Ni trodde kanske att årets julklapp var VR-glasögonen, men där trodde ni allt fel. Årets julklapp är givetsvis Blankens The Shopper. Det är min kompis Cecilia som designar alla väskor och skor på Blankens och fram till julafton dyker just denna pärla kanske upp på rea. Kolla @yourblankens på Instagam. Väskan gjord av mjukt italienskt läder och rymmer en dator, en tröja och babystuff om man råkar befinna sig i den delen av livet. Plus att den har en liten miniväska inombords som man kan lägga nycklar, mobil och läppstigt i snabbt hitta dem vid behov. Jaja, en alldeles underbar och nödvändig väska. Tycker att den är så jäkla fin!  

Hej hej! Jag fattar att jag är ute i sista minuten, men det är kanske ni också? Våra grannar meddelade just att de kommer att vara borta mellan ungefär den 24.12-6.1. och undrade om jag visste någon som ville hyra deras lägenhet. Den är lite större än vår, har en balkong mot gatan (man ser Stilla havet från den) och två toaletter. Tre rum. Drygt 1000 i veckan i hyra. Dollar alltså. Hör av er till mig så lotsar jag er vidare till lägenhetens ägare. Med vänlig hälsning, Fastighetsförmedlingen [caption id="attachment_13701" align="alignleft" width="1024"] Processed with VSCOcam with m3 preset[/caption]

Nån som heter Öberg skrev så här på Twitter:  "Tjejveta: När man uttrycker sig osäkert och "gissande" kring något man egentligen har full koll på för att inte framstå som självgod." Så klockrent. Handen upp alla som känner igen sig? Att en inte vill provocera genom att veta. Speciellt inte om en står och pratar i (eller framför) en grupp män. Då bakar en lätt in sin kunskap i "...eller kunde det kanske vara så här?" "Jag tror att...". Gör om sitt påstående till en fråga eller gör det mindre hotfullt än ett tvärsäkert konstaterande. För att inte utmana för mycket. Alla vet ju hur hatade kvinnliga journalister, forskare, politiker, artister med bestämda offentliga åsikter blir. Magnus brukar håna mig för att jag är en sån besserwisser, enligt honom alltså. Som alltid ska proklamera det jag vet. Och jag fattar ju att han skojar (och att jag kan vara en obehaglig besserwisser), men jag kan inte låta bli att fundera på om han hade skojat lika mycket kring en snubbe som förklarat grejer. Jaja

Medan livet bara pågår läser jag om en femmånaders baby som förlorat ett ben och sina föräldrar i en bombräd i Aleppo. Om en pappa som försökt ge sina barn ett bättre liv (eller ett liv överhuvudtaget) och tappat taget om sin baby i Medelhavet när gummibåten han och en massa andra människor satt i kantrade. Jag försöker att inte tänka på de här barnen och föräldrarna, det gör för ont när min egen fem veckor gamla bébé ligger bredvid mig i sängen och grymtar. Aldrig har en sådan weltschmerz som när en är nyförlöst. En baby gör en så hudlös. Och kanske det är bra för det som händer i Syrien, på Medelhavet, i Afghanistan, Irak, Sudan och tusen andra ställen i världen är verklighet och vardag för massor av människor. Helt vanliga människor som är överlyckliga över sin nyföding, som kollar på Gilmore Girls och en gång i tiden kanske beställde hem thaimat för att de inte orkade handla. Det är så lätt att bli cynisk och tycka att det som händer är det normala. Att de människor som drabbas är annorlunda än vi. Att de inte känner på samma sätt. Att vi måste stänga våra gränser och "hjälpa där borta". Jag vet inte vad jag kan göra. Min hjälp är kanske minimal, men många bäckar små och så vidare. Jag ska i alla fall donera en summa pengar till "Vi gör vad vi kan" och köpa en t-shirt. 

