I går kring klockan 11 på kvällen sov jag sött medan Santa Monica ruskades om av en liten jordbävning. Det var en med magnituden 3 och epicentrum låg bara en liten bit från oss. Magnus sade att det hördes en hög smäll och kändes som en liten skakning. I Kalifornien sker det jordbävningar varje dag, men de flesta är så små att man inte känner av dem. Vi har varit med om fyra-fem stycken som är stora nog att ens märkas. En gång smällde det ordentligt, en annan gång vaknade vi till att skåpdörrarna och flaskorna i en sixpack skakade ljudligt. Jag kan inte påstå att jag går omkring och är rädd, men nästan varje gång jag står i duschen eller befinner mig långt från resten av familjen slår det mig att det skulle vara väldigt olägligt om den stora jordisen kom just nu. För hen är ju på väg. Den riktigt stora sägs till och med vara försenad. Den kan komma om tjugo minuter eller om hundra år. Fast tjugo minuter är sannolikare. För nåt år sedan gjorde jag ett reportage om jordbävningar och intervjuade en expert, han sa att det farligaste med jordskalv är saker som faller ner i huvudet på en när marken skakar. Och infrastrukturen efteråt, fall vatten- och elnätet skadas tar det inte länge innan det uppstår farliga situationer. Vi har alltid lite extra vatten och mat hemma. Expertens värsta mardröm var att befinnas sig någon annanstans än i Kalifornien när den stora slår till. Önskar att jag hade en lika avslappnad inställning till den.

Jag vet att jag skrivit om dem alla förut, men upprepning är all inlärnings moder så här kommer de igen med förklaringar:

1. The Handmaid's Tale. Jag vet att det låter pretentiöst att uppmuntra folk att läsa boken, men gör OCKSÅ det för den är så himla bra. Det är den sortens bok som man bär med sig länge och som man ofta tänker tillbaka på. Margarete Atwoods huvudpersoner är aldrig renodlade hjältar, utan ofta helt vanliga människor som liksom snubblar in i en dystopi. Här i USA debatterar magasinen om historien är feministisk eller inte.
2. Veep. En av de bästa, om inte DEN bästa tv-serien just nu Julia Louis-Dreyfus är så jäkla bra och osympatisk som blivande, nuvarande och senare före detta president. USA:s bästa manusförfattare och komiker skriver den här serien där varje replik är ett litet mästerverk. Jag kan se om varje avsnitt och varje gång fnissa åt nya saker.
3. S-Town. Det finns nåt fint i att podcasterna rör sig allt mer mot radioteaterhållet. Fast sjukt bra radioteater/dokumentär. Jag vill inte vara den som spoilrar S-Town för er, så lyssna för igenom alla sju avsnitt och läs sedan den här Buzzfeed-artikeln om hur den gjordes. Som skrivande människa tycker jag att det är så spännande att de drar paralleller mellan att skriva bok och göra podd (detta ska vi prata om i nästa Mellan raderna)

Maggan och jag spelade också in en podd idag. Vi talade om Heinekens reklam (jag tyckte den var fruktansvärd, Maggan gillade), om kosttillskottet Hers och kvinnohat, om varför man skriver ut åldern på folk i artiklar, om hur det finns New Yorkare som hatat Donald Trump så länge de kan minnas och mycket mer. Säg gärna vad ni tycker.

