfall varför? Slår ihop dessa frågor eftersom de berör samma ämne. Ennet: Jag har aldrig ammat på allmän plats, men tror att det är helt lugnt och fint. Los Angeles är en så liberal stad. SK: Vi kombinerar amning och flaskmatning. Orsaken till det är att vi vill dela på matningen och jag är friare och får sova mer än om jag bara ammade. Det blir precis lika friska, lyckliga och fina barn med ersättning som med amning. Sigrid: Har ytterligare en fråga! En av mina bättre killkompisar har så konstig kvinnosyn. Mycket hora/madonna-komplex. Han gör stor skillnad på tjejer som är flickvänsmaterial och såna som inte är det, ställer helt olika krav på dem. Tycker såna som haft ett ONS med honom är lite slampiga. HUR pratar man med honom om detta? HUR förklarar man vad som är fel med detta? Om jag får göra lite reklam för mig själv kan du ju uppmana honom att läsa Livet & Patriarkatet. Om jag inte får göra det svarar jag så här: Prata med honom om människor och fråga försiktigt om han tycker att alla har samma värde. Fråga honom också om hur han ser på sina manliga vänner, delar han också in dem i slampor och fina killar? Och om hur han ser på dig, är du en individ eller hör du bara till gruppen "kvinnor" där alla har samma sorts tankar, känslor och preferenser. En varelse som bara kan vara en av två ting. Tänker att det är bättre att börja en diskussion och ställa frågor än att trycka upp honom mot väggen och skrika: "Men är du helt dum i huvudet som tror att kvinnor bara kan vara en av två saker?! Fattar du inte att kvinnor, liksom män, är komplexa varelser? Vi är alla framförallt människor inte kön!". Den här frågan var så intressant att jag ska ta upp den med Magnus imorgon när vi spelar in Magnus och Peppes podcast. Hara: Trafikkulturen (att köra bil) i LA jämfört med H:fors regionen, vad bättre/sämre, är parkeringen svår/dyr, kör ni med navigator på mm. ? Jag har aldrig ägt en bil i Helsingfors, bara cyklat och promenerat och kör sporadiskt. Men allmän sett är folk väldigt trevliga och bjussiga i trafiken här i L.A. Andra bilister ger nästan alltid plats åt en och har överseende om man kör lite fel. Antar att det måste bli så då trafiken och mängden bilar är så massiv. Det skulle aldrig fungera om alla var egoistiska rövhål. Parkeringen är allt från gratis gatuparkering, till 20 dollar om dagen ifall man vill parkera vid stranden sommartid, eller valet där du lämnar över bilen till servicepersonal som parkerar den. Brukar kosta mellan 5-10 dolares plus dricks. Hemma har vi ett garage under huset. Ingår i hyran. FruSnygg: Har du någon ny bok som du jobbar på? Livet och patriarkatet var strålande. Det du skriver är sådana självklarheter, kan ju tyckas. Likafullt känns det för mig som jag läser det för första gången. Ditt sätt att skriva är rakt och tydligt med så mycket kunnande och erfarenhet. Det når fram. Jag har lärt mig massor och vill gärna läsa mer av dig. Men tipsa gärna om andra. Dina förebilder och läromästare. Lyssnar såklart på poddarna och läser dina bloggar. Men kanske ett inlägg med bara det? 🙂 Undrar lite om bloggen, hur får du betalt? Genom att jag klickar in på den? Eller ska jag göra något också? Brodera gärna ut om blogglivet. Jag är lite nyfiken. Tack! Du gör ett superjobb. FruSnygg: Tusen tack för så fina ord! Blev mycket glad! Och rörd. Och bra fråga! Det finns så många att nämna och jag är rädd för att vara osolidarisk om jag glömmer bort någon. Men är det okej om jag samlar på mig en massa och sen publicerar ett fett inlägg med en massa inspirationskällor? Och ja på skrivandet! Jag skriver på en reseguide om Los Angeles och ett annat lite hemligt projekt plus diverse journalistiska texter och krönikor. Gällande bloggen så får jag betalt per besök (så länka gärna till mig <3 Men mest när jag gör samarbeten som det med till exempel Yogaia och BookBeat för att nämna två. Försöker göra ett eller två samarbeten varje månad. Vill att samarbetena ska vara relevanta för bloggen och gärna ge nåt till läsarna. Angående blogglivet: Jag älskar bloggen, den är mitt favoritforum av alla. Bloggen har gett mig vänner, ett fantastiskt kontaktnät, bokkontrakt, jobberbjudanden och så vidare. Jag älskar den direkta kontakten med läsarna och att jag fritt kan blanda högt och lågt. Utan bloggen skulle jag känna mig helt isolerad från omvärlden och antagligen bli en sån där person som på Facebook räknar upp allt vad hen har gjort under dagens lopp. Susanna: Majlis for president! Det slog mig först nu att hon har dubbla chanser, Finland och USA! Ja! Snart är det dags att börja preppa henne inför presidentskapet. Linnea: Jag är så fascinerad över språk och om jag bara hade en superkraft skulle det vara en talang för att lära mig språk. Vilka språk pratar ni hemma? Hur tänker ni kring detta med språk? Vilken lyx för barnen att få mer än ett språk från början 🙂 Vi talar tyvärr bara svenska hemma. Eller egentligen svenska och engelska, Vidars starkaste språk är nuförtiden nämligen engelska och trots att vi försöker vara konsekventa med att prata svenska glider vi automatiskt in i en engelskspråkig konversation ibland. Jag tycker att det är helt fantastiskt att Vid får två språk och att han är helt flytande på engelska. Så pass bra att han korrigerar Maggans och mitt uttal, vilket ju också är ganska störande. Tekniskt sett så pratar jag ju också finska och spanska, men det är irrelevant i det här sammanhanget. Eller jag skulle gärna se att Vid snart börjar plugga spanska.