Ibland tycker jag synd om alla bilder som blir tagna, men som aldrig får lämna min telefon. Ska de liksom bara ligga och jäsa i all hemlighet? NEJ! Därför kommer här några från veckorna som gått. Vi börjar med en skylt i Silver Lake. Om vi säger så här: Los Angeles är inte överdrivet förtjust i att Donald Trump är landets nästa president. På väg hem från Joshua Tree förra veckan stannade vi vid en McDonalds för att Vidar VERKLIGEN ville det. Vanligtvis väljer jag att svälta medan killarna äter snabbmatsburgare, men den här gången beslöt jag mig för att ta en äppelpaj. Måste ha varit nittiotal då jag senast åt en sådan. Minns att de alltid var skållande heta och väldigt flottiga. Den jag fick hade en snygg förpackning, var inte speciellt varm och smakade lite torrt. Igår hade min vän Frida och jag ridlektion klockan 18. Solen höll på att gå ner när vi hämtade Fridas häst Pal i hagen. Jag var euforisk över att vara omgiven av hästar och fotade vilt omkring mig. Så här ser det ut varje kväll när jag stiger ut på gatan och går några steg västerut. HUR kan man inte hålla på och fota dessa solnedgångar? HUR? Vidar är fortfarande otroligt stolt över sin lillasyster. Varje morgon han vaknar är det första han säger: "Jag vill gosa med den lilla fisen Majlis" sen kramar och pussar han henne så hon vaknar. Jag skulle ju helst se att babyn sov så länge som möjligt, men har inte hjärta att hindra Vid från goset med sin syrra. Jag är fortfarande löjligt nöjd över mina rosa adidas-pjuck. MEN de består av nåt slags material som suuuuuger till sig smuts. Kollar man för länge på dem uppstår en svart fläck. Jag vet inte riktigt hur jag ska rengöra dem heller. Har en känsla av att vatten skulle få dem att döden dö. Borde kanske googla fram en lösning på detta istället för att bara gnälla om det på bloggy. Förra veckan gjorde vi ett besök på Griffth Observatory. Jag försökte få Vidar att posera med mig på en av bilderna, men ungjävlen var alldeles för rastlös och snabb. Ja och detta summerar väl upp en viss genre av Los Angeles på ett ganska bra sätt.

Jaja så har också den här dagen susat förbi. Jag har skrivit en massa, svängt förbi Farmer's Marker och köpt bröd samt en julstjärna, för sånt gör vuxna människor med två barn. Jag har också lunchat med min man i Brentwood (för er som läser den här bloggen slarvigt vill jag påminna om att det var här Anthony Hopkins satt i bordet bredvid mig för en tid sedan). Jag har också visat upp Majlis för spegeln och varit med om att hon fått ögonkontakt med sig själv och gapskrattat. Okej, lett brett, men ni fattar. Och så har jag ridit! Återförenades med Tony. Var lite nervös, men så fort jag satt upp kändes det som att komma hem. Det var så otroligt fint att jag nästan ville gråta en skvätt. Nu är jag dock så trött att jag håller på att börja gråta av det också (man sover ju som sagt inte FÖR mycket med en spädis i huset). Lämnar er här med Tony. Varsågoda.