Hanna skriver ett inlägg med rubriken "Jag är så trött". Själv började jag på ett inlägg med exakt samma rubrik för två dagar sedan, men lät bli att publicera det eftersom jag tänkte att min personliga tröttma inte kan intressera någon. MEN nu tänker jag annorlunda, för det kan inte vara en slump att Hanna (ej personen som skrev blogginlägget) och Amanda kränger mirakelpiller mot trötthet, att försäljningen av kosttillskott ökar, att allt fler skriver om hur det enda de vill är lägga sig ner och sova en liten stund. Själv har jag försökt bot på min trötthet genom att springa, äta frukt och grönsaker, dricka kaffe, ta järntabletter, yoga och prestera hälsa på alla tänkbara sätt. Eftersom det inte har hjälpt speciellt mycket har jag funderat på om det är åldern. Att jag nu kommer att vara ständigt trött fram till den eviga vilan. Men sen slog det mig att min och Hannas (ej hon med Amanda) och alla andras trötthet kanske mer beror på massa förvärvsarbete, plus hushållsarbete, plus småbarn, plus kreativa uttryck, plus vänskapsförhållanden att vårda, plus skönhetsnormer, plus sociala medier, plus upprätthållande av parförhållande och så vidare. Sammanfattat i ett ord: prestationssamhället. Att säga att vi får ta och skärpa oss funkar inte heller, för det är precis det vi gör hela tiden. Skärper oss för att göra rätt. Man kan inte skylla på individen för att kulturen är fucked up. Däremot kan vi tillsammans ifrågasätta och call samhällets bluff. Vara latare, ta efter Magnus som njuter av livet och kollar på tv-serier mitt på dagen och kanske dricker ett glas vin till det. #goalz Handen upp nu, vilka av er är trötta oftare än ni skulle önska att ni var det?

I går kom grannen Bart över och frågade och Magnus och jag ville ta en öl med honom och några kompisar. Maggan jobbade med Cissans och Johannas podd, men jag tackade ja. Hos grannen satt bland annat en man som flyttat ner från New York till L.A. för två år sedan. Han sa: "Jag är från New York och har således hatat Donald Trump i hela mitt liv". Varför måste man stanna upp och fundera på bilden när man hör orden: "Donald Trump i vått hår", samma mans barndom, relation till kvinnor och politik och mycket mer diskuterar Karin och jag i veckans Mellan raderna. Som för övrigt är ett samarbete mellan Förlaget som i sin tur erbjuder 20 procents rabatt på boken Trump och vredens Amerika med koden TRUMP. Vi diskuterar också nätporr och ungdomar med avstamp i boken Visuell drog. Och mycket mer! Magnus sa att han skrattade medan han klippte och det måste väl ändå vara ett gott tecken. Vi blir så innerligt glada om ni vill prenumerera på oss på Soundcloud och följa oss på Insta. Drömmen är att få ihop till 1000 följare på den senare. Och gärna på den första också för den delen.

I dag var Maggan och jag inbjudna till ett evenemang som vi inte riktigt fattade vad det var, men som vi ändå tackade ja till eftersom vi gillar människorna som ordnade det och det hölls på en vingård i Malibu. Min kurskamrat Erica från USC ska gifta sig i sommar och nu ordnade brudtärnorna en shower för henne och hennes man Brian. Det var alltså ingen möhippa, eller övningsmiddag, utan bara ett trevligt häng. Jag antar att det är helt normalt i USA att värma upp på så vis inför ett bröllop, men från ett enkelt och anspråkslöst nordiskt perspektiv är det väldigt flådigt med en massa fester som leder till den stora festen. Granne med den här trevliga vingården finns ett ställe med några zebror och den där giraffen från The Hangover. De kallar sig Malibu Wine Safari och kör runt folk i jeepar som stannar på vinstationer.   Det var första gången vi lämnade Majlis till en barnvakt. Hon tyckte inte det var toppen precis när vi drog. Att vara ensam med Magnus i flera timmar var däremot väldigt lyxigt. Ingen som tjatade från baksätet på att vi skulle spela soundtracket till Trolls eller ville få sin blöja renoverad. Sen susade vi hem igen och det var minst 25 grader varmt och solen höll på att gå ner och herregud så det är fint här. Bilden ovan: Jag, Erica och Ericas mor.

