Gårdagens skräckupplevelse

Trots att Los Angeles är en storstad är naturens makt över dess invånare hela tiden närvarande. Nu syftar jag inte bara på jordbävningen som en dag kommer att sluka oss alla, utan också de senaste fem åren av torka, som nu inte längre är alarmerande tack vare regnen i december och januari. Som i sin tur orsakat att delar av bergen rasat ner på vägarna. Vilket resulterat i utmaningar i trafiken i en redan trafikerad stad. I går skulle jag köra till stallet, men kom inte upp från PCH eftersom Topanga Canyon Road var avstängd. Jag funderade på att avboka och åka hem igen, men skam den som ger sig så jag ringde min ridkumpan Frida och sen stallet. Båda övertygade mig om att jag skulle hinna om jag körde över bergen och liksom kom i till stallet från öst istället för väst. Så jag gjorde det. Fortsatte vidare längs med PCH och Stilla havet, genom Malibu och sen upp i bergen. Vad jag inte tänkte på i allt fokus kring att hinna i tid till hästen Tony var att små bergsvägar med branta stup ner mot döden gör mig skräckslagen. Jag har hoppat fallskärm, bungy, paraglidat och kiteglideat utan att kissa på mig av rädsla, till och med älskat det, men fordon som åker längs med smala bergsvägar är en mardröm för mig. Men en u-sväng kändes ej aktuell så jag fortsatte trycka på gasen och klättrade med kallsvettiga händer allt högre upp. På toppen sneglade jag högerut och såg Stilla havet breda ut sig, skymtade Hawaii vid horisonten. Vill gråta. Sen sprang ett gäng präriehundar över vägen och det var så absurt att jag fnissade lite. Naturen alltså. Två minuter före lektionen skulle börja var jag framme. Någon hade sadlat min häst så jag satte upp och försökte lugna ner mig. Hästarna gjorde det motsatta till att lugna ner sig. Det hade nämligen regnat så mycket att alla lektioner blivit inställa och med prärievargarna som ylade i bakgrunden var stämningen minst sagt spattig i paddocken. Min ridtränare skrattade rått och sa att de säert fått tag på en liten hund. Small dogs are snacks. Sen köra jag via The Valley och tog tre olika motorvägar tillbaka hem. Kanske inte helt rationellt, men jag är mindre rädd för att krasch bland dårarna på 405:an än av misstag styra fel och falla nån kilometer ner i ett stup. Snipp, snapp, snaut så var sagan slaut.