Handen upp alla som inte har jättemycket att göra. Jobb att jobba, folk att träffa, barn att ta hand om, träningspass att utföra, resor att planera och så vidare ut i det oändliga. SVT:s Kobra hade ett superbra avsnitt om prestationsmänniskan och om hur allt ska kunna mätas i prestationer, om Tone Schunnesson och boken "Tripprapporter" som handlar om att inte jobba och hur provocerande det är och om hur träning blir ett sätt att tydligt visa att man verkligen jobbar hårt -också på kroppen. Bara att lägga ut resultat och bilder på sociala medier. Kolla på min kropps utveckling, liksom! Förr räckte det med att klippa sig och ha ett jobb, nu ska man vara så jäkla upptagen med projekt som innefattar varje liten smula i ens liv. USCH! Själv är jag totalt lurad av systemet. Jag presterar så det ryker om det och eftersom jag är så hjärntvättad blir jag otroligt provocerad av livsnjutaren Magnus som ligger oacceptabelt länge i badet, tar tupplurar, kollar på Netflix och dricker ett glas vin mitt på tisdagen. Själv är jag den lutheranska arbetsmyran som går omkring och suckar demonstrativt högt medan jag tömmer diskmaskinen och hyschar de andra när jag skriver nåt viktigt. ALLT ÄR VIKTIGT. För om det är viktigt är jag också viktig. Och jag fattar ju att vi utan min lutheranska arbetsmoral inte skulle ha möjlighet att bo här, men jag önskar att jag skulle ha lite av Maggans slackermentalitet i mig. Tagga ner lite istället för att vara så himla lydigt inkorporerad i det moderna samhället. Lite mer rebellisk än så. Hur är ni, livsnjutarna eller arbetsmyrorna? PS bilden ovan har Anne Hietanen tagit på Scandic Grand Central. Vi drog till Stockholm en helg och skrev tillsammans. Vill göra om det. ANNE, LÄSER DU DETTA? Nu pruttade Majlis så högt att hon väckte sig själv, blev skräckslagen och började gråta.

Ja och så spelade vi också in ett avsnitt av podden: Kuken och muren. Vi pratar om hur kvinnor i USA bunkrar upp med preventivmedel, om killen i Georgien som skriver falska nyheter, om tv4 är sexistiskt och såklart en massa annat (som vem är en bättre förälder). Jag vill som vanligt tacka er som betalat för podcasten (PayPal här till höger eller på Facebook Magnus och Peppes podcast). TACK! Det kostar bara 86 cent per avsnitt, men om ni är urpanka eller är vuxna och fortfarande bor hemma hos era föräldrar ska ni såklart prioritera att spara ihop till ett eget boende.

Igår somnade jag runt tio och när Majlis vaknade två timmar senare hade jag precis glidit in i nåt slags djupsömn för jag var så trött att jag bara ville gråta. Lyckligtvis hade Maggan precis avslutat kvällens jobb (att klippa Mellan raderna), tog ungen och matade henne. Jag var extremt mycket piggare vid följande matning runt klockan tre. Nu menar jag inte att Maggie gjorde mig en tjänst som tog hand om sitt eget barn, men att det finns nåt fint i att rädda varandra. Att vara den som säger "I got this, baby" när den andra är trött, eller sur, eller överarbetad. Att verkligen vilja att den andra ska ha det bra. Det är så lätt att glömma bort sånt när man sover för lite och jobbar för mycket. Eller åtminstone är det lätt att glömma bort det om man är jag. Jag tänker ibland på att Nina Åkestam (tyvärr bloggar hon inte längre, men skriver krönikor för Metro gör hon) skrev nåt i stil med att om man lever i tvåsamhet och vill att det ska hålla är ett tips att försöka svälja den beska kommentaren nittionio av hundra gånger man stör sig på sin partner. Nu menar jag (och hon) såklart inte att man ska stå ut med att bli illa behandlad, men att man inte måste påpeka precis ALLA fel den man lever med gör. Ja, ja ni fattar. Varför Magnus har smetat läppstift på Majlis är en fråga jag inte kan svara på.

Jag vill att ni lyssnar på det senaste avsnittet av Mellan raderna. Tycker nämligen själv att det blev riktigt bra och informativt. Jag pudlar, vi snackar om droger, om böcker, Maria Turtschaninoff, Mats Strandberg och Helena Dahlberg ger sina bästa julklappstips. Ja eller som Karin skrev:

Öhman får revidera sin syn på Niceville via läsare som citerat Bad Feminist av Roxane Gay, medan Jihde tänker på knark i litteraturen. Och hur skaffar framtida författare sig ett eget rum - med hjälp av smart drugs eller flytt till obygden? Så gör jag av Bodil Malmsten, Tripprapporter av Tone Schunnesson, Finland hundraårnånting av Alfred Backa. Julklappstips för unga läsare från Mats Strandberg, Maria Turtschaninoff och Helena Dahlgren, samt S&S vårkatalog och Karin och Peppes önskeklappar.