Livet är inte alltid så glamouröst som det kanske ser ut på bilderna. Igår vaknade jag, satte mig upp i sängen och fick inte långt därefter en mjölkspya rakt ner i pyjamasbyxorna. Precisionen var så exakt att jag inte kunde annat än skratta. Staplade sedan in i köket och konstaterade att Magnus, som varit ute och firat vår kompis Erics födelsedag, låg ute och sov på vår lilla uteplats. Magnus romantiserar uteliggarlivet på ett nästan perverst sätt och hade tydligen beslutat sig för att vira in sig i ett duntäcke och sova utomhus. Lite senare, när Maggan skulle ta Vidar till skolan, noterade vi att han på vägen hem i natten också hade snott grannens låda med imperfect veggies ("DEN LÅG UTANFÖR VÅR DÖRR!"). Vi returnerade grönsakerna och funderade på att själva börja prenumerera på en sådan låda. Sen drog jag till stallet och lämnade Maggan och Majlis hemma.

Veckans podd! Vi fortsätter att diskutera genus och bild, arkebusering på jubileumsmynt, amerikanska avrättningar och den vanliga mediekritiken, den här gången diskuterar vi när en redaktion ska ordna debatt och när det inte är rimligt. Tack alla ni som fortsätter att betala för innehåll!

 

Det här inlägget är ett kommersiellt samarbete mellan Salvequick,  Suomen Blogimedia och Livet & LA

Här i Los Angeles är det tekniskt sett sommarväder hela tiden, men vi låtsas att det också är höst, vinter och vår och klär oss så gott det går därefter. För tillfället blommar till och med öknen och jag har slopat mina sneakers till förmån för sandaler.

Och har man, som jag, inte världens snyggaste fötter hjälper det att polera upp dem lite. Det här inlägget görs i samarbete med Salvequicks fotvårdsstrumpor som man drar på sina rentvättade fötter, väntar i ungefär en timme, avlägsnar strumporna och sen sköljer av fötterna. Efter cirka två veckor lossar allt som inte ska vara där och fötterna är lenare än Majlis små babyfossingar. True story. Sen går man runt till exempel en pool och känner sig snygg. Sockorna kostar knappt 25 euro och är med andra ord långt billigare än traditionell fotvård. Här får de 100 första ett gratis testpaket. Det lönar sig för övrigt alltid att gå med i utlottningar på bloggar, det är oftast så få som deltar att chansen att vinna är stor. Ett annat tips är att ge ett paket sockor till personen man sover med, skillnaden mellan raspiga och lena fötter är stor.

Det här är ganska pinsamt att erkänna, men jag är en person som tycker om att vara bra på saker. Helst av allt är jag bäst. Det är en ganska dålig (och otrevlig) egenskap eftersom det gör att jag ibland undviker att göra saker jag är dålig på. Som till exempel Pers och Pernillas pingisturnering förra året. Fine att jag var gravid, mådde illa och vi inte hade nån bra barnvakt för Vidar, men det var ändå lite, lite skönt att inte vara med och visa hur sjukt dålig jag är på pingis. Men jag får verkligen ta och skärpa mig, för det är främst av allt världens roligaste fest, den där pingisturneringen, och verkligen gå på årets som ordnas den 20 maj. Jag är sannerligen inte bäst i världen på att rida, men jag känner att jag gör, efter alla dessa år, framsteg hela tiden och det är så jäkla kul. Det är faktiskt roligt både när det går bra och när det går ganska dåligt. Igår hade jag inte precis världens bästa lektion, men det var ändå en skitbra timme. På hästryggen känner jag mig också helt befriad från prestige eller internt tvång att vara duktig. Inte nog med att det värker i muskler och svetten lackar, det är också så meditativt att rida. Det går inte att tänka på något annat än hästen. När jag ser bilder på mig själv ridandes gör jag alltid konstiga miner, så där man gör när man är riktigt fokuserad. Förutom i dag då jag hoppade för första gången på ett år och Frida efteråt sade att jag såg så lycklig ut, att jag omedvetet hade lett brett medan jag galopperade genom hoppbanan. Det är ändå ett ganska gott tecken. Här är Frida, förresten.